torsdag 27 december 2007

Årets bästa 2007

De tio bästa böckerna:
Sarah Waters - Nattvakten
Sara Gruen - Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow
Ian McEwan - Försoning
Kazuo Ishiguro - Never let me go
Johan Theorin - Skumtimmen
Mariette Glodeck - Röda vita rosen
Marie Hermanson - Mannen under trappan
Maria Sveland - Bitterfittan
Stieg Larsson - Millenniumtrilogin (eller om bara en av dem ska nämnas: Män som hatar kvinnor)

Eftersom jag ofta väljer vad jag ska läsa med omsorg brukar de riktiga bottennappen inte vara så många, så heller inte i år. Dock tycker jag inte att Maja Lundgrens Myggor och tigrar var någon höjdare, den läste jag mest av ren nyfikenhet. Vidare var jag heller inte så förtjust i Skugga av Karin Alvtegen eller Trasdockan av Christine Falkenland som jag annars hade stora förväntningar på. I den senare kände jag mig rejält blåst på konfekten, eftersom man aldrig får reda på vem som mördar huvudpersonen Ylva. Trist när det var det enda som drev mig att fortsätta läsa...

De tio bästa CD-albumen:
Arcade Fire - Neon bible
Jens Lekman - Night falls over Kortedala
Radiohead - In rainbows
Feist - The Reminder
Taken By Trees - Open field
Anna Järvinen - Jag fick feeling
The Tough Alliance - A New Chance
Säkert - Säkert
The Concretes - Hey trouble
PJ Harvey - White Chalk

Roligaste händelser:
Flytten till Söder. It feels like home, varför gjorde vi det inte tidigare?
Resor till Barcelona och Wien
Bokmässan i Göteborg
Arcade Fire på Cirkus (konsert)

fredag 21 december 2007

Dagens författarspotting

(Obs! Inlägget är postat i efterhand, 22/12.)

Lite förvånad blev jag allt när jag såg Maja Lundgren i den mötande rulltrappan vid Hötorgets t-banestation för ungefär en timme sen. På något sätt känns det ju som hon hållit väldigt låg profil sedan Myggor och tigrar kom ut (förutom något argt tillbakavisade inlägg i en dagstidning och när hon talade ut i Babel) - och vem skulle inte det om man utsetts till årets litterära rikshäxa? Men även författare måste köpa julklappar.

Författarspottingen of my dreams hoppas jag inträffar i Brooklyn inom en mycket snar framtid. Tänk att få se Paul Auster, eller varför inte hela familjen Auster/Hustvedt tillsammans? Jag skulle heller inte banga deras grannar Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss... Ett besök till Park Slope är ju självskrivet, som ni kanske förstår.

Hello, New York!

I flyttstöket har en annan rolig kommande händelse hamnat ordentligt i skymundan, nämligen att jag nästa lördag kommer vara lika lycklig som Hiro Nakamura (om möjligt) när jag befinner mig i New York! Jag och J åker dit tillsammans med hans bror och flickvän för att fira nyår, besöka de stora konstmuseerna, kolla in bokhandlar, shoppa loss och roa oss i största allmänhet. Dessutom har vi haft världens tur med boende. Istället för det svindyra budgethotellet vi bokat fick brodern i elfte timmen svar på sin annons angående önskemål att hyra en lägenhet, så nu får vi ett eget och förvånansvärt billigt mysboende på Upper East Side med två sovrum och gemensamt pentry och vardagsrum.

Det blir mitt andra besök i staden, sist jag var där gick jag på gymnasiet och reste i större grupp. Något säger mig att denna resa kommer att bli en ganska annorlunda upplevelse, inte minst för att jag sedan dess i stadig takt utvecklats till att bli en fullfjädrad kulturhora.

Nu behöver jag hjälp av er kära läsare. Förutom tips på skönlitteratur med New York-anknytning (Paul Auster & Siri Hustvedt som jag redan har full koll på undantagna), skulle dito på trevliga bokhandlar, antikvariat, bibliotek osv. uppskattas enormt.

torsdag 20 december 2007

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Åh, Paul Auster! Inte en enda gång har han gjort mig besviken. Den här boken var precis jag behövde för att koppla bort all stress: en varm och härlig berättelse om några vanliga människors öden. Bara miljön i sig - Brooklyn och antikvariat ( i kombination) - gör detta till en läsvärd bok.

I centrum för handlingen står Nathan Glass, kring de sextio och nyligen tillfrisknad från cancer, samt hans döda systers son och tillika misslyckade akademikern Tom Wood. Efter många år utan kontakt stöter de plötsligt på varandra i ett antikvariat i Brooklyn där den nu ganska slitna Tom är anställd och kontakten återupptas. Det dröjer dock inte länge innan många konstiga saker börjar hända omkring dem. Dels visar det sig att den charmige, homosexuelle antikvariatägaren Harry Brightman har en del dunkla hemligheter i bagaget, dels har Toms syster Aurora försvunnit och en dag dyker hennes 9-åriga dotter Lucy upp helt ensam - men hon vägrar att tala. Nathan och Tom ser det därför som sin uppgift att ta reda på vad som hänt henne och Aurora, samtidigt som de försöker ta itu med sina egna liv...

Dårskaper i Brooklyn är i grund och botten en ganska spretig roman som betonar såväl kärlek, och mysterier som konstbedrägerier, humor och sorg lika mycket - samtidigt är det just det som är behållningen med boken, för på något sätt funkar det ändå riktigt bra som helhet. Paul Austers karakteristiska språk och stil är dessutom som vanligt en ren njutning att ta del av.

Ett generellt drag jag verkligen älskar hos författaren är hans klassiska utvikningar från huvudhistorien i form av anekdoter. I den här boken tänker jag bl.a. på berättelsen om Kafka och den lilla flickan som tappat sin docka (som i förlängningen handlar om litteraturens välgörande kraft), men inte minst de humoristiska och (i boken) autentiska händelser som Nathan Glass minns från sitt eget liv och nu på äldre dar skriver ner i Dårskapernas bok som fritidssysselsättning.

Förutom att jag uppskattar den insmugna Bush-kritiken i samband med att katastrofvalet år 2000 omnämns, är jag också riktigt svag för bokens genialiska slutknorr. Det faktum att boken tar slut fyrtiosex minuter innan det första planet störtar in i World Trade Center har egentligen ingen betydelse för handlingen i sig, men låter den hårda och krassa verkligheten plötsligt tränga igenom den något bitterljuva feelgoodstämningen och bildar på något bisarrt sätt en fin inramning åt berättelsen. En till synes obetydlig detalj som ändå lyfter hela verket ytterligare en nivå - som om Dårskaper i Brooklyn inte redan var underbar från början.

fredag 14 december 2007

sambo@soder.se

Imorrn går flyttlasset till Söder i Stockholm, vilket också innebär att jag blir sambo. När det gäller bloggandet är jag lite osäker på när Internet kopplas in, men senast efter helgen om allt går som det ska. Så fort jag kommit i ordning lite är planen att jag ska ta nya friska tag med skrivandet. Till att börja med tänkte jag recensera Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster som jag läste ut häromveckan, men framför allt är det ju hög tid för att göra årsbästalista över lästa böcker och lite annat smått och gott som varit extra bra under 2007... Hmm, jag får klura lite på det så länge. På återseende relativt snart!

onsdag 12 december 2007

Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam kretsar kring fyra vilsna människor i Paris: den magra, utsjasade och konstnärligt lagda Camille som försörjer sig genom att städa, den blyge och välvillige Philibert, hans inneboende Franck som är kock och tar med sig nya kvinnor hem varje kväll samt dennes envisa farmor Paulette som just mot sin vilja flyttat in på ålderdomshem. Deras öden flätas samman när de en efter en flyttar in i Philiberts gigantiska paradvåning, som han tills vidare bor i i väntan på utgången av en bitter arvstvist.

När jag började läsa den här boken hade jag väntat mig något i samma mysiga stil som filmen Amelie från Montmartre, men det lever den tyvärr inte upp till. Boken har i och för sig sina ljusa stunder, men det är alldeles för många sega passager däremellan. Det bestående intrycket är därför att romanen känns lång och utdragen. Språket upplever jag också som ganska pladdrigt liksom berättandet kan vara rörigt, då det ibland är svårt att hålla isär vem som säger vad. Det jag stör mig på mest är emellertid alla "..." som förekommer ca tio gånger per sida genom hela boken, framför allt i dialogerna. Ni som har läst romanen vet att jag inte överdriver. I Philiberts fall känns det motiverat för att markera hans stamning och ständigt avbrutna meningar, men vad finns det för mening annars? Det är bara jobbigt att läsa.

Det finns såklart saker jag gillar också. Vid några tillfällen är feel good-stämningen total och man blir glad som läsare. Jag tycker också om att karaktärerna skildras så ärligt utan att vika undan för deras sämre karaktärsdrag och uppenbara svagheter, även om jag i samband med detta kan irritera mig på hur svårt det är för Camille och Franck att få till det, när det helt uppenbart från början att de är intresserade av varandra. Men poängen är väl just att de är så känslomässigt udda. Vidare uppskattar konststudenten i mig alla refenser till konsthistorien samt Camilles egenhet att teckna alla hon känner för att riktigt lära känna deras väsen.

Slutomdömet för denna populära och ofta hyllade roman är att den känns ganska överskattad, men att den funkar som underhållning för stunden.

fredag 7 december 2007

Status lägenhet

I måndags fick vi tillträde till nya lägenheten. I snart två månader har jag gått och längtat och planerat och fantiserat och nu är den äntligen vår! Självklart har vi redan varit där flera gånger för att inspektera, ta mått och sätta upp en provisorisk namnskylt på dörren (obligatorisk symbolisk handling!). Imorrn är det dags att måla i sovrummet och arbetsrummet. Alla förberedelser är gjorda, så nu ska det bara vara att smacka på färg. Eller bara och bara, jag är totalt ovan vid att måla, men mamma och hennes man är där och hjälper till i alla fall. Ska bli roligt att få visa dem vårt nya hem också.

Den här kvällen har jag ägnat åt att rensa ut gamla kläder och annat skräp som gömt sig i garderoberna, parallellt med att kasta ett getöga på Go'kvälls bok- och filmtips och På spåret. Att jag hör genom väggen att jag och min 95-åriga blivande ex-granne har samma fredagsnöje får jag väl helt enkelt bjuda på, hehe... För att återgå till flytten har jag också hur smidigt som helst lyckats sälja de möbler jag inte längre behöver, vilket är jätteskönt. Den stora stressfaktorn just nu handlar om att hinna packa i tid eftersom flyttlasset går om bara en vecka - jag har inte ens börjat. Wish me luck.

måndag 3 december 2007

Augustvinnarna

Årets svenska skönlitterära bok: Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Personligen hade jag hellre sett Daniel Sjölin som vinnare, bara för att jag gillar honom så mycket. Den favorittippade Åsa Linderborg är jag dock inte särskilt förtjust i. För det första tycker jag att Mig äger ingen är överskattad. Jag vet att många gillar den, men personligen tycker jag inte att den är något särskilt. När jag försökte läsa den i somras kom jag knappt halvvägs innan jag gav upp. För det andra har jag fått ett dåligt intryck av henne genom att hon, när hon skulle komma på författarkväll på mitt bibliotek tidigare i höst, först råkade dyka upp en dag för tidigt (visst, sånt kan hända) men sedan dessutom inte hade lust att återvända det avtalade datumet. Besökarna som kom var många och besvikna, för det var ett välannonserat evenemang. Mina kollegor fick dra nödlögnen att hon var sjuk och hänvisade istället till grannkommunens bibliotek som skulle ha henne på besök veckan därpå. Men vad händer på det stället? Jo, Linderborg kommer i sista sekund med en löjlig ursäkt till varför hon inte kan (läs: orkar) komma och vägrar gå med på bibliotekschefens uppmaning om att omgående sätta sig i en taxi och åka dit. Nej, sånt är verkligen inte okej... Förutom att det är extremt oprofessionellt är det respektlöst mot de egna läsarna. Man kan ju bara undra vilka ytterligare divalater hon skulle lägga sig till med om hon dessutom blev Augustprisvinnare? Nej, go Wijkmark då mycket hellre.

Årets svenska facklitterära bok: Med livet som insats av Bengt Jangfeldt, som jag hoppats på - för övrigt den första omfattande biografi som överhuvudtaget skrivits om Majakovskij (de i Sovjet skrivna och sovjetkorrekta borträknat). Det här med slavism får mig osökt att minnas tiden då jag läste Rysk litteraturhistoria vid Slaviska institutionen. Vilka härliga människor, jag har nog aldrig träffat på maken till eldsjälar! Läraren Per Arne-Bodin pratade inte bara om de ryska författarna, utan kände dem också (de som var i livet vill säga) och halva lektionerna uppehölls ofta kring anekdoter av olika slag. Ja, det är är en liten, hjärtlig och sammansvetsad grupp det där - slavisterna - där alla tycks känna alla, även över nationsgränserna. Jag kan bara gräma mig över att jag inte följde med J. på Jangfeldts seminarium på bokmässan, utan valde att gå på något annat istället. Men sånt är livet.

Årets svenska barn- och ungdomsbok: Var är min syster? av Sven Nordqvist. Ja, men visst! Läs mitt lovebombande inlägg om boken här. Förresten skulle man nästan kunna tro att han har vunnit priset tidigare, men så är faktiskt inte fallet.

söndag 2 december 2007

Sara Gruen - Bröderna Benzinis fantastiska cirkusshow

Jag har alltid tyckt att det här med cirkus i allmänhet (och clowner i synnerhet) har något obehagligt över sig. Därför var jag lite skeptisk från början till den här romanen, men lät mig ändå vinnas över genom de lovord den har fått från olika håll. Nu i efterhand är jag hemskt glad för att jag vågade mig på Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow eftersom den visade sig vara helt fantastisk!

Handlingen utspelar sig i USA under 1930-talet, åren efter börskraschen då tiden är ur led och stämningen uppgiven. Jacob Jankowski ska precis göra examensprovet på veterinärutbildningen då hans föräldrar plötsigt omkommer i en bilolycka. I ren desperation flyr han och hoppar på ett förbipasserade tåg som visar sig vara en turnerande cirkus, där han inom kort får anställning. I och med detta påbörjar han ett nytt liv som präglas av de nya bekantskaper han gör: dvärgen Walter, den schizofrene August och hans fru (tillika hästartisten) Marlena som Jacob i hemlighet förälskar sig i, den ovanligt intelligenta elefanten Rosie, några lättklädda damer och sist men inte minst ett par freaks. Det är en dyster tillvaro med hårt arbete, outbetalda löner, spritförbud, slitsamma hierarkier och konflikter mellan artister och arbetare och diverse andra orosmoln. Dessutom vilar det ständiga hotet om att bli knuffad av tåget över cirkusens medarbetare, vid agerande som inte faller cirkusdirektören på läppen. Att en katastrof är på väg att drabba cirkusen framgår redan i allra första kapitlet, men på vägen dit händer så många uppslukande saker att man nästan hinner glömma bort det förrän man är där igen - men väl framme kommer det med besked.

En del av handlingen utspelar sig i nutid, då Jacob är i 90-årsåldern och befinner sig på ålderdomshem. Han känner sig frustrerad över sin gamla kropps begränsningar, att vara beroende av andra människor och besviken på sina yngre släktingar som inte ägnar honom tillräckligt med uppmärksamhet. Genom Jacob får läsaren en knivskarp iakttagelse av vad det innebär att vara gammal. Nutidsglimtarna vävs ihop med cirkuslivet genom att en cirkus besöker staden, dit Jacobs barnbarn lovat att ta med honom. Slutet binder dessutom ihop de båda parallellhandlingarna på ett så fint sätt att man bara blir helt lycklig.

För övrigt kan man verkligen inte låta bli att tycka om Jacob. Hans medkänsla för djuren, omtanke för vännerna och hans idoga försök att dölja sin känslor för Marlena skildras så fint, trovärdigt och ibland ångestframkallande. Som äldre man är han minst lika sympatisk, om inte ännu mer insiktsfull och charmig - det är nästan så att man vill gå fram och nypa honom i kinderna.

Något jag också verkligen gillar är att Sara Gruen, när man läser efterordet, verkar ha ägnat sig åt en passionerad research i cirkusarkiven inför den här romanen och låtit sig inspireras av divese skrönor och ibland till och med återgett detaljer verkliga händelser som fiktion. Anknytningen till depressionens cirkushistoria markeras yttligare genom att flertalet kapitel har autentiska och otroligt härliga bilder från 1930-talet som vinjetter, samtliga i den här stilen:



Det enda negativa jag har att säga, vilket helt och hållet har att göra med den svenska upplagan och som därför inte författaren kan hållas ansvarig för, är dels det något vulgära svenska omslaget (som har använt det vackra originalomslaget som grund, men lagt till ett gult och skrikigt "cirkustypsnitt" samt rödsvartrandig rygg vilket inte syns på bilden här), dels valet av titel som ju inte alls är någon direkt översättning av det stämningsfulla Water for elephants. Visserligen kallar sig den turnerande cirkusen just Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow som av den anledningen är en återkommande fras, men den sänder liksom helt andra och mer pajasaktiga vibbar än den engelska vilket dessutom inte alls stämmer överens med tonen i romanen i mitt tycke. Nu har jag varnat er för detta och hoppas att ni inte låter er bli avskräckta av bokens framsida, för det här är en riktig pärla. Och jag menar det verkligen. Vid sidan av Sarah Waters Nattvakten är det här utan tvekan den bästa roman jag läst i år!

lördag 1 december 2007

Google/Blogger på gränsen till storhetsvansinne

Nyligen ändrade Google/Blogger inställningarna för kommentarer så att personer utan Googlekonto endast kan identifiera sig genom namn och därmed alltså inte länka till sina egna bloggar som använder andra bloggtjänster. Syftet är antagligen att försöka vinna över fler bloggare till Blogger, som ju redan dominerar på marknaden. Vad är det för jäkla dumheter? Att klicka sig vidare från en kommentar till personens blogg är ju liksom halva nöjet.... Vissa hängivna besökare vet man förstås redan vilka de är, men ibland händer det ju att nya personer dyker upp och då är det trist om man inte hittar fram till deras eventuella bloggar. Idiotiskt.

En bra grej är i alla fall att Google lagt till en ruta man kan kryssa i om man vill få uppföljande kommentarer från en bloggdiskussion bekvämt mailade till sig - på det sättet slipper man sitta och bevaka den själv.