måndag 1 september 2008

John Ajvide Lindqvist - Människohamn

John Ajvide Lindqvists fjärde bok Människohamn är enligt mig den bästa han skrivit hittills, bara så ni vet på en gång var jag lägger ribban för den här recensionen. Denne skräckförfattares stil blir allt mer skicklig och jag beundrar hans förmåga att skriva romaner med obehagliga och övernaturliga inslag på ett sätt som känns fullständigt trovärdigt.

Människohamn utspelar sig ute på (den fiktiva) ön Domarö i Roslagen och är lite av en släktkrönika, eftersom den till stor del kretsar kring en och samma familj. I centrum står två personer. Den ene är Anders, vars dotter försvunnit spårlöst under en utflykt till en närbelägen fyr några år tidigare, och som nu återvänder till ön i alkoholiserat skick. Den andre är Simon, som tidigare försörjde sig som trollkarl men kom att stanna på ön då han funnit kärleken i Anders farmor Anna-Greta.

Simon är utan tvekan min favoritkaraktär, vilken härlig gammal man - helt omöjlig att inte tycka om! Episoderna om hans utbrytningsnummer hör för övrigt enligt mig till de allra bästa i boken och dessutom tycker jag att relationen mellan honom och Anna-Greta, gamlingarna på Domarö, skildras så fint. Några andra jag känner lite extra för, och som dessutom bidrar till flera av skräckmomenten, är de utfrysta killarna på flakmoppe som söker hämnd efter sin död och som hela tiden pratar i översatta Smithscitat, vilket naturligtvis får vilken popnörd som helst att dra igenkännande på smilbanden.
I Människohamn figurerar inga vampyrer och inga döda reser sig heller ur sina gravar. Istället är det havet som står för det okända den här gången och även om det måhända framstår som ett mer naturligt väsen än de tidigare nämnda, tycker jag nästan det blir otäckt just därför. För där lever de på sin lilla ö, ständigt omgivna av något hotfullt.

Hatten av för John Ajvide Lindqvist, som har skrivit en alldeles fantastisk och gripande bok! Jag ser fram hans kommande skrivprojekt, för jag tror det bor många berättelser inom honom.

PS. För den intresserande kan jag rekommendera följande videoklipp, där författaren själv berättar om sin bok.

3 kommentarer:

Magix sa...

Mm, den var bra och det var roligt att på min utflykt till skärgården stöta på tiotals flakmoppar, ett fenomen som i princip annars har gått mig förbi :D

Martina sa...

Jag gillade också Människohamn väldigt mycket, även om slutet sviktade något i mitt tycke (det kändes... tja, jag vet inte, konstlat eller som att J.A.L. plötsligt upptäckte att han var tvungen att få ihop boken snabbt så han skrev ihop nånting bara). Förutom det så var det en fantastisk bok, och jag gillade speciellt alla utvikningar och historier om Domarö förr i tiden.

Erika sa...

Magix: En klassiker på landet och i skärgårdsmiljö!

Martina: Just det, jag glömde ta upp det den här gången, men Ajvide-slut (som förefaller lite väl hastigt hopkomna och smått kaotiska) börjar nästan bli ett begrepp. Men jag störde mig inte lika mycket på det i den här boken som i t.ex. Låt den rätte komma in. Det beror förmodligen enbart på att jag har vant mig.
Ja, det märks att han är inspirerad av Lagerlöf i sitt sätt att berätta i Människohamn. Han har ju omnämnt henne som förebild.