tisdag 1 april 2008

Recensioner x 4

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark handlar om skådespelaren Hasse som ligger på en sjukhussal och inväntar döden tillsammans med några andra svårt sjuka män. En efter en dör de ifrån honom och det oundvikliga kommer allt närmre även för hans egen del, vilket får honom att reflektera över döden och döendet. De enda trösten i tillvaron är de vänliga och omtänksamma sjuksköterskorna som vakar över honom och bibliotekarien som förser honom med den litteratur han efterfrågar under sin sista tid. Romanen är kort, blott 158 sidor, men rymmer ett stort djup och är mycket välskriven. Det är inte alls svårt att engagera sig i Hasses situation och romanen är enligt min mening välförtjänt av Augustpriset.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson ryggade jag länge tillbaka inför, vilket helt och hållet har med titelns överdrivet sentimentala klang att göra. Men så tog nyfikenheten ändå till slut överhanden och det ångrar jag inte för en sekund. Romanen hör definitivt till det bästa jag hittills läst i år! Den handlar om den unga författaren Veronika, som efter en tid i Nya Zeeland bosätter sig i en enslig stuga i Dalarna för att få lugn och ro efter en uppskakande händelse. I grannhuset bor den äldre kvinnan Astrid som lever ett mycket ensligt liv och knappt syns till överhuvudtaget. Sakteligen börjar kvinnorna dock närma sig varandra vilket leder till att de berättar om starka händelser ur sina liv, som visar sig vara kantade med idel mörka familjehemligheter och tragedier. Den spirande vänskapen kvinnorna emellan blir emellertid en motvikt till allt det tunga, eftersom de nu har varandra att dela sin sorger med. Romanen är mycket vackert berättad med ett väl avvägt språk och en lugn och melankolisk stämning. En sån som värmer en inombords.

Christina Wahldén skriver barn- och ungdomsböcker som utmärker sig genom att alltid behandla mycket svåra och tabubelagda ämnen såsom våldtäkt, prostitution, incest och nu senast självmord. För bra för att dö som handlar om Stella som går sista året på gymnasiet. Hon är kraftigt överviktig och mobbas oupphörligt av några klasskamrater under ledning av Alva som, ja, helt enkelt är extra jävlig. Stella orkar inte längre utan funderar på att ta livet av sig och bildar därför en självmordspakt tillsammans med en kille som hon får kontakt med på nätet. Boken är spännande och framför allt obehaglig, men tyvärr känns handlingen inte vidare realistisk. Eländesskildringarna vet inga gränser och vägen tillbaka för Stella och Joel känns alldeles för enkel och tillrättalagd. Men boken har i alla fall ett viktigt budskap, vilket väl är huvudsaken.

Glasbruket är den första deckaren jag läser av den isländske författaren Arnaldur Indridason som jag hört så mycket gott om. Och nej, jag blev verkligen inte besviken. Tvärtom! En äldre man hittas mördad i en källarlägenhet och i hans lägenheten hittar man dels ett kryptiskt meddelande, dels ett fotografi på en gravsten tilhörande en fyraårig flicka. Ju mer polisen (med Erlendur i spetsen) gräver i historien, desto mer komplicerad tycks den bli. Utredningen för dem långt bak i tiden till gamla brott som har lett till en rad familjetragedier. Jag tycker att intrigen är ovanligt bra för sin genre och jag kommer definitivt läsa mer av Indridason.

10 kommentarer:

Lena sa...

Jag tyckte Stundande natten var riktigt bra, den kändes som den kröp in i en. En annan bok på samma tema är ju såklart Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud som var ännu bättre. Den boken kommer jag aldrig att glömma

Anonym sa...

Hej!
Jag heter Nana Håkansson och jobbar som researcher på programmet Kvällspasset i P3. Läste på din blogg att du pluggar till bibliotekarie. Till saken hör att vi i kvällens program tänkte lista de tre yrken som man tjänar minst på att utbilda sig till. Vi tänkte ha en företrädare för varje yrkesgrupp och sedan ha en tävling där man kan vinna ett pris. Kan du tänka dig att ställa upp?

Hälsningar Nana Håkansson
nana.hakansson(a)sr.se
031 - 83 71 32

Erika sa...

Lena: Ja, visst gjorde den... Fjärilen i min hjärna låter också intressant, men jag väntar nog lite med den tills den värsta Anders-Paulrud-är-död-hysterin har lagt sig. Dessutom orkar jag inte hur mycket död som helst på en och samma gång! ;)

Nana: Jag har mailat dig.

Magix sa...

Erlendur är bra ja =) "Nu vill jag sjunga..." har jag hört både bra o dåligt om o därför lämnade jag den i reahyllan, kanske får jag gå tillbaka imorgon... =)

Klara sa...

Känner verkligen hur man lyssnar olika på olika människors omdömmen om böcker. Så fort min mamma, inget ont om henne, rekommenderar en bok så blir jag skeptisk. Det beror oftast på att hennes favoriter är böcker som jag verkligen tycker är ganska ensidiga och mer passar som strandlitteratur, plus att de gånger jag rekommenderar mina verkliga favoriter och hon läser dem så brukar hennes omdömen bli "vilket konsgti språk", "det här förstår jag inte alls" osv. Vi vill väl ha ut olika saker av att läsa.

För att komma till saken: Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en sådan bok som hon varmt rekommenderade och som, tillsammans med andra faktorer, verkligen får mig att ta avstånd från den. Men nu när man hör andras åsikter om den så börjar jag trots allt känna mig lockad! Kul!

Erika sa...

Magix: Hehe... Men den är värd att prova i alla fall! Låna på biblioteket vetja.

Klara: Jo, jag känner verkligen igen mig i det du säger. Bokrekommendationer från vissa personer mottar även jag med viss skepsis, mest för att jag från början vet att vi har rätt olika smak. De bästa tipsen utbytes oftast med personer som har snarlik smak som en själv, inte sällan andra bokbloggare.

Jag var som sagt också lite skeptisk till Nu vill jag sjunga dig milda sånger från början, både p.g.a. titeln och för att många kvinnliga biblioteksbesökare (samtliga 50+) pratade sig varma om den. Även om jag iofs gillar att få boktips rynkar jag alltid lite på näsan åt hyper och liknande. Men samtidigt kan det vara bra att försöka se förbi sådant och kanske ge boken en chans ändå.

Spectatia sa...

Gud, vad roligt! Klaras kommentar här ovan skulle jag kunna ha skrivit ordagrant själv. :-)

Erika sa...

Spectatia: Haha... Ja, jag och min mamma har också ganska olika preferenser när det gäller litteratur, men ibland gillar vi samma i alla fall.

Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger sa...

Härlig diskussion :-) Jag har läst tre av fyra i ditt inlägg. Stundande natten är fantastisk och språket är exprimenterande, fast Paulrud känns mer naken och nära på något vis precis som Lena säger.
Linda Olsson talar för sig själv. Jag gillar henne oerhört mycket och jag är inte 50+.. .-) Jag förstår PRECIS vad du menar med "tantlitteratur" men "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" tycker jag inte passar in alls i den genren. Det handlar kanske mer om känsla för det poetiska språket och undertonen. Tro mig, jag har stött på många som både älskar och inte alls förstått meningen i den boken, ålder oberoende.
Wahlden är också underbar,ungdomar gillar henne och hennes böcker brukar vara bra utgångspunkter för diskussioner.
Arnaldur Indridason har jag inte läst något av , blir nyfiken nu när du säger att den är bra!

Erika sa...

Amoroso: Nej, nu när jag har läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger vet jag att det är inte är någon tantroman, men innan var det lätt att förledas till att tro så eftersom så många tanter höjde den till skyarna, medan folk i min ålder verkade rata den på biblioteket.
Jag förstår vad du menar med att det är en bok som bara passar en del, vilket nog har mycket med språket och berättandet att göra. Som läsare ska man nog helst ha en tendens till att vara en dysterkvist för att den riktigt ska gå hem.
Läs Indridason! Jag själv är hemskt sugen på hans andra bok, Kvinna i grönt.