Efter att ha skrivit hemtenta hela dagen spenderade jag kvällen på Internationell författarscen där Dennis Lehane var gäst. Som jag sett fram emot detta! Förutom att jag gillar hans böcker följer jag sambon The Wire slaviskt för närvarande (så jäkla bra tv-serie, se den!) där Lehane ju är en av manusskrivarna. Jag må vara en riktig nörd som nyligen tjoade högt när en av karaktärna sågs läsa en av hans böcker i ett avsnitt och när Lehane själv gör en cameo som en butter porrtidningsläsande polis i ett annat, för såna detaljer är ju barnsligt underbara. Och det fick mig att längta ännu mer!
Kvällen hade inte kunnat börja bättre, för vem slinker in precis framför mig i en av de fullspäckade rulltrapporna på Kulturhuset om inte författaren själv med sin fru (?) i sällskap. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem det var på utseendet och den klingande amerikanskan, men sedan var lyckan total. Han råkade t.o.m. snudda vid mig p.g.a. trängseln, det ni!
Själva framträdandet var också riktigt bra: Lehane (som intervjuades av Roger Wilson) var på strålande humör, pratsam och hysteriskt rolig. Han fick till flera klockrena one-liners och spontana applåder vid ett flertal tillfällen. Dessutom kretsade samtalet hela tiden kring intressanta aspekter av författarskapet och jag fick ut mycket av att lyssna på det.
Nyfiken på vad som sades? Läs bokhoran Helenas Lehanerapport.
3 kommentarer:
Jag fick fatt på Patient 67 i en solstol någonstans och kunde inte släppa den de första tre fjärdedelarna och sedan ... ja sedan tyckte jag att den bara förslappades som en dåligt uppblåst ballong. Jag blev så besviken. Och har inte försökt mig på någon mer Lehane sedan dess. Och The Wire har jag försökt med, men somnar bara. Min familj däremot, är sjukligt begiven på tv-serien så jag förstår att den har kvaliteter. Jag konstaterar också att Lehanes pr-maskineri har gjort ett gott jobb inför och under hans Sverigebesök - det har inte gått att undvika att han var här och snart sett varenda bokhandel jag passerar har skyltat med hans alster.
Jag har redan gnällt annorstädes om att jag är grymt avis på alla er som var där, men kan inte låta bli att säga det en gång till. Avundsjuka, ditt namn är Calliope...
Catrin: Slutet av Patient 67 är ett typiskt sådant slut som man antingen älskar eller hatar - personligen älskar jag det, men kan samtidigt förstå läsare som blir besvikna på twisten.
Jag håller med om att det skyltats väl överallt! Stor intervju i DN också, han har fått mycket uppmärksamhet.
Calliope: Förstår dig... Men vem vet, han kanske kommer till dina trakter nästa gång!
Skicka en kommentar