Årets bästa 2008

I fråga om läsningen detta år är jag liten besviken på mig själv. Dels har jag inte läst så mycket som jag velat (p.g.a. stress och perioder av bristande läslust), dels finns det en drös böcker som jag läst men däremot inte hunnit eller orkat blogga om, vilket känns lite trist när min ambiton ju ändå är att skriva om så många som möjligt. Men men... jag har förtröstan inför 2009!

Min läsutmaning för 2008, som gick ut på att läsa fler klassiker och gärna ett par böcker på engelska, gick väl inte riktigt enligt planerna. Jag har visserligen fördjupat mig i ordentligt Selma Lagerlöfs författarskap i och med den 7,5 hp-kurs jag tagit del av under hösten, men antalet böcker på engelska blev lika med noll - det är bara att inse att jag föredrar svenska översättningar. Jag konstaterar också att det här med läsutmaningar inte riktigt är min grej, då jag är en lustläsare som finner uppsatta mål hämmande. Alltså: ingen läsutmaning för det kommande året.

Hur som helst, så här ser årets sammanfattning ut på läsfronten.

Årets bästa böcker:
Jette A. Kaarsbøl – Den stängda boken
John Ajvide Lindqvist – Människohamn

Och ytterligare några som varit riktigt bra:
Johan Theorin – Nattfåk
Haruki Murakami – Sputnikälskling
Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien; Herr Arnes penningar
Arnaldur Indridason – Kvinna i grönt
Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan
Jan Kjaerstad – Tecken till kärlek
Erik Andersson - Översättarens anmärkningar
Jodi Picoult – Allt för min syster

Här skulle jag lätt kunna fylla på med ytterligare 5-10 böcker till här, för jag har läst många som varit bra i år! Man väljer ju sina böcker med omsorg...

Årets besvikelser: Även om Carina Burmans Hästen från porten var helt okej så levde den inte alls upp till seriens föregångare, men jag hoppas ändå på fler charmiga böcker om Euthanasia Bondesson! Den andra besvikelsen var Alice Sebolds Månvarv som visserligen började lovande, dock tappade jag intresset totalt en bit in i boken och lade den åt sidan. Och sen var väl inte Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun någon stor favorit hos mig...

Litterära evenemang: Dennis Lehane på Internationell författarscen var en riktig höjdare! Och bokmässan som helhet förstås också en mycket trevlig upplevelse.

Det var väl allt. Gott nytt år!

Fel fokus

Vad tyckte ni om SVT:s stora julsatsning, tv-serien om Selma Lagerlöf? Själv är jag inte så imponerad. När jag först hörde talas om att den skulle göras blev jag glad och hoppades på att den skulle fokusera på författarskapet, vilket ju trots allt är kärnan. Men istället väljer SVT att fullständigt frossa i hennes homosexuella läggning, vilket jag inte riktigt förstår poängen med. Särskilt det första avsnittet tycker jag är märkligt eftersom det huvudsakligen skildrar hur den bisexuella Sophie Elkan slits mellan Selma och en fransman, medan det nyutgivna debutverket Gösta Berlings saga nästan ignoreras och bara nämns enstaka gånger i förbifarten... Det andra avsnittet, vilket berättar om hur Selma fjorton år senare är i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur, träffar både Brandes och Strindberg och där livskamraten Valborg Olander drabbar samman med Sophie Elkan, är dock något mer lyckat i mitt tycke eftersom det har bättre balans.

Men jag är inte nöjd för det. Jag hade hellre velat se varifrån Selma hämtade sin inspiration, hur hon satt och skrev på sin kammare, hur Valborg korrekturläste och skrev rent hennes manuskript och hur hennes liv förändrades i takt med att hon blev mer känd. Men också skildringar av det vardagliga livet: hur hon bodde, vad hon gjorde på sin fritid och vilka hon umgicks med. Med andra ord: lite lagom av allt för att få den där helhetsbilden. Selma är så mycket mer än bara lesbisk!

Finfina fotoböcker

Ute i absolut sista minuten med julklappar? Mina bästa tips är i såna de två finaste fotoböckerna som givits ut i år.

Den första är Kaxiga fåglar av Brutus Östling med text av Staffan Ulfstrand. Östling har tidigare givit ut flera fotoböcker om fåglar tidgare, men den här gången har han överträffat sig själv: boken är fullspäckad med häftiga och actionfyllda bilder på nämnda djur i slagsmål, parning och you name it.

Den andra är Lennart Nilssons Stockholm med text av Johan Erséus. Boken består av otroligt vackra svarvita bilder som skildrar huvudstaden på 1940- och 1950-talen, vilka för övrigt visades tidigare i år på Kulturhuset. Den mest minnesvärda bilden för mig är den på alla städerskor som står på knä och skrubbar golvet på centralstationen efter stängningstid. Kan ni föreställa er vilket jobb?

Även om ni varken köper böckerna till er själva eller till någon annan i julklapp, så se till att bläddra igenom dem på bokhandeln eller biblioteket åtminstone - det är de värda!

Min Horace, varför överger du mig?

Svenska akademien höll enligt traditionen sin årliga högtidssammankomst idag den 20 december. I år innebar detta bl.a. att litteraturprofessorn Anders Olsson tillträdde som ledamot på stol nummer fyra som stått vakant sedan Lars Forssell gick bort.

Mer överraskade var emellertid att Horace Engdahl meddelade att han avgår som ständig sekreterare i juni. Hur ständigt är det kan man fråga sig? Hans efterträdare blir i alla fall Peter Englund, ett val jag tycker är helt i sin ordning, men... Jag kommer sakna den karismatiske Horace, det är ett som är säkert!

Klassiker?

Dagens illustrerade klassiker är väl ingen klassiker heller, den gavs ju för sjutton ut så sent som förra året! Och jämfört med övriga bilder tycker jag inte att nr 10 heller uppnått klassikerstatus ännu, möjligen som modern dito i så fall. Men ändå... Det finns ju så många klassiska klassiker att ta av.

Kul att det har börjat dyka upp lite kvinnliga författare i alla fall! Fast själva tävlingen är fortfarande alldeles för lätt.

Bloggtorka

Det har varit lite dåligt med uppdateringar här på sistone, och ännu värre: inte en enda läst skönlitterär rad på en hel vecka! Vad beror detta på då? Jo, att jag überstressad har varit i slutfasen av min fyra veckor långa praktikperiod på Lidingö stadsarkiv, där ett omfattande förteckningsarbete roddes i hamn i fredags. Härligt! Tyvärr följer en stor skriftlig uppföljningsuppgift direkt på detta, så det blir nog inte så mycket tid över till läsning nu heller, men jag har i alla fall börjat på Dennis Lehanes Ett land i gryningen. Ser fram emot lite julledighet!

Pop på biblioteket

I eftermiddags besökte jag Stadsbiblioteket för att uppleva den något oväntande kombinationen bibliotek och popmusik på premiären evenemanget Bibliotekspop. På scenen stod Twig, Sad day for puppets, Elenette och Peter Morén (från Peter Bjorn and John), som har det gemensamt att samtliga sångare/sångerskor är utbildade bibliotekarier. Förutom att två av dem råkade vara mina gamla klasskamrater i Uppsala, träffade jag också flera dito både i publiken och bland Stadsbibliotekets personal. Roligt!

Recensionsex: uppföljningen

För en och en halv månad sen skrev jag ett inlägg om recensionsex. Mina erfarenheter var då att de mindre och mellanstora förlagen gärna skickade mig böcker, medan giganterna av någon anledning verkade mer skeptiska (även om det visserligen var väldigt länge sedan jag gjorde ett försök där).

Detta är dock ett minne blott. Nyligen skickade jag ut nya förfrågningar: först hos Norstedts, som inom kort skickade mig Sputnikälskling, och lite senare även hos Albert Bonniers förlag. Igår kunde en lycklig Erika hämta ut paket med både Dennis Lehanes Ett land i gryningen och Malte Perssons Edelcrantz förbindelser in. Sweet!

Nu är den stora frågan bara: vilken av dem ska jag börja med?

Illustrerade klassiker

DN har inlett årets jultävling Illustrerade klassiker där illustratören Stina Wirsén, även känd för den finfina pekboksserien där alla böcker heter något med vem (bl.a. Vem är arg?), tolkar litterära klassiker genom att sammanfatta dem i en enda bildruta.

Gårdagens resp. dagens bild knäckte jag direkt, men jag tvivlar inte på att det kan komma att bli knepigare framöver. Bring it on!

Haruki Murakami - Sputnikälskling

För ungefär fem år sedan läste jag Norwegian wood, som jag fortfarande tänker tillbaka på som en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det här är således min andra Murakami.

I centrum för berättelsen står Sumire, en ung och driven opublicerad författare som lever för litteratur. Vi får lära känna henne genom det hennes bäste vän K väljer att berätta om henne. K:s intresse för Sumire är uppenbart: han är hemligt förälskad i henne, men känslorna är obesvarade och Sumire har för övrigt aldrig varit kär.... Men så en dag. På en bröllopsmiddag faller hon pladask (och till sin egen förvåning) för en kvinna: den betydligt äldre Myu. När hon erbjuder Sumire jobb säger hon direkt ja. Kontakten med K blir allt glesare och hela hennes tillvaro kommer att kretsa kring Myu, på gott och ont. Allt är dock frid och fröjd till den dag de åker på affärsresa till Europa och hamnar på en förhållandevis isolerad grekisk ö...

Boken har en stegrande spänning. Mystiken tätnar och man anar att något kommer hända och när det väl gör det blir man riktigt nyfiken. Varför och hur gick det till? Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

Trots att det var ganska länge sedan jag läste Murakami känner jag direkt igen mig i hans sätt att skriva: stämningen, känslan av att vara på gränsen mellan dröm och verklighet, återkommande teman som lesbisk kärlek och triangeldraman och hans karakteristiska sätt väva in referenser till framför klassisk musik. Jag gillade det då och jag gillar det nu.

Sputnikälskling är välskriven och spännande - man sugs onekligen in i berättelsen och har svårt att slita sig från den. Däremot känner jag mig lite besviken på slutet som jag fann en aning abrupt och otillfredsställande, vilket drar ner det totala intrycket ett snäpp. Men jag har helt klart ändå fått mersmak för Murakami och är glad över att jag har både Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen väntandes i bokhyllan.

Årets deckare

Svenska deckarakademin har utsett 2008 års bästa deckare och här är vinnarna:

Bästa svenska kriminalroman: Nattfåk av Johan Theorin med motiveringen ”En folkloristisk kriminalberättelse med handlingen väl förankrad i dramatisk miljö”.

Bästa till svenska översatta kriminalroman (The Martin Beck award): Mordbyn av Andrea Maria Schenkel i översättning av Christine Bredenkamp med motiveringen ”En själamässa, som med kuslig precision avslöjar de demoner som kan dölja sig under vardagens yta“.

Dessutom fick Ingrid Hedström ett debutantpris för Lärarinnan i Villette med motiveringen ”En välkonstruerad roman där lekfullhet bryter mot den mörka grundtonen”.

Min spontana reaktion är förstås: Ja, ja, ja! Nattfåk är nämligen riktigt bra och därmed välförtjänt av priset. Ni som ännu inte läst den har något att se fram emot. De övriga två vinnarna har jag inte läst men hört gott om, de kan säkert vara något för mig.

Vilka de nominerade titlarna var? Klicka här.

Grattis P.O.!

Som jag anade vann P. O. Enquist årets Augustpris i den skönlitterära klassen med Ett annat liv. Kanske något att läsa så småningom? DN:s litteraturkritiker har ju listat den som etta på sin kritikertopp många veckor i rad, så jag tvivlar inte på att den är bra. Dessutom har vi den smidigt nog redan hemma eftersom J. fick den signerad på bokmässan.

Fackbok: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius. Fin är den ju, men det är inget man köper bara så där med tanke på hur hutlöst dyr den är. Och stor och tung.

Barn- och ungdomsbok: Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. Den vet jag dessvärre inte så mycket om, men ska försöka kolla in på biblioteket.

Bokenkät

Besvarar också denna enkät som cirkulerar runt på bokbloggarna.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag minns ingen som varit så särskilt hemsk.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Förmodligen Doktor Glas som jag läste på gymnasiet, eftersom den tillsammans med bra svenskundervisning ledde mig in på litteraturvetarbanan.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Nej, faktiskt inte. Å andra sidan läser jag nog inte så mycket läskiga böcker överlag.

4. Vad använder du som bokmärke?
LastLine! Tycker de är helt oslagbara som bokmärken eftersom de pekar ut exakt var på en sida man ska börja läsa och för att de aldrig trillar ur. Har väl en 4-5 stycken i olika färger. Säljs på Akademibokhandeln för 19 kr.

5. När brukar du läsa?
Hemma (oftast på kvällen/natten) eller på tunnelbanan.

6. Vad var den första bok du läste?
Jag började läsa som 4-åring så jag minns faktiskt inte riktigt. Men jag var med i Kalle Ankas bokklubb som liten, så det kan ha varit någon av de böckerna.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?

Jag föredrar generellt pocket som format, mycket för att ofta bär med mig en bok i väskan och för att inbundna böcker ju väger betydligt mer. Dessutom gillar jag den standardiserande pocketstorleken: ser snyggt ut i bokhyllan!

8. Vilken bok läser du nu?
En plats i solen av Liza Marklund.

9. Och vilken sida är du på?
Omkring 190 eller så.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker?

Sällan i skönlitteratur, däremot en hel del i kurslitteratur (om det inte är lånade böcker). Om jag hittar några riktigt bra formulering som jag kan tänkas ville återvända till brukar jag markera stycket med ett svagt blyertsstreck i marginalen. Men absolut inga hundöron eller dylikt - det är för mig ren bokmisshandel!

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, åtminstone i fråga om impulsköp, då går jag på intressanta titlar och omslag. Om jag däremot blivit nyfiken på en bok genom att den fått bra omdöme och gjort mig nyfiken spelar sådana ytligheter mindre roll.

12. Sidantalet, då?

Om boken är över 500 sidor så ska den verka riktigt intressant för att jag ska vilja läsa den. Jag föredrar generellt romaner av kort och koncist format.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig i livet! Då finns det ju risk för att man får veta något som kan förstöra resten av upplevelsen, särskilt för en deckare vore det förödande. Däremot tittar jag alltid efter hur många sidor en bok har när jag börjar läsa den - dock undviker jag noga att försöka uppfatta något av texten.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Jag lägger hellre min tid på att läsa nyutgivna böcker eller andra som jag finner intressanta än att läsa om böcker. Däremot tänker jag ganska ofta att jag skulle vilja läsa om vissa böcker, men det blir sällan så.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte värre än att jag har skurit mig på vassa blad och börjat blöda några gånger.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag rensar ut böcker med jämna mellanrum, oftast p.g.a. platsbrist. Böcker jag älskar har alltid en given plats i min bokhylla, men däremot ser jag ingen anledning att behålla böcker jag läst men inte gillat eller sånt jag impulsköpt men sannolikt aldrig kommer läsa.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?

Självklart! Varför inte utnyttja tiden?

18. Just det, läser du i badrummet?
Inte i badkaret, nej. Vill inte riskera vattenskador - är alldeles för rädd om mina böcker för att jag ska tåla att se dem rynkiga...

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Japp! Jag har nedskrivna listor på samtliga skönlitterära böcker jag läst sedan 1995 som numera är omvandlade till Excelark. Här skriver jag ner författare, titel, sidantal, genre och ibland även betyg. Det är jättekul att kunna gå tillbaka sen och se vad man har läst när! Dessutom har jag förstås en lååång lista på böcker jag vill läsa, som jag ständigt fyller på och reviderar.

If I was a poet...

... så skulle jag heta Sapphire. (Tyvärr var det något galet med koden, så jag sätter bara in bilden här och länkar till resultatet istället.)

Om man tittar på andra bloggares resultat så verkar testet innehålla många kända namn, t.ex. Sylvia Plath och Gertrude Stein, så döm därför om min förvåning när denna för mig helt okända poet dök upp. Ber på förhand om ursäkt för min eventuella obildning, men vem sjutton är Sapphire?

Dennis Lehane

Efter att ha skrivit hemtenta hela dagen spenderade jag kvällen på Internationell författarscen där Dennis Lehane var gäst. Som jag sett fram emot detta! Förutom att jag gillar hans böcker följer jag sambon The Wire slaviskt för närvarande (så jäkla bra tv-serie, se den!) där Lehane ju är en av manusskrivarna. Jag må vara en riktig nörd som nyligen tjoade högt när en av karaktärna sågs läsa en av hans böcker i ett avsnitt och när Lehane själv gör en cameo som en butter porrtidningsläsande polis i ett annat, för såna detaljer är ju barnsligt underbara. Och det fick mig att längta ännu mer!

Kvällen hade inte kunnat börja bättre, för vem slinker in precis framför mig i en av de fullspäckade rulltrapporna på Kulturhuset om inte författaren själv med sin fru (?) i sällskap. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem det var på utseendet och den klingande amerikanskan, men sedan var lyckan total. Han råkade t.o.m. snudda vid mig p.g.a. trängseln, det ni!

Själva framträdandet var också riktigt bra: Lehane (som intervjuades av Roger Wilson) var på strålande humör, pratsam och hysteriskt rolig. Han fick till flera klockrena one-liners och spontana applåder vid ett flertal tillfällen. Dessutom kretsade samtalet hela tiden kring intressanta aspekter av författarskapet och jag fick ut mycket av att lyssna på det.

Nyfiken på vad som sades? Läs bokhoran Helenas Lehanerapport.

Alan Bennett - Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad är en snabbläst kortroman om 124 sidor, men ack så charmig och underhållande! En dag när den engelska drottningen är ute och rastar sina olydiga hundar upptäcker den bokbuss som glest men regelbundet kommer till slottsområdet. Hon blir genast nyfiken och stiger in, men lånar mest med sig en bok av ren artighet.

Drottningen har aldrig tidigare i sitt liv visat något större intresse för litteratur, men när hon väl ger den lånade boken en chans öppnas en helt ny värld upp för henne. Sakta men säkert förvandlas hon till en bokslukare av stora mått, vilket givetvis får konsekvenser för hennes åtaganden som Englands regent. Drottningens litteraturintresse faller emellertid inte alla i smaken, hon blir motarbetad av såväl sin egen make som sina närmaste medarbetare, och framför allt anses det opassande av henne att be män och kvinnor av folket om lästips istället för att kallprata om vädret när hon gör sina besök runt om i England.

Även om romanen på sina håll har en allvarig ton och verkligen betonar litteraturens värde för den enskilda människan är den samtidigt full av brittisk, underfundig humor och jag läser den med ett konstant småfnissande:

En av drottningens återkommande uppgifter som monark var att leda parlamentets öppnande, ett åliggande som hon aldrig tidigare hade funnit särskilt betungande utan rent av uppskattat. Till och med efter femtio år hade det varit något av en begivenhet att köras ner för the Mall en solig höstmorgon. Men inte nu längre. Hon fasade inför de två timmar som det hela skulle vara. Som tur var åkte de åtminstone i galavagnen, inte i det öppna ekipaget, så hon kunde ta sin bok med sig. Hon hade blivit riktigt bra på att läsa och vinka, knepet var att hålla boken under fönstret och koncentrera sig på den istället för på massorna utanför. Hertigen gillade det förstås inte alls, men hon tyckte verkligen att det underlättade.

- ur Drottningen vänder blad, s. 34 f.

Obama!

Jaaaa! Jag tackar det amerikanska folket som tagit sitt förnuft till fånga och återigen röstat fram en demokrat. Äntligen kan det bli ordning på världen igen!

Den stora färgskrällen

I helgen var vi på Liljevalchs för att se "Den stora färgskrällen" med verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Eftersom Hjertén hör till mina favoritkonstnärer, och jag är oerhört svag för fauvism och expressionism i allmänhet, har jag längtat efter att gå på utställningen i flera veckors tid. Och visst var den riktigt intressant och omfattande med bra blandning av mästerverk och mindre kända dito. Kanske att Engströms måleri sticker ut en aning då han använder sig av helt andra motiv och färgskalor än konstnärsparet vars verk stundtals är förvillande lika till färg, form och uttryck, men ändå... Det är verkligen spännande konst från en spännande tid, och jag önskar återigen att jag varit med i Paris för hundra år sedan då allting hände.

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien (1914) handlar om Jan av Skrolycka, fattig torpare i en värmländsk socken, vars tillvaro känns trist och meningslös då han har svårt att uppbringa vare sig intresse eller känslor för sin fru Kattrina eller det gemensamma barn de väntar. Men när han får se sin nyfödda dtter börjar hans hjärta klappa så hårt i bröstet att han nästan blir skrämd - han är inte van vid att känna en sådan berusande lycka! Från den stunden finns det inget han värderar högre i livet än dottern, som han älskar och tar hand om efter bästa förmåga, och också ger ett namn utöver det vanliga: Klara Fina Gulleborg! Jans faderskärlek är så iögonfallande och omsorgsfull att byns invånare ständigt reagerar på och kommenterar den, eftersom han tydligt märker ut sig från andra fäder.

Så länge Klara Gulla finns i hans närhet är allt frid och fröjd. Problemet uppstår när hon börjar bli vuxen och den nya storbonden Lars i Falla ställer familjen inför ett ultimatum: att betala för sitt torp på hans mark eller bli utkastade, varpå Klara Gulla tvingas bege sig till Stockholm och försörja familjen (genom prostitution får vi senare reda på). Hennes frånvaro blir långvarig och Jan håller på att förgås av sin saknad. Han blir först deprimerad, men depressionen övergår så småningom i ren galenskap.

För stå ut med den hårda verkligheten där dottern inte längre finns hos honom, bygger Jan upp en fantasivärld som blir verklig för honom: kejsardömen Portugallien, där han markerar sin och dotterns samhörighet genom att utnämna Klara Gulla till kejsarinna och sig själv till kejsare. I full mundering, bestående av kaskett och spira, för han ett dagdrivande liv där han vandrar runt i socknen och konverserar herrskapsfolk. För Jan innebär kejsaridentiteten att han blir en samhällsmedborgare som med självklarhet tar plats och yttrar sig allehanda frågor. Omvärldens förvirrade reaktioner på hans kejsarskap tolkar han enligt sin egen logik: givetvis känner de bara en osäkerhet inför hur man bör bemöta ett majestät... Större delen av tiden håller Jan emellertid hov nere vid ångbåtskajen där han år ut och år inväntar kejsarinnan Klara Gullas storslagna återkomst. Hela tiden tvingas hans fru Kattrina stå ut med honom och låta honom hållas, eftersom hon inser att hans fantasitillvaro är det enda sättet han kan bära sin oerhörda förlust på.

Jag tycker Kejsarn av Portugallien är fullständigt underbar och den hör till mina absoluta Lagerlöf-favoriter! Formen känns komplett, den är skriven med sådan värme och dessutom hänger den sorgliga berättelsen kvar långt efter man slutat läsa den.

What kind of reader are you?

What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Obsessive-Compulsive Bookworm
Literate Good Citizen
Book Snob
Fad Reader
Non-Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Sevärt

Igår var det äntligen dags, filmatiseringen av Låt den rätte komma in hade premiär. Både jag och sambon, som också läst boken, tyckte att den levde upp till alla förväntningar! Filmen har oundvikligen skalat bort en del från romanen men fokuserar på det väsentliga, har vackert foto, charmiga tidstypiska detaljer och framför allt bra skådespeleri av de två barnen. Bege er till närmaste biograf!

Augustprisnominerade 2008

Jajamänsan, så här ser alltså årets nomineringar ut i de tre kategorierna:

Skönlitteratur
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen
P.O. Enquist - Ett annat liv
Katarina Frostenson - Tal och regn
Sara Mannheimer - Reglerna
Malte Persson - Edelcrantz förbindelser
Bruno K Öijer - Svart som silver

Fackbok:
Ingrid Carlberg - Pillret
Paul Duncan & Bengt Wanselius - Regi Bergman
Lena Israelsson - Klosterträdgårdar
Lisbeth Larsson - Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap
Zac O'Yeah - Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner av
Kjell Östberg - I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969 av

Barn- och ungdomsbok
Eva Lindström - I skogen
Ingrid Olsson - Ett litet hål i mörkret
Mårten Sandén - Den femte systern
Sarah Sheppard - Massor av dinosaurier
Mats Wahl - När det kommer en älskare
Jakob Wegelius - Legenden om Sally Jones

Tråkigt nog har jag inte läst någon av de nominerade böckerna i år, även om vi har P-O Enquist bok (signerad!) liggandes hemma sedan bokmässan. Den verkar också omåttligt populär, både bland kritiker och läsare. T.ex. kan nämnas att reservationskön för boken på Stockholms stadsbibliotek består av hela 287 personer vilket är ovanligt mycket - men då ligger han ändå i lä då då Helena Henschens Hon älskade har hela 413 reservationer! Detta är en skyhög siffra jag faktiskt aldrig sett överträffad. Och med tanke på att hon också gillas av kritikerna, får det en att undra lite över vart hennes nominering tog vägen? Men men... Min gissning är hur som helst att P-O Enquist kammar hem det skönlitterära priset. För övrigt kanske det är på sin plats att gratulera Wahlström & Widstrand som är förläggare till hela fyra av sex av de nominerade titlarna.

När det gäller facklitteraturen hoppas jag på Lisbeth Larsson, eftersom Victoria Benedictssons författarskap är så spännande, annars Regi Bergman. Dock saknar jag Lennart Nilssons och Johan Erséus fantastiska fotobok om Stockholm bland årets nomineringar, trodde den var solklar? Brutus Östlings Kaxiga fåglar är för övrigt också mycket imponerande.

Augustpriset delas i år ut måndagen den 24 november i Stockholms konserthus. Det tyckte jag var lite överraskade eftersom det ju normalt brukar ske första måndagen i december och i Berwaldhallen dessutom, men ibland är det väl hög tid för lite förnyelse!

Recensionsex

Efter att ha läst följande inlägg hos Martina tänkte jag lyfta frågan om recensionsexemplar av böcker.

För min del har jag vid flera tillfällen fått erbjudanden från både förlag (t.ex. Kabusa förlag, Symposion) och enskilda författare, men framför allt har jag ett tiotal gånger mailat olika förlag och efterfrågat recensionsex av titlar jag är uppriktigt intresserad av att läsa. Min erfarenhet hittills har varit att de flesta förlag gått mig till mötes och inom kort skickat ut den aktuella boken. Men - och det är här det blir intressant - det har alltid varit de mindre eller mellanstora förlagen (t.ex. Ordfronts förlag, Alfabeta och Bra böcker). När jag tidigare gjort förfrågningar till såväl Norstedts som Albert Bonniers förlag fick jag varken ett nekande mail eller några böcker - och om några borde ha råd att skicka ut recensionsex på löpande band så är det väl dem?

Självklart förväntar sig förlagen i de flesta fall en gentjänst (att man recenserar boken på sin blogg), men då de i regel får det tillbaka förstår jag inte tveksamheten hos vissa förlag. Visst, vi bokbloggare är inga kulturskribenter eller proffs (även om flera av oss har adekvat utbildning och t.ex. är litteraturvetare som jag själv), men förlagen får ju ändå viss publicitet och dessutom nästan gratis sådan.

Hur är det med er andra bokbloggare, vad har ni för erfarenheter av recensionsex från förlag?

Överhopad med arbete

Hela förra veckan ägnades åt att skriva en djävulsk hemtenta som gick ut på att upprätta en dokumenthanteringsplan, vilket direkt hakades på av en fältstudie med efterföljande grupprapport under denna vecka. Alla som har skrivit rapport i grupp vet förmodligen hur roligt, enkelt och smidigt det är att skriva en längre gemensam text som alla är nöjda med (allt kursiverat bör läsas ironiskt). Men nu är vi äntligen klara i alla fall... Varpå det är hög tid att börja klura på Selma Lagerlöf-hemtentan - men där får jag allt skylla mig själv, extra tillval som det är.

Jaha

Jean-Marie Gustave Le Clézio? Boooring. Jag som brukar bli barnsligt exalterad över deklarerandet ryckte bara på axlarna den här gången - känner mig totalt ointresserad.

Selma Lagerlöf - En herrgårdssägen

En herrgårdssägen hör till en av Lagerlöfs kortare romaner (112 sidor) och är skriven 1899, dvs. åtta år efter debuten med Gösta Berlings saga. I den möter vi studenten Gunnar Hede som ligger på latsidan med sina studier i Uppsala, medan hans gård hemma i Dalarna håller på att gå förlorad. Varför? För att han trollbinds av sitt eget fiolspelande. Han inser dock behovet av att försöka rädda gården, men ett misslyckat försök leder i förlängningen till att han blir sinnessjuk. Hans identitet förändras och istället för den herreman som han egentligen är blir han helt förbytt och oigenkännlig för sin omgivning, då han numera försörjer sig på att sälja saker, går klädd i päls och kallas Getabocken.

Mest minnesvärda scen: När Getabocken räddar den unga Ingrid, som begravits skendöd, genom sin fiol och återför henne till livet. Så småningom känner Ingrid igen studenten i Getabocken (som hon mött en gång tidigare), varpå hon inser hur hon måste agera...

Övernaturliga inslag som det ovan är väldigt typiskt för Lagerlöf, men eftersom hon har en sådan auktoritet i sitt berättande - att hon är så övertygande och alltid får saker att framstå som så självklara - ifrågasätter man dem inte som läsare och de blir till en naturlig del av berättelsen. Jag tycker också att Lagerlöf underbygger vansinnet hos Gunnar Hede på ett trovärdigt sätt, då han utsatts för traumatiska upplevelser och ensam bär på den tunga bördan att försöka rädda sin gård. Att försöka återställa en balans som blivit rubbad är ett arketypiskt mönster inom litteraturen: i En herrgårdssägen handlar det om att försöka återställa Gunnar Hedes sanna identitet, dvs. göra honom frisk igen.

Selma, Selma

Under september-oktober går jag som tidigare nämnt en litteraturvetenskaplig temakurs om Selma Lagerlöf, varpå all övrig läsning blivit lidande (men vad gör väl det när man tillgodogör sig idel kvalitetslitteratur?). Hittills har vi läst och diskuterat En herrgårdssägen, Kejsarn av Portugallien, Herr Arnes penningar, Körkarlen och Jerusalem I och II, vilka jag tänkte skriva lite om här på bloggen. Hennes debut Gösta Berlings saga och hennes berömda lärobok i geografi, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, har vi däremot bara läst enstaka kapitel ur, vilket gör att jag inte kommer gå in närmare på dem här. Kan dock varmt rekommendera den förstnämnda, som jag tidigare läst i sin helhet.

Johan Theorin - Nattfåk

När jag läste Skumtimmen förra sommaren blev jag överlycklig eftersom jag visste att jag hittat en författare som jag kommer läsa allting av framöver.

Till min stora glädje annonserade Johan Theorin tidigt att hans ambition var att skriva fyra romaner, fristående men ändå sammanlänkade, som utspelar sig på Öland under de olika årstiderna. Nyligen kom så andra boken ut.

Nattfåk är fylld av spänning och beskrivs enklast som en blandning av deckare och spökhistoria. Den handlar om familjen Westin som flyttar från en villa i Bromma till en stor gård på Öland som de tar sig an som renoveringsobjekt. Om Åluddens gård går många rykten, t.ex. att de döda återvänder dit på julaftonsnatten, vilket de först inte bryr sig om. Det dröjer dock inte länge förrän det inträffar en tragedi i familjen - en av dem drunknar under mystiska omständigheter. Därigenom får pappan i familjen, Joakim Westin, kontakt med en bokens andra viktiga personer: den nyinflyttande närpolisen Tilda och så småningom även Gerlof Davidsson (som är släkt med Tilda och central karaktär i förra boken). Men Nattfåk handlar också om några inbrottstjuvar som metodiskt arbetar sig fram över Öland, varvat med lösryckta historier om Åludden från andra tider. Och i bakgrunden ligger hela tiden hotet om fåken (ett ovanligt kraftigt snöoväder) är på väg...

Som flera andra redan poängterat finns det kusligt många likheter mellan Nattfåk och John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att dessa är skrivna samtidigt och inte rimligen kan ha inspirerat varandra: böckerna utspelar sig på olika öar, centrala personer drunkar/antas ha drunkat, de kretsar kring flera gernerationer ur samma familj, "Hubba bubba" förekommer återkommande som namn resp. uttryck, de har övernaturliga inslag, växlar mellan nutida händelser och historiska utsnitt osv. I början tyckte jag nästan det var obehagligt att läsa Nattfåk just av den anledning. Lyckligtvis kunde jag snart skaka av mig detta, eftersom bokens utformning ändå ser ganska annorlunda ut. Böckerna har dock det gemensamt att de är lysande, om än på olika sätt.

Det är många trådar som tycks stråla samman i ett enda stort kaos, men Theorin knyter ihop dem snyggt på slutet så att everything makes perfect sense... Skumtimmen var mycket bra, men jag undrar om inte Nattfåk är strået vassare!

Hopplöst efter

Jag ligger efter något så gräsligt med recensionerna just nu, tror det är typ sju böcker eller så som jag inte skrivit ett ord om än, varav några från i somras. Så vad göra? Kavla upp ärmarna och börja skriva förstås!

Rapport från bokmässan: söndag

Söndagen var helt okej, men i vanlig ordning präglas mässans sista dag av en avslagen stämning: utställare och hardcorebesökare som varit där flera dagar är vid det här laget utmattade, det mesta av värde är slutsålt och resterna börjar reas ut (även om kommersen i t.ex. Adlibris monter var densamma). Mycket av branschfolket har gett sig hem och allmänheten är nu i majoritet. Seminarieutbudet är inte ens hälften så intressant som övriga dagar. Alltså nöjde vi oss med halvdag och styrde kosan hemåt vid 14:30-rycket.

Jag bevistade endast två seminarier under söndagen: det med Göran Hägg om hans populärkulturellt kanoniserande 1001 böcker du måste läsa innan du dör (svenskifierad bearbetning av amerikansk förlaga) och Christine Falkenlands miniseminarium, som till stor del bestod av högläsning ur hennes nya kritikerrosade bok Vinterträdgården. Jag tror den kan vara något för mig.

Vad köpte jag mer då? Inte så mycket, men jag fyndade en Hanne Ørstavik-pocket hos Kabusa för 10 kr och så blev det en kakbok från konditoriet Vete-katten för 39 kr. J. gjorde ett kap med prissänkta Atlas litterära tillägg som han efter hemkomst sprättade upp enligt klassiskt manér, och fick även med sig ett signerat ex av P.O. Enquists biografi.

En given klassiker på bokmässan är den ständigt signerande Björn Hellberg som man springer på i var och annan monter. Medan J. sett honom vid minst tre tillfällen under fredagen och lördagen, hade jag lyckats missa honom helt vilket var lite av en besvikelse. Men så var vi nere i mässhallen för att ta en sista runda innan hemfärden och sekunden efter att J. påpekat att det var skumt att vi inte sett till den nämnda personen idag ser jag en välbekant mysfarbror med pennan i högsta hugg ca 10 meter framför oss, vilket framkallar ett hysteriskt skrattanfall. Slutet gott, allting gott!

Rapport från bokmässan: lördag

Att gå upp klockan 8 på en lördag finns inte i min värld i normala fall - bokmässan däremot sätter det mesta i rubbning. Idag ville jag verkligen inte missa ett av de seminarium jag sett fram emot allra mest, nämligen det om Sylvia Beachs bokhandel Shakespeare & co i Paris där bl.a. förläggaren Jonas Ellerström och översättaren Erik Andersson (vars bok om översättningsarbetet av The Lord of the Rings jag ju älskade!) närvarade. Och det var sjukt gemytlig stämning, precis så bra som jag anade. Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa med mig boken efteråt, för självklart vill jag veta mer om bokhandeln, hennes relation till bokhandlarekollegan Adrienne på andra sidan gatan och turerna kring utgivningen av James Joyce Ulysses. Ulysses, ja... Gissa vilket som är Erik Anderssons senaste översättningsprojekt?

Jag har varit på ytterligare fyra seminarier idag, varav två är värda att nämnas. Denise Mina var jätteintressant att lyssna till och jag är nu ännu mer sugen än innan på att kasta mig över Vargtimmen. Vidare tyckte jag att det var underhållande att lyssna till Konsten att skriva deckare där de forna fienderna Leif GW Persson och Camilla Läckberg (ni vet, Min häst och allt det där) medverkade. Nu kan jag inte påstå att jag är något fan av deras böcker, utan jag gick mest för att jag hoppades på att få uppleva lite gnabb och för att GW är så rolig - och jag blev inte besviken. Han bredde ut sig i fåtöljen och bjöd på många sköna one liners och knasigheter.

(Bara som en liten bonus: Notera den vilt fotograferande pensionären i bildens nedre högra hörn. Han blygdes inte direkt för att störa publiken, inkl. de på scenen, genom att stappla ända fram till scenkanten, hålla upp kameran och efter många om och men lyckas knäppa ett kort för att sedan stappla tillbaka till sin plats igen. Same procedure as last seminar, som var Denise Mina.)

När jag strök omkring i montrarna vid lunchtid fick jag syn på denne blonderade man i signeringstagen. Visst är hans solariebränna helt fantastisk! Att titeln på hans nya bok är Ansikte av eld blir liksom lite komiskt i sammanhanget.

Nu är det bara en dag kvar på mässan, sedan är det slut för den här gången!

Uppdaterat senare: Nakenchock! Vid eftergranskning av bilden ovan har framkommit att mannen inte har en enda knapp knäppt i sin skjorta.

Rapport från bokmässan: fredag

Jag älskar sekunden när man kommer in på mässan och blickar ut över årets version av mässhallen, med alla montrar och gigantiska skyltar överallt. Man tar ett djupt andetag och tar steget in och plötsligt sprider sig lyckoruset genom kroppen: äntligen här!

Har under dagen sprungit på flera arbetskamrater och bekanta. Större delen av biblioteksvärlden tycks vara här som vanligt, liksom Sveriges kulturelit.

Idag har jag varit fyra seminarier, bl.a. ett där Ronnie Sandahl intervjuade Jens Lapidus som var mycket underhållande. Favoriten var dock det med John Ajvide Lindqvist. Navid Modiri (från Filmkrönikan, ni vet) inledde med att annonsera att John var försenad och att vi därför fick hålla till godo med en annan gäst under tiden, nämligen den tyske trollkarlen Hans Magnus Einzberger (gestaltad av gissa vem). Roligt ju!

Efter detta lilla shownummer pratades det om böckerna, filmatiseringen av Låt den rätte komma in och kommande filmplaner på de övriga romanerna. Det var också roligt att höra att han påbörjat en ny bok (hittills ca 50 sidor skrivna). Den kommer heta Lilla stjärna och handla om den 16-17-åriga sångerskan Tesla som plötsligt blir jättekänd, men som visar sig ha obehagliga baktankar med berömmelsen. Spännande!

Hittills har jag inte shoppat så mycket, bara några pocketböcker från Adlibris (ett par deckare och så kunde jag förstås inte motstå Illusionen om Gud av Richard Dawkins) – suveränt förresten att man fick med ett presentkort värt 25 kr vid köpet – men jag skulle gissa på att det blir något mer i morgon.

On the road

Full koll på seminarierna (dvs. utskrivna scheman för både mig och sambon) - check!

Hembrända bland-cd:s för trevligare bilfärd - check!

Bekväma kläder som funkar både i trängsel och under långa sittpass - check!

Ett strålande humör och motivationen på topp - check!

Yes, jag är redo för bokmässan 2008! Nu sätter vi oss i bilen och kör till Göteborg och på fredag till söndag blir det bara böcker, böcker, böcker.

Da - det gick bra!

I helgen har jag jobbat på Medborgarplatsens bibliotek, en trevlig arbetsplats på alldeles lagom promenadavstånd hemifrån - vad mer kan man begära? Inte så mycket, men det är ju onekligen en trevlig överraskning att springa på en författare i lunchrummet när man precis ska till att värma sin medhavda matlåda. Författaren i fråga har skrivit en bok om allt (eller ingenting) och hennes främsta kännetecken är sannolikt två mörka flätor. Ja, ni vet nog vem jag talar om... Nu satt hon omgiven av deltagarna i den skrivarcirkel hon ledde för dagen och jag tjuvlyssnade förstås på diskussionerna. Efter att ha avhandlat hur man kokar kola på bästa sätt ett tag gled de snart över till något betydligt mer intressant: nämligen bokmässan och alla fynd man kan göra där.* Tips från författaren: använd handskar för att slippa skavmärken i händerna p.g.a. alltför tunga och välfyllda bokkassar.

Annars har jag nu klarat av tentan i arkivrätt (skulle jag tro). Fan vad jag är bra! Bedriften firades igår kväll med några kursare på sovjetkitschiga KGB bar, där det dracks en och annan Smirnoff Ice. Men bara så vi är på det klara: aldrig mer juridik! No way.

*Jag längtar ihjäl mig!!! Kan det bli torsdag snart så jag får åka till Göteborg?

Bokbeställning

Häromdagen lade jag in en beställning på några böcker - sedan är det köpstopp fram till bokmässan nästa helg:

* Denise Mina, Vargtimmen - hoppas att leveransen blir snabb, för jag tänkte försöka läsa en till Mina innan jag går på hennes seminarium på mässan.
* Dennis Lehane, Mörker ta min hand - blev sugen på att fortsätta med Kenzie/Genaro-serien.
* Selma Lagerlöf, Jerusalem - till Lagerlöf-kursen, de övriga romanerna har jag köpt vid ett tidigare tillfälle.
* Ninni Holmqvist, Enhet - blev nyfiken på denna bok efter att ha läst om den hos Camilla i somras, dystopier is the shit.
* Caroline Hofberg, Bönor - vegetarisk receptbok, nu i ny upplaga.

Livstecken

Arbetsbördan är stor och sådär halvkul just nu. För närvande pluggar jag nämligen juridik - ja ni läste rätt! - inför tentan i arkivrätt på fredag. Det är nämligen så att man som arkivarie måste ha koll på delar av tryckfrihetsförordningen (typ offentlighetsprincipen och allmänna handlingar), sekretesslagen och på själva arkivlagen förstås. Även om en del av det naturligtvis är intressant på riktigt känner jag mig större delen av tiden vilse i en skog av paragrafer och fnösketorra formuleringar och längtar ständigt tillbaka till skönlitteraturen. Men jag får allt sitta här och svära för mig själv några dagar till...

Annars läser jag förresten återigen en litteraturvetenskaplig temakurs, den här gången om Selma Lagerlöf som ju firar 150-årsjubileum i år. Bara så ni inte blir förvånade om det börjar dyka upp recensioner av Lagerlöf-böcker här framöver.

Nattfåk!

Idag har jag varit ledig från såväl föreläsningar som jobb, även om jag pliktskyldigt läst lite kurslitteratur. Medan jag efter en sen lunch satt och slappade järnet framför första säsongen av Sex and the city (fick nämligen minishoeboxen med hela serien i födelsedagspresent!) trillade ett mail in från min ena arbetsplats: mitt reserverade exemplar av Johan Theorins extremt efterlängtade Nattfåk fanns nu att hämta! Jag begav mig dit direkt för att hämta den och samtidigt passa på att lämna några andra böcker... Med sambon på konferens och inte så mycket mer inbokat i helgen än en fika på lördag och jobb på söndag, borde jag hinna läsa en del i alla fall.

Mari Jungstedt - Den mörka ängeln

Den mörka ängeln är Mari Jungstedts sjätte deckare om Anders Knutas och hans kollegor vid Visbypolisen. Boken inleds med att en ny kongresshall ska invigas nere vid hamnen, ett projekt som dock inte riktigt faller alla i smaken. Till invigningsfesten är alla som är något på Gotland inbjudna, men evenemanget får en tragisk efterklang då Viktor Algård, festfixaren själv, hittas giftmördad i lokalen morgonen därpå.

I varannat kapitel följer vi polisens arbete, i varannat kapitel en icke-namngiven deprimerad person som mår mycket dåligt till följd sin problematiska uppväxt. Att denna person på något sätt är länkad till mordet på kongresshallen är inte så svårt att räkna ut, men exakt hur är inte lika självklart. Jag gillar denna typ av berättande, som gör att man som läsare får större inblick i båda sidorna av storyn och därför ofta upplever sig ligga steget före polisen.

Jungstedt har varit klok nog att inte göra denna bok lika tjatig som sina föregångare på vissa punkter. Den stormiga relationen mellan reportern Johan och Emma har tack och lov äntligen blivit harmonisk efter att de gift sig och den här gången har Kihlgård, gourmanden från Rikskrim (vars fascination för mat författaren tidigare uppehållit sig lite väl kring), lyckligtvis inte möjlighet att delta i mordutredningen. Vid sidan av mordintrigen får vi istället en uppföljning på den hemlighet polisen Karin burit på och de dramatiska händelser som tilldrog sig i slutet I denna ljuva sommartid, vilken jag recenserat här.

Jag tycker att Den mörka ängeln hör till Jungstedts bättre böcker. Jag blev liksom ganska välvilligt inställd redan från början, eftersom jag upplevde tillvägagångssättet för mordet ovanligt sofistikerat för denna våldsamma och blodtörstiga samtid: en gammal hederlig cyankaliumförgiftning med kvardröjande doft av bittermandel, what else liksom?

Tjugosex

Så här drygt en månad efter att bloggen har fyllt år är det även dags för mig att göra det. Födelsedagsfikat ägde rum igår, restaurangbesök blir det ikväll och just nu ljuder larmet à la första måndagen i månaden kl. 15:00 - till min ära? ;) Det är i alla fall min dag idag.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn

John Ajvide Lindqvists fjärde bok Människohamn är enligt mig den bästa han skrivit hittills, bara så ni vet på en gång var jag lägger ribban för den här recensionen. Denne skräckförfattares stil blir allt mer skicklig och jag beundrar hans förmåga att skriva romaner med obehagliga och övernaturliga inslag på ett sätt som känns fullständigt trovärdigt.

Människohamn utspelar sig ute på (den fiktiva) ön Domarö i Roslagen och är lite av en släktkrönika, eftersom den till stor del kretsar kring en och samma familj. I centrum står två personer. Den ene är Anders, vars dotter försvunnit spårlöst under en utflykt till en närbelägen fyr några år tidigare, och som nu återvänder till ön i alkoholiserat skick. Den andre är Simon, som tidigare försörjde sig som trollkarl men kom att stanna på ön då han funnit kärleken i Anders farmor Anna-Greta.

Simon är utan tvekan min favoritkaraktär, vilken härlig gammal man - helt omöjlig att inte tycka om! Episoderna om hans utbrytningsnummer hör för övrigt enligt mig till de allra bästa i boken och dessutom tycker jag att relationen mellan honom och Anna-Greta, gamlingarna på Domarö, skildras så fint. Några andra jag känner lite extra för, och som dessutom bidrar till flera av skräckmomenten, är de utfrysta killarna på flakmoppe som söker hämnd efter sin död och som hela tiden pratar i översatta Smithscitat, vilket naturligtvis får vilken popnörd som helst att dra igenkännande på smilbanden.

I Människohamn figurerar inga vampyrer och inga döda reser sig heller ur sina gravar. Istället är det havet som står för det okända den här gången och även om det måhända framstår som ett mer naturligt väsen än de tidigare nämnda, tycker jag nästan det blir otäckt just därför. För där lever de på sin lilla ö, ständigt omgivna av något hotfullt.

Hatten av för John Ajvide Lindqvist, som har skrivit en alldeles fantastisk och gripande bok! Jag ser fram hans kommande skrivprojekt, för jag tror det bor många berättelser inom honom.

PS. För den intresserande kan jag rekommendera följande videoklipp, där författaren själv berättar om sin bok.

Bibliotekarie goes arkivarie

Idag påbörjade jag en ny utbildning som kommer sysselsätta mig det närmaste året. Förutom bibliotekarie ska jag nämligen bli arkivarie också. Varför? För att jag är trött på att hoppa runt på timmar, för att det känns är näst intill omöjligt att få fast jobb som bibliotekarie men verkar något lättare som arkivarie, för att jag har hört jättebra om utbildningen (mycket praktik!) och för att jag älskar utmaningen som det faktiskt är att studera. På universitetet befinner jag mig i mitt rätta element.

Intensivt är ett passande ord just nu. Jag pluggar, jobbar och ska på Popaganda både fredag och lördag (blev överlycklig av de senaste släppen med Embassy och älskade, älskade The Radio Dept). Men det är också begravning för en släkting som nyligen gick bort efter en lång tids sjukdom... Lite berg-och-dalbana helt enkelt.

Jag hinner inte läsa så värst, men har flera recensioner på lut. De har redan väntat för länge, men snart så kommer de. Särskilt ser jag fram emot att skriva om Människohamn, vilken fantastisk bok!

Mer substans, tack!

Vi är väl några stycken nu som sett den första trailern på filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Vad tycker ni? Rent innehållsmässigt gjorde den mig besviken eftersom den är ganska intetsägande. Visst är den snyggt gjord, men det är omöjligt att ana sig till handlingen när man inte ens får se någon riktigt scen eller ens skådespelarnas ansikten (även om vi som läst böckerna förstår anspelningarna på Lisbeth Salanders tatuering och datahackande). Det här är ingen trailer, utan en teaser på sin höjd...

Bästa barnboksförfattarna

Så här lagom till skolstart har DN:s kritiker plockat fram en lista på de 100 viktigaste barnboksförfattarna. Syftet med listan är bl.a. att poängera vikten av att förse barn med bra böcker, något Lotta Olsson skriver ytterligare om i en anslutande artikel. Bra initiativ tycker jag. Det är ju ofta så att de som läser regelbundet i barndomen tar med sig den goda vanan även i vuxna år. Jag själv är ett exempel på detta, medan min lillebror hör till motsatsen: en som aldrig läste som liten (på egen hand alltså, för vår mamma läste en del för oss högt) och därmed inte nu heller.

Jag tycker listan är väl avvägd då den tar upp både gamla och nya samt svenska och utländska författare, även om jag kanske skulle byta ut ett par av namnen mot andra. Mina personliga favoriter bland de utvalda är i alla fall Roald Dahl, Maria Gripe, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Barbro Lindgren, Per Nilsson, Sven Nordqvist, Philip Pullman och J. K. Rowling,

Vad följde med hem?

Årets upplaga av Världens längsta bokbord blev till viss del en blöt historia. Inte så att himlen öppnade sig direkt, men såväl säljare som besökare fick utstå lite lagom drippdroppande varpå borden med jämna mellanrum fick täckas över med plast och presenning. Men skam den som ger sig!

På bokborden fanns inbunden facklitteratur och slitna pocketböcker i drivor. Deckare fanns det också massor av, även gamla hederliga pusseldeckare à la Agatha Christie och Maria Lang. Som den pocketfantast jag är var det främst försäljningen av det nämnda formatet jag kollade in och i synnerhet böcker som sålt slut på förlagen samt deckare och för mig nya (olästa) författare.

Följande böcker införskaffades för 10/20 kr styck, samtliga i nyskick:

* Siri Hustvedt - Ögonbindeln (slut på förlaget)
* Douglas Kennedy - Den andra kvinnan (slut på förlaget)
* Stora asiatiska kokboken
* Håkan Nesser - Människa utan hund
* Dennis Lehane - Patient 67 (finare ex som får ersätta det jag har)
* Julie Parsons - Mary, mary
* Giles Blunt - Fruset offer

Missa inte på söndag!

Stockholms kulturfestival pågår för fullt just nu och avslutas på söndag med Världens längsta bokbord, då 700 försäljare (förlag, antikvariat, litterära sällskap och bibliotek) dukar upp med böcker längs hela Drottninggatan mellan kl. 11-18. Om ni befinner er i Stockholm, så passa på!

I fjol gjorde jag flera fynd till rimliga priser och räknar med att göra så även i år.

Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr

Då var jag tillbaka hemma igen och ger mig direkt i kast med en recension. Jag blev nyfiken på Livet på en kylskåpsdörr redan när den kom ut i våras, men har inte läst den förrän nu. Vad som främst lockade var formen, eftersom berättandet helt och hållet utgörs av en korrespondens bestående av post it-lappar.

Boken handlar om den tonåriga Claire och hennes ensamstående mamma som jobbar oregelbundna tider. P.g.a. detta springer de hela tiden om varandra där hemma och tvingas därför kommunicera via post it-lappar på kylskåpet. Till en början handlar det mest om vardagsgrejer som vem som ska handla, vad de ska laga för mat och hur jobbet eller skolan har varit, men ganska snart ändrar berättelsen karaktär blir desto mer allvarlig och intressant.

Det är en gripande bok och jag känner verkligen för karaktärerna och det de utsätts för. Ändå är det berättarteknien som dominerar boken, men tyvärr finns det ett problem med den. För att läsaren ska kunna hänga med i vad som händer i "glappen" mellan lapparna som skrivs (eller med andra ord när mamman och dottern umgås på riktigt) blir vissa av meddelandena övertydliga referat som känns något krystade i sammanhanget. Detta minskar förstås realismen, men samtidigt: hur skulle författaren gjort istället? Läsaren måste ju kunna hänga med i handlingen.

Jag läste boken under ett par korta tunnelbaneresor till och från jobbet, vilket passade formatet ypperligt. Eftersom post it-lapparna är kortfattade liksom svischar man fram och jag gillar snabblästa böcker. Dessutom är formgivningen passande med sina illgula sidor.

1 år

Idag fyller Böcker med mera ett år! Det har varit ett trevligt år och även om jag måhända är inte direkt är den flitigaste bloggskribenten är jag glad över att vara en del av bokbloggosfären. Era lästips, recensioner, reflektioner och inte minst kommentarer förgyller min tillvaro, så jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla.

I övrigt är jag återigen semesterfirare och kommer därför tillbringa den närmaste veckan ute på vårt landställe i den åländska skärgården. Väderleksrapporterna ser dock inte alltför lovande ut, så sambon och jag har helgarderat oss med en rejäl hög böcker och filmer. Internetuppkoppling saknas, så på återseende!

Dennis Lehane - En drink före kriget

Förförra sommaren läste jag Patient 67 av Dennis Lehane, som är en genialt konstruerad och överraskande thriller (som dessutom Martin Scorsese till min stora lycka filmar just nu med bl.a. Leonardo DiCaprio, Michelle Williams och Max von Sydow i rollerna!). Sedan dess har jag sett både hans Mystic river och Gone, baby, gone som filmer och konstaterat att jag verkligen gillar denne författares berättelser.

En drink före kriget är Lehanes debut och den första boken i serien om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro i Boston. Den inleds med att de blir erbjudna en stor summa pengar av en trio politiker för att leta upp en städerska (Jenna) från kontoret som nyligen försvunnit och dessutom antas stulit viktiga dokument. Kenzie & Gennaro åtar sig fallet och hittar snart Jenna, men det visar sig att inget är som de trott. Istället sugs de in i en otäck härva där de gör allt för att ta reda på sanningen, även om det innebär fara för deras egna liv.

Dennis Lehane utmärker sig genom att skriva i en hårdkokt stil. Det är kärvt, våldsamt och fåordigt, toppat med svart humor. Att påstå att Lehanes debut är fantastisk vore att överdriva, men den är helt klart bra och läsvärd. Tempot är högt och jag är hela tiden nyfiken på fortsättningen. Det blir aldrig tråkigt och dessutom är det snyggt gjort. Ibland är en actionfylld, hårdkokt deckare med nattsvart människosyn precis vad man behöver...

Jag kommer sannolikt läsa mer av Lehane, i första hand fortsättningen om Kenzie & Gennaro. Nu inser jag dessutom att det är lika bra att jag väntat några år med läsningen eftersom Albert Bonniers förlag tyvärr gjort sig skyldiga till vansinnesdådet att översätta och ge ut böckerna i fel ordning på svenska. En dödssynd enligt mig! Den korrekta och kronologiska ordningen på de hittills fem böckerna i serien är i alla fall En drink före kriget, Mörker, ta min hand, Ingenting är heligt, Gone, baby, gone och Svart nåd - och det är vad jag tänker hålla mig till.

Arnaldur Indridason - Kvinna i grönt

För några månader sen läste jag Glasbruket av Arnaldur Indridason, vilket gav mersmak på denne isländske deckarförfattare. Hans andra bok på svenska om Erlendur och kollegorna Sigurdur Oli och Elinborg (som i själva verket är fjärde boken i serien, då Prisma förlag valt att inte översatta de två första) är egentligen den jag varit mest nyfiken på, eftersom många Indridason-läsare verkar hålla den för hans bästa. För övrigt har han även vunnit det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln två år i rad för just Glasbruket (2002) och Kvinna i grönt (2003).

Boken inleds med att ett gammalt nedgrävt skelett påträffas, varpå några arkeologer får i uppgift att försiktigt gräva fram det för att säkra alla bevis. Deras mödosamma arbete drar dock ut på tiden och de samtida händelserna varvas med återblickar från en svunnen tid, då en mystisk familj levt i samma område där mannen i familjen är våldsam och hotfull mot sin fru och de tre barnen. Att de dåtida händelserna ihop på något sätt hänger ihop med det nutida skelettfyndet blir snart tydligt, men hur? Dessutom berättar en gammal man om en kvinna klädd i grönt som regelbundet besöker slätten där familjen bott och det går även rykten om en fästmö som för länge sen tros ha övergett sin blivande man och dränkt sig i havet... Erlendur ställs inför en knepig utredning som knappast förenklas av hans problem på det privata planet, då hans gravida narkoman till dotter har fallit i koma och svävar mellan liv och död.

Spänningen byggs upp långsamt i Kvinna i grönt och upplösningen - där både offer och mördare avslöjas - är rafflande och omöjlig att lista ut, eftersom de möjliga utfallen är flera. Jag kan förstås inte låta bli att bli illa berörd av den tragiska berättelsen, men detta är en alldeles lysande deckare!

Alberte, Alberte

Cora Sandels Alberte-serie hör till mina absoluta favoritböcker, så jag blev alldeles varm inombords av att läsa Åsa Beckmans artikel om den i söndagens DN. Läs gärna vad hon skriver, men läs framför allt denna härliga serie om tre böcker!

Apropå omslagen så ser den senaste pocketupplagan (vänster) väl okej ut, men jag gillar verkligen det förra omslaget så mycket mer. Hur kom man på tanken att byta ut det? Och ständigt denna Gun-Britt Sundström förresten - vems verk är nyöversättningen från 1997 om inte hennes!

Lästrio: Olästa böcker

Vilka böcker har ni köpt som bara blivit stående i bokhyllan olästa?

Jag har massor av böcker i mina skönlitterära hyllor som står olästa, säkert uppemot en fjärdedel av de jag äger, men det är en högst medveten strategi från min sida. När jag gör en större beställning på böcker har jag oftast bara för avsikt att läsa ett par av dem direkt när de kommer. Jag gillar nämligen att ha en massa olästa böcker i hyllorna, som jag kan gå och plocka från när det är dags att välja ut något nytt... Erfarenheten säger också att det mesta ändå blir läst förr eller senare.

Istället för att bara nämna tre olästa böcker har jag bestämt mig för att dela in böckerna i tre kategorier med olika anledningar till att de inte blir lästa:

1. Böcker som känns lite avskräckande på något sätt, t.ex. genom sin respektingivande tjocklek, sin pyttelilla text (oftast kombinationen!) eller genom sitt rykte om att vara en "tung" klassiker. Oftast brukar de ändå bli lästa så småningom ändå, någon gång när jag är sugen på något mer saftigt att bita i. Exempel: Jonathan Strange och Mr Norrell av Susanna Clarke (ca 800 sidor), Undantaget av Christian Jungersen (ca 600 sidor) och Wergelandtrilogin Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjaerstad (3 x 500 sidor) som jag tänker mig bör läsas i snabb takt efter varandra. Denna trilogi hör för övrigt också till nedanstående kategori.

2. Böcker vars förträfflighet jag är så övertygad om det bara går an att läsa dem vid väl utvalda tillfällen där total uppmärksamhet givetvis krävs, vilket förstås är högt ställda krav att leva upp till och därför ofta låter vänta på sig. Det mest klockrena exemplet här måste vara Den hemliga historien av Donna Tartt som jag köpte som begagnad pocket för två år sedan. Problemen är två och hänger ihop: dels inbillar jag mig att det är en typisk bok som passar bäst att läsa på hösten (det mesta av akademisk karaktär associerar jag av någon anledning starkt till hösten), dels är hösten oftast en väldigt intensiv period då den totala uppmärksamheten kan vara som svårast att plocka fram. Dessutom får min icke-läsning av Tartt kedjeeffekter, då jag inbillar mig att jag inte kan läsa Marisha Pessl Fördjupade studier i katastroffysik innan Den hemliga historien (eftersom den senare anses vara originalet, ja ni vet)... Snacka om Asperger-hang ups!

3. Böcker som med stor sannolikhet aldrig kommer läsas, vilket oftast beror på att jag har fått dem av någon annan och de inte riktigt är min smak (t.ex. Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad och Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgen) eller att jag gjort mindre lyckade impulsköp. Den här kategorin av olästa böcker försöker jag dock rensa ut med jämna mellanrum, så de blir aldrig särskilt långvariga i bokhyllan.

Lästrio: Tidningar/tidskrifter

Sent omsider hakar jag på Petras lästrio. Jag börjar med den senaste och tänkte sedan jobba mig bakåt och göra några av de gamla. Frågan den här gången är:

Vilka tidskrifter/tidningar läser du helst?

Well, faktum är att jag nästan aldrig läser tidningar eller tidskrifter. Jag läser förstås dagligen valda delar ur DN:s kulturdel och andra kultursidor och i mån av tid även övriga nyheter. Men när det gäller tidskrifter blir det enbart sådana som handlar om litteratur och musik. De jag har gillat bäst på den fronten - Pop och BLM (Bonniers litterära magasin) - har tyvärr tråkigt nog lagt ner. På min lista över tidskrifter jag aktivt läser finns för närvarande bara två stycken:

1. SvB (Svensk bokhandel): facktidskrift för bokhandels- och förlagsbranschen, eftersom jag gillar ha koll på vad som händer där. Dessutom ingår de superfeta höst- och vårkatalogerna i prenumerationen som ju är en riktigt fröjd för en boknörd.

2. Sonic: musiktidskrift som kom till ett tag efter Pop:s nedläggning och har ungefär samma upplägg, med intervjuer och recensioner av musik med fokus på sånt jag gillar. Mina favoritnummer är de som ges ut sist på året med listor över årets bästa album.

Men jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på Atlas litterära tillägg, som jag ännu inte hunnit kolla upp. Har någon gjort det och är den i så fall läsvärd?

Snusmumriken, det är jag det!

	Hvem er du i Mummidalen?
	Mitt resultat: Snusmumriken Du er Snusmumriken! Du er modig og rolig. Du er også selvstendig og kan ta vare på deg selv, men du er likevel venn med alle.
	Ta denne quizen på Start.no

Lässvacka = filmhysteri

Läsningen går otroligt segt för närvarande. I Italien läste jag inte en rad (det fanns ju så mycket annat kul att göra), så Kärlekens historia lämnades oavslutad. När jag kom hem påbörjade jag Kvinna i grönt eftersom deckare av erfarenhet brukar kunna kicka igång mig, men inte heller den gjorde susen. Jag har kommit halvvägs, men trots att jag tycker den är riktigt bra går det segt. Dessutom är jag tillbaka på jobbet och är otroligt trött om kvällarna.

Vad har jag gjort istället då? Jo, sett film en masse. På No 1 Video på Götgatan 75 ( Stockholms bästa videobutik där man får behålla filmerna en hel vecka och dessutom hyr till halva priset som student, vilket lätt leder till missbruk) har jag hyrt följande:

* Juno - bra film med kvick dialog och trevligt soundtrack, men ändå något överskattad. Gillar både Ellen Page och Michael Cera, som verkar vara född till att spela nörd. Se gärna komedin Supersugen där han också är med. Galet rolig om man har barnslig humor, vilket jag har ibland.

* Gone, baby, gone - spännande thriller baserad på Dennis Lehanes bok med samma namn.

* There will be blood - mörk film om storhetsvansinne inom såväl oljebranschen som frikyrklighet, med suggestiv filmmusik av min Radioheadälskling Jonny Greenwood.

* Funny games (U.S. version) - mycket bra men obehaglig och ångestladdad film av Michael Haneke. Kan även varmt rekommendera hans Dolt hot som är ett strå vassare.

Dessutom har jag sett Sex and the city-filmen på bio. Det råder visst delade meningar om den, men jag gillade den i alla fall. Kändes som ett bra komplement till tv-serien, lite mer closure helt enkelt.

Men framför allt har jag sett hela fjärde säsongen av ett av mina absoluta favoritprogram: Project Runway. Dock inte på tv - orka vänta in TV3:s utdragna sändningstakt. Har tidigare följt föregående säsonger, men den här är utan tvekan den bästa hittills. Favoritdesigner? Christian, tätt följd av Jillian. Efter att ha sett finalen igår känns det lite tomt... Vad ska jag nu hitta på? Jag hoppas jag får läslusten tillbaka.