Årets bästa 2007

De tio bästa böckerna:

Sarah Waters - Nattvakten
Sara Gruen - Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow

Ian McEwan - Försoning

Kazuo Ishiguro - Never let me go

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Johan Theorin - Skumtimmen

Mariette Glodeck - Röda vita rosen
Marie Hermanson - Mannen under trappan
Maria Sveland - Bitterfittan
Stieg Larsson - Millenniumtrilogin (eller om bara en av dem ska nämnas: Män som hatar kvinnor)

Eftersom jag ofta väljer vad jag ska läsa med omsorg brukar de riktiga bottennappen inte vara så många, så heller inte i år. Dock tycker jag inte att Maja Lundgrens Myggor och tigrar var någon höjdare, den läste jag mest av ren nyfikenhet. Vidare var jag heller inte så förtjust i Skugga av Karin Alvtegen eller Trasdockan av Christine Falkenland som jag annars hade stora förväntningar på. I den senare kände jag mig rejält blåst på konfekten, eftersom man aldrig får reda på vem som mördar huvudpersonen Ylva. Trist när det var det enda som drev mig att fortsätta läsa...

De tio bästa CD-albumen:
Arcade Fire - Neon bible
Jens Lekman - Night falls over Kortedala
Radiohead - In rainbows
Feist - The Reminder
Taken By Trees - Open field
Anna Järvinen - Jag fick feeling
The Tough Alliance - A New Chance
Säkert - Säkert
The Concretes - Hey trouble
PJ Harvey - White Chalk

Roligaste händelser:

Flytten till Söder. It feels like home, varför gjorde vi det inte tidigare?

Resor till Barcelona och Wien

Bokmässan i Göteborg

Arcade Fire på Cirkus (konsert)

Dagens författarspotting

(Obs! Inlägget är postat i efterhand, 22/12.)

Lite förvånad blev jag allt när jag såg Maja Lundgren i den mötande rulltrappan vid Hötorgets t-banestation för ungefär en timme sen. På något sätt känns det ju som hon hållit väldigt låg profil sedan Myggor och tigrar kom ut (förutom något argt tillbakavisade inlägg i en dagstidning och när hon talade ut i Babel) - och vem skulle inte det om man utsetts till årets litterära rikshäxa? Men även författare måste köpa julklappar.

Författarspottingen of my dreams hoppas jag inträffar i Brooklyn inom en mycket snar framtid. Tänk att få se Paul Auster, eller varför inte hela familjen Auster/Hustvedt tillsammans? Jag skulle heller inte banga deras grannar Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss... Ett besök till Park Slope är ju självskrivet, som ni kanske förstår.

Hello, New York!

I flyttstöket har en annan rolig kommande händelse hamnat ordentligt i skymundan, nämligen att jag nästa lördag kommer vara lika lycklig som Hiro Nakamura (om möjligt) när jag befinner mig i New York! Jag och J åker dit tillsammans med hans bror och flickvän för att fira nyår, besöka de stora konstmuseerna, kolla in bokhandlar, shoppa loss och roa oss i största allmänhet. Dessutom har vi haft världens tur med boende. Istället för det svindyra budgethotellet vi bokat fick brodern i elfte timmen svar på sin annons angående önskemål att hyra en lägenhet, så nu får vi ett eget och förvånansvärt billigt mysboende på Upper East Side med två sovrum och gemensamt pentry och vardagsrum.

Det blir mitt andra besök i staden, sist jag var där gick jag på gymnasiet och reste i större grupp. Något säger mig att denna resa kommer att bli en ganska annorlunda upplevelse, inte minst för att jag sedan dess i stadig takt utvecklats till att bli en fullfjädrad kulturhora.

Nu behöver jag hjälp av er kära läsare. Förutom tips på skönlitteratur med New York-anknytning (Paul Auster & Siri Hustvedt som jag redan har full koll på undantagna), skulle dito på trevliga bokhandlar, antikvariat, bibliotek osv. uppskattas enormt.

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Åh, Paul Auster! Inte en enda gång har han gjort mig besviken. Den här boken var precis jag behövde för att koppla bort all stress: en varm och härlig berättelse om några vanliga människors öden. Bara miljön i sig - Brooklyn och antikvariat ( i kombination) - gör detta till en läsvärd bok.

I centrum för handlingen står Nathan Glass, kring de sextio och nyligen tillfrisknad från cancer, samt hans döda systers son och tillika misslyckade akademikern Tom Wood. Efter många år utan kontakt stöter de plötsligt på varandra i ett antikvariat i Brooklyn där den nu ganska slitna Tom är anställd och kontakten återupptas. Det dröjer dock inte länge innan många konstiga saker börjar hända omkring dem. Dels visar det sig att den charmige, homosexuelle antikvariatägaren Harry Brightman har en del dunkla hemligheter i bagaget, dels har Toms syster Aurora försvunnit och en dag dyker hennes 9-åriga dotter Lucy upp helt ensam - men hon vägrar att tala. Nathan och Tom ser det därför som sin uppgift att ta reda på vad som hänt henne och Aurora, samtidigt som de försöker ta itu med sina egna liv...

Dårskaper i Brooklyn är i grund och botten en ganska spretig roman som betonar såväl kärlek, och mysterier som konstbedrägerier, humor och sorg lika mycket - samtidigt är det just det som är behållningen med boken, för på något sätt funkar det ändå riktigt bra som helhet. Paul Austers karakteristiska språk och stil är dessutom som vanligt en ren njutning att ta del av.

Ett generellt drag jag verkligen älskar hos författaren är hans klassiska utvikningar från huvudhistorien i form av anekdoter. I den här boken tänker jag bl.a. på berättelsen om Kafka och den lilla flickan som tappat sin docka (som i förlängningen handlar om litteraturens välgörande kraft), men inte minst de humoristiska och (i boken) autentiska händelser som Nathan Glass minns från sitt eget liv och nu på äldre dar skriver ner i Dårskapernas bok som fritidssysselsättning.

Förutom att jag uppskattar den insmugna Bush-kritiken i samband med att katastrofvalet år 2000 omnämns, är jag också riktigt svag för bokens genialiska slutknorr. Det faktum att boken tar slut fyrtiosex minuter innan det första planet störtar in i World Trade Center har egentligen ingen betydelse för handlingen i sig, men låter den hårda och krassa verkligheten plötsligt tränga igenom den något bitterljuva feelgoodstämningen och bildar på något bisarrt sätt en fin inramning åt berättelsen. En till synes obetydlig detalj som ändå lyfter hela verket ytterligare en nivå - som om Dårskaper i Brooklyn inte redan var underbar från början.

sambo@soder.se

Imorrn går flyttlasset till Söder i Stockholm, vilket också innebär att jag blir sambo. När det gäller bloggandet är jag lite osäker på när Internet kopplas in, men senast efter helgen om allt går som det ska. Så fort jag kommit i ordning lite är planen att jag ska ta nya friska tag med skrivandet. Till att börja med tänkte jag recensera Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster som jag läste ut häromveckan, men framför allt är det ju hög tid för att göra årsbästalista över lästa böcker och lite annat smått och gott som varit extra bra under 2007... Hmm, jag får klura lite på det så länge. På återseende relativt snart!

Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam kretsar kring fyra vilsna människor i Paris: den magra, utsjasade och konstnärligt lagda Camille som försörjer sig genom att städa, den blyge och välvillige Philibert, hans inneboende Franck som är kock och tar med sig nya kvinnor hem varje kväll samt dennes envisa farmor Paulette som just mot sin vilja flyttat in på ålderdomshem. Deras öden flätas samman när de en efter en flyttar in i Philiberts gigantiska paradvåning, som han tills vidare bor i i väntan på utgången av en bitter arvstvist.

När jag började läsa den här boken hade jag väntat mig något i samma mysiga stil som filmen Amelie från Montmartre, men det lever den tyvärr inte upp till. Boken har i och för sig sina ljusa stunder, men det är alldeles för många sega passager däremellan. Det bestående intrycket är därför att romanen känns lång och utdragen. Språket upplever jag också som ganska pladdrigt liksom berättandet kan vara rörigt, då det ibland är svårt att hålla isär vem som säger vad. Det jag stör mig på mest är emellertid alla "..." som förekommer ca tio gånger per sida genom hela boken, framför allt i dialogerna. Ni som har läst romanen vet att jag inte överdriver. I Philiberts fall känns det motiverat för att markera hans stamning och ständigt avbrutna meningar, men vad finns det för mening annars? Det är bara jobbigt att läsa.

Det finns såklart saker jag gillar också. Vid några tillfällen är feel good-stämningen total och man blir glad som läsare. Jag tycker också om att karaktärerna skildras så ärligt utan att vika undan för deras sämre karaktärsdrag och uppenbara svagheter, även om jag i samband med detta kan irritera mig på hur svårt det är för Camille och Franck att få till det, när det helt uppenbart från början att de är intresserade av varandra. Men poängen är väl just att de är så känslomässigt udda. Vidare uppskattar konststudenten i mig alla refenser till konsthistorien samt Camilles egenhet att teckna alla hon känner för att riktigt lära känna deras väsen.

Slutomdömet för denna populära och ofta hyllade roman är att den känns ganska överskattad, men att den funkar som underhållning för stunden.

Status lägenhet

I måndags fick vi tillträde till nya lägenheten. I snart två månader har jag gått och längtat och planerat och fantiserat och nu är den äntligen vår! Självklart har vi redan varit där flera gånger för att inspektera, ta mått och sätta upp en provisorisk namnskylt på dörren (obligatorisk symbolisk handling!). Imorrn är det dags att måla i sovrummet och arbetsrummet. Alla förberedelser är gjorda, så nu ska det bara vara att smacka på färg. Eller bara och bara, jag är totalt ovan vid att måla, men mamma och hennes man är där och hjälper till i alla fall. Ska bli roligt att få visa dem vårt nya hem också.

Den här kvällen har jag ägnat åt att rensa ut gamla kläder och annat skräp som gömt sig i garderoberna, parallellt med att kasta ett getöga på Go'kvälls bok- och filmtips och På spåret. Att jag hör genom väggen att jag och min 95-åriga blivande ex-granne har samma fredagsnöje får jag väl helt enkelt bjuda på, hehe... För att återgå till flytten har jag också hur smidigt som helst lyckats sälja de möbler jag inte längre behöver, vilket är jätteskönt. Den stora stressfaktorn just nu handlar om att hinna packa i tid eftersom flyttlasset går om bara en vecka - jag har inte ens börjat. Wish me luck.

Augustvinnarna

Årets svenska skönlitterära bok: Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Personligen hade jag hellre sett Daniel Sjölin som vinnare, bara för att jag gillar honom så mycket. Den favorittippade Åsa Linderborg är jag dock inte särskilt förtjust i. För det första tycker jag att Mig äger ingen är överskattad. Jag vet att många gillar den, men personligen tycker jag inte att den är något särskilt. När jag försökte läsa den i somras kom jag knappt halvvägs innan jag gav upp. För det andra har jag fått ett dåligt intryck av henne genom att hon, när hon skulle komma på författarkväll på mitt bibliotek tidigare i höst, först råkade dyka upp en dag för tidigt (visst, sånt kan hända) men sedan dessutom inte hade lust att återvända det avtalade datumet. Besökarna som kom var många och besvikna, för det var ett välannonserat evenemang. Mina kollegor fick dra nödlögnen att hon var sjuk och hänvisade istället till grannkommunens bibliotek som skulle ha henne på besök veckan därpå. Men vad händer på det stället? Jo, Linderborg kommer i sista sekund med en löjlig ursäkt till varför hon inte kan (läs: orkar) komma och vägrar gå med på bibliotekschefens uppmaning om att omgående sätta sig i en taxi och åka dit. Nej, sånt är verkligen inte okej... Förutom att det är extremt oprofessionellt är det respektlöst mot de egna läsarna. Man kan ju bara undra vilka ytterligare divalater hon skulle lägga sig till med om hon dessutom blev Augustprisvinnare? Nej, go Wijkmark då mycket hellre.

Årets svenska facklitterära bok: Med livet som insats av Bengt Jangfeldt, som jag hoppats på - för övrigt den första omfattande biografi som överhuvudtaget skrivits om Majakovskij (de i Sovjet skrivna och sovjetkorrekta borträknat). Det här med slavism får mig osökt att minnas tiden då jag läste Rysk litteraturhistoria vid Slaviska institutionen. Vilka härliga människor, jag har nog aldrig träffat på maken till eldsjälar! Läraren Per Arne-Bodin pratade inte bara om de ryska författarna, utan kände dem också (de som var i livet vill säga) och halva lektionerna uppehölls ofta kring anekdoter av olika slag. Ja, det är är en liten, hjärtlig och sammansvetsad grupp det där - slavisterna - där alla tycks känna alla, även över nationsgränserna. Jag kan bara gräma mig över att jag inte följde med J. på Jangfeldts seminarium på bokmässan, utan valde att gå på något annat istället. Men sånt är livet.

Årets svenska barn- och ungdomsbok: Var är min syster? av Sven Nordqvist. Ja, men visst! Läs mitt lovebombande inlägg om boken här. Förresten skulle man nästan kunna tro att han har vunnit priset tidigare, men så är faktiskt inte fallet.

Sara Gruen - Bröderna Benzinis fantastiska cirkusshow

Jag har alltid tyckt att det här med cirkus i allmänhet (och clowner i synnerhet) har något obehagligt över sig. Därför var jag lite skeptisk från början till den här romanen, men lät mig ändå vinnas över genom de lovord den har fått från olika håll. Nu i efterhand är jag hemskt glad för att jag vågade mig på Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow eftersom den visade sig vara helt fantastisk!

Handlingen utspelar sig i USA under 1930-talet, åren efter börskraschen då tiden är ur led och stämningen uppgiven. Jacob Jankowski ska precis göra examensprovet på veterinärutbildningen då hans föräldrar plötsigt omkommer i en bilolycka. I ren desperation flyr han och hoppar på ett förbipasserade tåg som visar sig vara en turnerande cirkus, där han inom kort får anställning. I och med detta påbörjar han ett nytt liv som präglas av de nya bekantskaper han gör: dvärgen Walter, den schizofrene August och hans fru (tillika hästartisten) Marlena som Jacob i hemlighet förälskar sig i, den ovanligt intelligenta elefanten Rosie, några lättklädda damer och sist men inte minst ett par freaks. Det är en dyster tillvaro med hårt arbete, outbetalda löner, spritförbud, slitsamma hierarkier och konflikter mellan artister och arbetare och diverse andra orosmoln. Dessutom vilar det ständiga hotet om att bli knuffad av tåget över cirkusens medarbetare, vid agerande som inte faller cirkusdirektören på läppen. Att en katastrof är på väg att drabba cirkusen framgår redan i allra första kapitlet, men på vägen dit händer så många uppslukande saker att man nästan hinner glömma bort det förrän man är där igen - men väl framme kommer det med besked.

En del av handlingen utspelar sig i nutid, då Jacob är i 90-årsåldern och befinner sig på ålderdomshem. Han känner sig frustrerad över sin gamla kropps begränsningar, att vara beroende av andra människor och besviken på sina yngre släktingar som inte ägnar honom tillräckligt med uppmärksamhet. Genom Jacob får läsaren en knivskarp iakttagelse av vad det innebär att vara gammal. Nutidsglimtarna vävs ihop med cirkuslivet genom att en cirkus besöker staden, dit Jacobs barnbarn lovat att ta med honom. Slutet binder dessutom ihop de båda parallellhandlingarna på ett så fint sätt att man bara blir helt lycklig.

För övrigt kan man verkligen inte låta bli att tycka om Jacob. Hans medkänsla för djuren, omtanke för vännerna och hans idoga försök att dölja sin känslor för Marlena skildras så fint, trovärdigt och ibland ångestframkallande. Som äldre man är han minst lika sympatisk, om inte ännu mer insiktsfull och charmig - det är nästan så att man vill gå fram och nypa honom i kinderna.

Något jag också verkligen gillar är att Sara Gruen, när man läser efterordet, verkar ha ägnat sig åt en passionerad research i cirkusarkiven inför den här romanen och låtit sig inspireras av divese skrönor och ibland till och med återgett detaljer verkliga händelser som fiktion. Anknytningen till depressionens cirkushistoria markeras yttligare genom att flertalet kapitel har autentiska och otroligt härliga bilder från 1930-talet som vinjetter, samtliga i den här stilen:

Det enda negativa jag har att säga, vilket helt och hållet har att göra med den svenska upplagan och som därför inte författaren kan hållas ansvarig för, är dels det något vulgära svenska omslaget (som har använt det vackra originalomslaget som grund, men lagt till ett gult och skrikigt "cirkustypsnitt" samt rödsvartrandig rygg vilket inte syns på bilden här), dels valet av titel som ju inte alls är någon direkt översättning av det stämningsfulla Water for elephants. Visserligen kallar sig den turnerande cirkusen just Bröderna Benzinis spektaktulära cirkusshow som av den anledningen är en återkommande fras, men den sänder liksom helt andra och mer pajasaktiga vibbar än den engelska vilket dessutom inte alls stämmer överens med tonen i romanen i mitt tycke. Nu har jag varnat er för detta och hoppas att ni inte låter er bli avskräckta av bokens framsida, för det här är en riktig pärla. Och jag menar det verkligen. Vid sidan av Sarah Waters Nattvakten är det här utan tvekan den bästa roman jag läst i år!

Google/Blogger på gränsen till storhetsvansinne

Nyligen ändrade Google/Blogger inställningarna för kommentarer så att personer utan Googlekonto endast kan identifiera sig genom namn och därmed alltså inte länka till sina egna bloggar som använder andra bloggtjänster. Syftet är antagligen att försöka vinna över fler bloggare till Blogger, som ju redan dominerar på marknaden. Vad är det för jäkla dumheter? Att klicka sig vidare från en kommentar till personens blogg är ju liksom halva nöjet.... Vissa hängivna besökare vet man förstås redan vilka de är, men ibland händer det ju att nya personer dyker upp och då är det trist om man inte hittar fram till deras eventuella bloggar. Idiotiskt.

En bra grej är i alla fall att Google lagt till en ruta man kan kryssa i om man vill få uppföljande kommentarer från en bloggdiskussion bekvämt mailade till sig - på det sättet slipper man sitta och bevaka den själv.

Fyra anledningar att vara glad

Idag har följande bra saker hänt:

1. Jag fick tentaresultatet från konstvetenskapen: VG.
2. Jag har fått lön, lite mer än vanligt då jag jobbat massor.
3. Fastighetsskötaren var här i förmiddags och lagade hallampans trasiga väggkontakt. Härligt att kunna se vad jag gör och slippa kisa och famla omkring i mörkret.

Men bäst av allt:

4. Igår beställde vi en dubbelsäng från Mio och idag ringde den supertrevliga kvinnan därifrån upp J. med ett minst sagt glädjande besked. Tydligen hade de precis inlett en julkampanj på sängar hon varit omedveten om igår, vilket innebär att vi får hela 6000 kronor i rabatt. Bara sådär. Helt otroligt!

Marie Hermanson - Svampkungens son

Svampkungens son utspelar sig på västkusten på 1970-talet och handlar om Gunnar som är 20-nånting och bor tillsammans med sin pappa Holger i ett torp ute i skogen. Sedan han var liten har han knappt haft någon kontakt alls med sin mamma som bor vid havet. Holger är känd som Svampkungen då han kan allt som är värt att veta om svamp och håller svampkurser om helgerna som framför allt besöks av kvinnor som har mer ögon för Holger än för svamp. Gunnar känner sig blek och osynlig i jämförelse med sin far och är trött på att ständigt hamna i dennes skugga. När fadern lägger an på Madeleine, som Gunnar i hemlighet fallit för, inser han att måste agera - något som får förödande konsekvenser.

Trots de påtagliga yttre intrigerna i boken, handlar romanen också om att finna sin plats i tillvaron (för Gunnars del). Just att befinna sig i sitt rätta element för att nå sin fulla potential tycks vara en underliggande tanke, där den djupa skogen (pappans element) och det öppna havet (mammans element) är de miljöer som står i skarp kontrast och konflikt med varandra.

Som vanligt när det gäller Hermanson har berättelsen sagoaktiga inslag inom en realistisk ram, samt ett driv som gör den spännande. Även om jag på ett personligt plan är helt ointresserad av svamp har Hermanson vävt in den på ett fascinerande sätt genom att inleda romanens olika delar med svampsorter och deras egenskaper, vilka spelar en avgörande roll för handlingen. Vidare finner jag också alla anekdoter kring svamp och inte minst Holgers briljerande underhållande.

På årets bokmässa var jag på Marie Hermansons miniseminarium, där hon berättade om romanens tillkomst och dessutom läste högt ur den. Måste säga att hon var både rolig som berättare och riktigt bra som högläsare! Jag är överlag mycket förtjust i hennes böcker, där Mannen under trappan och Musselstranden är favoriter. Svampkungens son kommer snäppet efter.

Håkan Nesser skrev årets deckare

Under helgen har Svenska deckarakademin haft sitt årliga höstmöte och nu under eftermiddag offentliggjordes årets vinnare.

Bästa svenska kriminalroman: En helt annan historia av Håkan Nesser, med motiveringen: "En klassisk intrig, elegant placerad i en underhållande polisroman".

The Martin Beck Award (bästa till svenska översatta roman): Thomas H Cook för Där tvivlet gror (orig.titel: Red Leaves, övers: P-O Nilsson), med motiveringen: "Om hur misstro och misstänksamhet bryter ner individen."

Bästa svenska debut: Johan Theorin för romanen Skumtimmen med motiveringen "En suggestiv kriminalberättelse i en dramatiskt skildrad miljö."

Måste säga att jag är väldigt nöjd med utfallet! Jag gillar Håkan Nesser som författare (även om jag inte läst just denna bok, även om jag länge varit sugen på Barbarotti-serien). Dessutom, som jag skrivit om tidigare, tyckte jag att flera av de andra nominerade titlarna som jag läst inte riktigt höll måttet. Den översatta romanen har jag inga särskilda åsikter om, men däremot är jag jätteglad över att min önskan slog in angående debutantpriset!

Bokbytardag på Kungsholmens bibliotek

Detta upptäckte jag i allra sista stund, men kanske hinner någon som läser detta dit? Bokbytet pågår alltså idag mellan kl. 12:30-15:30 på Kungsholmens bibliotek (S:t Eriksgatan 33, Fridhemsplan) och går ut på att man tar med sig egna böcker och byter med andra personer som gjort detsamma. Kul idé som jag vet att bl.a. Järfälla folkbibliotek även anordnat ett par gånger och som också bokhororna gjort en egen variant på.

Själv hade jag gärna gått om det inte vore så att jag återigen jobbar helg. Annars hade det passat perfekt då jag så sent som häromdagen rensade ut en massa skräp från vindsförrådet inför flytten, bl.a. en hel låda med gamla 90-talsböcker (typ Minette Walters, Marian Keyes och en drös tristare ungdomsböcker från B. Wahlströms och Richter) jag gärna skulle bli av med. Well well, vi har planerat att skänka dem till Myrorna istället. Alltid är det någon som blir glad.

Sven Nordqvist - Var är min syster?

Med en månad kvar till julafton skulle jag vilja tipsa om den perfekta julklappen till alla mindre barn, nämligen: Sven Nordqvists helt fantastiska bilderbok Var är min syster?

Jag är sedan tidigare väldigt förtjust i Nordqvists Pettson & Findus-böcker (som jag återigen fick upp ögonen för när jag läste en kurs i barn- och ungdomslitteratur), liksom den fascinerande och fantasieggande Minus i stora världen. Framför allt är det illustrationerna jag gillar: färgsättningen och inte minst detaljrikedomen. Ni vet, alla små djur och liknande som lever sitt eget liv och hittar på hyss vid sidan av huvudpersonerna.

Den här gången har Nordqvist emellertid överträffat sig själv på den punkten. Bildformatet har expanderat kraftigt och detaljrikedomen och fantasin vet inga gränser! Om jag blir så här fascinerad, vad måste då barn inte bli? Denna håller garanterat för omläsning efter omläsning, med möjligheter att upptäcka nya detaljer varje gång. Jag tycker också mycket om texten och själva handlingen, där en liten muspojke letar efter sin syster genom att flyga runt i luftballong och passera en rad olika landskap tillsammans med en klok gammal farbror. Trots att systern inte är närvarande lär vi känna henne genom platserna de letar på, vilket jag tycker är ett genialt berättartekniskt grepp.

Jag har fortfarande bara läst ett par av de nominerade böckerna i Augustprisets barn- och ungdomsklass, men bättre än så här kan det knappast bli. Jag håller helt och hållet med min kritikeridol Yukiko Duke som i morgon-tv ansåg att Nordqvist, trots alla priser han redan tilldelats, förtjänar ytterligare ett. Känner dessutom att det lite är dags för bilderbokens revansch i sammanhanget, då endast ungdomsböcker kammat hem priset sedan 2003.*

*Att överhuvudtaget ha bilderböcker och ungdomsböcker, som är så fundamentalt olika till både form och innehåll, i samma prisklass är visserligen lite av ett vansinnesprojekt från början.

Tintomara får nytt liv!

"Tintomara! två ting äro vita

Oskuld – Arsenik."

Jag minns när jag läste C.J.L. Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834) för första (och hittills enda) gången. Det var hösten 2001, jag gick första året på universitetet och läste litteraturvetenskap och njöt av det riktiga livet som just börjat. I fråga om denna roman hade jag inga speciella förväntningar, men överrumplades och trollbands totalt av detta litterära allkonstverk som fritt blandar epik, lyrik och dramatik och vars handling tar sin utgångspunkt i den maskeradbal 1792 där Gustav III blir skjuten. Kungliga miljöer, konspirationer och spelkortssymbolik i alla ära, men mest fascinerande är ändå den androgyna och jagade karaktären Tintomara som både kvinnor som män förälskar sig i... (Hela detta stycke skriker visst omläsning!)

Men det var egentligen inte romanen i sig jag tänkte skriva om . Jag läste nämligen häromdagen att Dramaten sätter upp Drottningens juvelsmycke under slutet av våren, med Elin Klinga i huvudrollen! I grunden är jag ganska skeptiskt inställd till teater som jag, jämfört med t.ex. film, ofta finner vara för dramaturgiskt övertydligt och med överdriven artikulation. Vi befinner oss helt enkelt inte riktigt på samma våglängd teaterkonsten och jag, men det finns undantag givetvis. Tillfällen då till och med jag känner en längtan efter att få se en berättelse gestaltas på scen.

Det senaste året har jag varit iväg och sett hela två teaterföreställningar (ovanligt mycket för att vara jag). I ett fall var det praktiskt taget omöjligt att stå emot: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en av de bästa böcker jag någonsin läst och Krister Henrikssons enmansföreställning var så mitt i prick att jag ömsom log, ömsom var tårögd. I det andra fallet blev jag erbjuden att gå och se Strindbergs Dödsdansen I och II på Dramaten, som också var mycket välspelad. Jag tänker då främst på Stina Ekblad (som för övrigt spelade Tintomara i Dramatens uppsättning från 1987, åh!). När det gäller den skandalomsusade uppsättningen av Fröken Julie var jag lite seg i starten och kom liksom aldrig iväg, men har hört ryktesvägen att den kommer visas på SVT i jul/nyår och kan därmed andas ut... Hur som helst, nästa eventuella teaterbesök är alltså givet skulle jag tro. Drottningens juvelsmycke kan nog göra sig utmärkt på scen, på ett sätt som till och med passar en teatermissanpassad person som jag.

Arkitekttävlingen avgjord!

Nu har vinnaren i arkitekttävlingen avseende tillbyggnaden till Stockholms stadsbibliotek (för övrigt min tidigare arbetsplats) utsetts!

Det vinnande bidraget är Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada, född 1964. I DN:s artikel framhåller juryn förslagets genomförbarhet och funktion och Hanada själv menar att Asplund betyder mycket för henne och att hon försökt anamma hans arbetssätt och tänkande.

Min första tanke är att det är ett snyggt och funktionellt val som trots sitt moderna utseende harmonierar väl med huvudbyggnaden. Från början var jag mest imponerad av Cut och The Book Hill, men jag ser helt klart potentialen i Delphinium. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet 2013!

Hanne Ørstavik - Kallet - romanen

Kallet - romanen är den sjätte romanen av Hanne Ørstavik som finns översatt till svenska och den tredje av författaren som jag läst (de andra två är Vecka 43 och Kärlek). Liksom i de tidigare böckerna är de existentiella dragen och intresset för den mänskliga psykologin tydliga, men Kallet - romanen utmärker sig genom att vara ännu mer personlig då den till stor del berättas i jagform med författaren själv i centrum. Den ursprungliga idén med romanen är att skildra farmodern som varit missionär i Kina, men ju längre in i boken vi kommer desto tydligare blir det att författarens eget kall börjar stjäla alltmer uppmärksamhet. Det hela utvecklar sig till en slags metaroman där författaren diskuterar sitt eget skrivande (eller rättare sagt icke-skrivande i det här fallet), men Ørstavik diskuterar även sin familj och sitt privatliv. Eftersom det är fråga om en roman väljer jag dock att inte tolka alla detaljer som sanna rakt av, även om inspirationen av och kopplingen till det självupplevda är uppenbar.

Romanen består av löpande fragment som dels skildrar jagets nutid (då hon tar emot en journalist som ska intervjua henne) och dåtid (minnen från bl.a. uppväxten och sin egen skilsmässa), dels fiktiva glimtar ur farmoderns missionärsliv inspirerade av de fakta författaren har att utgå ifrån. Vad jag tycker bäst om är delarna där berättarjaget möter den unga kvinnliga journalisten och diskuterar skrivandet och sitt författarskap, eftersom de innehåller många intressanta reflektioner där många skulle fungera ypperligt även som fristående citat. Det känns verkligen som det är Hanne själv som talar den här gången, utan att gömma sig bakom en berättelse, och som läsare förstår man att ett kall inte alltid behöver vara den enklaste vägen att följa.

Filmomslag = fulomslag

Jag vet att en del andra har klagat på detta tidigare och nu kan inte jag heller hålla mig längre. Vad är dealen med att byta ut omslagen på böcker så fort de har filmatiserats? I nio fall av tio består de nya omslagen av aptråkiga porträttfoton som totalt hämnar den egna fantasin, jämfört med de mer abstrakta och stämningsfulla originalen. Jag har verkligen inget emot att böcker blir filmer, tvärtom, men tycker ändå att man bör respektera att det är fråga om olika medier: bok är bok och film är film, om än med en bok som förlaga.

Framför allt undrar jag lite vilka de nya omslagen riktar sig till. Ska de som precis har sett filmen/tv-serien bli sugna på att köpa och läsa boken där de redan känner till hela handlingen genom igenkänningsfaktorn? That will totally happen. Alternativet, att man vill ge de nya läsarna (alltså de som vill läsa boken men inte nödvändigtvis se filmen) karaktärer med givna yttre egenskaper inklusive skådespelarassociationer mitt i nyllet, är minst lika absurt. Som sagt, jag fattar inte poängen.

Här följer några fula exempel:

Roslund & Hellström - Flickan under gatan

Roslund & Hellströms fjärde och senaste deckare om kommissarie Ewert Grens i Stockholm heter Flickan under gatan och handlar, som titeln antyder, om gatubarn. Den inleds med att 43 hungriga och klistersniffande rumänska barn släpps av från en buss vid Kungsholms torg och därefter överges, vilket förbryllar polisen som aldrig tidigare varit med om något liknande. Var kommer de ifrån, varför är de här och vem bär ansvaret? Ungefär samtidigt hittas en kvinna mördad nere i en kulvet under S:t Görans sjukhus och spåren leder till Fridhemsplans kloaksystem, en värld dit hemlösa tagit sin tillflykt och som polisen har bristande kunskaper om. Att söka och få tag på en mördare där blir betydligt svårare än de räknat med... Utöver denna massiva arbetsbörda dras Ewert Grens också med betyngande problem på det personliga planet, då hans sedan länge hjärnskadade fru Anni nu är döende.

Boken behandlar ett svårt ämne, barn som lever på gatan, men även om de två parallella spåren syftar till att belysa samma tema görs det ändå på ett ganska opersonligt sätt och jag blir aldrig riktigt engagerad även om fenomenet med gatubarn i sig givetvis är tragiskt. Jag lyckas också lista ut både mördare och motiv lite för tidigt för att det ska hinna bli riktigt spännande. Nej, läs hellre duons föregående deckare Edward Finnigans upprättelse (har skrivit om den här) som kretsar kring dödsstraffrågan och som ruskar om vem som helst ordentligt.

Deckarakademins nomineringar

Upptäckte lite sent att Svenska deckarakademin i fredags offentliggjorde nomineringarna till 2007 års priser. Eftersom jag personligen läser ganska mycket deckare tycker jag alltid dessa pris är intressanta, även om prestigenivån är förhållandevis låg jämfört med andra litterära priser. I år utses vinnarna vid akademiens höstmöte 24-25 november, tills dess får vi hålla till godo med nomineringarna.

Bästa svenska kriminalroman:
Skugga av Karin Alvtegen
Gränslandet av Thomas Kanger
Grymhetens stad av Kristian Lundberg
En helt annan historia av Håkan Nesser
Flickan under gatan av Anders Roslund och Börge Hellström

The Martin Beck Award (bästa översatta roman):
Svart som natten av Ann Cleeves.
Där tvivlen gror av Thomas H Cook
Den okända hustrun av Leif Davidsen
Innan döden kom av Elizabeth George
Vinterstaden av Arnaldur Indridason

Det jag genast förfäras över är att Johan Theorins Skumtimmen, som jag tycker är ytterst välförtjänt av ett deckarpris, inte ens är nominerad. What the fuck liksom, så unisont hyllad som den har blivit? Å andra sidan är han debutant så kanske kommer han att knipa priset för Bästa svenska debut istället, där inga nomineringar sker och priset bara delas ut om det finns en värdig kandidat. En annan möjlighet är att boken inte riktigt kvalar in som deckare. Den faller liksom lite mellan stolarna när det gäller kategorier, många bibliotek väljer t.ex. att placera den bland "vanliga" romaner.

Karin Alvtegens Skugga tycker jag dessvärre inte riktigt når upp till titeln som bästa svenska kriminalroman och Roslund & Hellströms Flickan under gatan, som jag precis läst men ännu inte hunnit skriva om, är visserligen okej men inte heller klockren. Övriga nominerade kan jag inte uttala mig om, även om man ofta brukar kunna lita på Håkan Nesser. En kvalificerad gissning är ändå att Alvtegen kniper priset. När det gäller Martin Beck-award har jag faktiskt inte läst någon av böckerna, men jag har länge varit intresserad av Arnaldur Indridasons författarskap. När jag väl ger mig i kast med det tänker jag dock börja från början, för att läsa serier i fel ordning (även om böckerna i sig är fristående) ger mig ångest.

Postmodern arkitektur? Ja, det har vi ju verkligen gått igenom... NOT

Tentan igår kväll gick riktigt bra, i fem frågor av sex hade jag stenkoll. Där handlade det bara om att ta sig tiden att skriva ner svaren och tanken "Jaha, här sitter jag och skriver VG" fladdrade inte utan vidare förbi ett par gånger. Ingen tenta är dock komplett utan en fråga från helvetet, men välbehärskad som jag är i situationer som denna bet jag givetvis ihop och levererade välformulerade chansningar för att visa mig värdig några poäng. Att anstränga sig brukar ge resultat och helt hjärtlös är väl han inte, arkitekturläraren.

Nu är jag garanterat värd en slapp vecka med bara skönlitteratur, medan jag laddar om inför den avslutande delkursen. För närvarande är jag inne i Hanne Ørstaviks Kallet (en författare jag gillar sedan tidigare), men det finns även andra böcker som länge pockat på min uppmärksamhet och som jag längtar efter ge mig i kast med: Svampkungens son av Marie Hermanson och Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen, bara för att nämna några exempel.

Vad jag spenderar helgen med

Fyra feta (men lyckligtvis intressanta) konstböcker om 1800- och 1900-talets konst och arkitektur. Tre av dem är översiktsverk och har hängt med sen föregående delkurser, medan The Shock of the New tillkommit den här gången. 1100 sidor att plugga in - all in english, of course - och utöver det en massa bildexempel och anteckningar. Så många konstnärer, årtal, byggnader och ismer som snurrar runt i skallen just nu... Men det ska nog gå bra på tentan på måndag, det brukar ju oftast det.

Litterära hjältar

Jag blev utmanad av Spectatia att lista tre av mina litterära hjältar, såna där karaktärer som ger ett bestående intryck långt efter att boken är slut:

1. Lisbeth Salander (Millennium-trilogin av Stieg Larsson)
Hon är intelligent, kaxig, har en släng av Asperger och är både oberäknelig och oförutsägbar. Hon låter inte någon trycka ner henne utan att hämnas och trots att hon kan verka iskall så har hon också känslor, även om hon inte visar det. Vidare har hon sina egna metoder beträffande det mesta, hon skipar sin egen rättvisa och ber inte direkt om ursäkt för sig. Kort sagt: Hon är inte som någon annan och jag diggar henne stenhårt.

2. Hercule Poirot (en av Agatha Christies detektiver)

Han är belgare (inte fransman!) med en charmig accent. Han är lagom rund om magen, gourmet, alltid finklädd och på tok för artig och väluppfostrad bland sina trumpna medmänniskor. Jag är fascinerad av hans friserade mustasch och imponerad av hans små grå celler som gör att han kommer vilken tjuv eller mördare som helst på spåren. Poirot kan man alltid lita på. Framför allt är jag förtjust i David Suchet som gestaltar Hercule Poirot alldeles mästerligt på film.

3. Knut (Det hemliga sällskapet-trilogin av Claes Hylinger)

Han är några år över de tjugo och bor i Göteborg, men ger sig av till den lockande staden Paris så fort han får chansen, där de sanna upptäckterna står att finna. Annars pluggar han på universitetet vilket går sisådär, för han har många distraktioner. Han flanerar, samtalar, äter god mat och dricker vin. Framför allt så upptäcker han ett hemligt sällskap, som sedan kommer fortsätta att dyka upp i och prägla hans liv. Knut är egentligen en anti-hjälte i form av en simpel flanör med glimten i ögat, men likväl en hjälte i min värld.

Jag tänker inte skicka utmaningen vidare till någon speciell. Om du också är sugen på att skriva om dina litterära hjältar, så varsågod!

Apropå långa titlar...

Några exempel ur kurslitteraturen för 1800- och 1900-talens konsthistoria:

Romantik: J.M.W. Turner - The fighting Temeraire tugget to her last berth to be broken up (1838)

Symbolism: Paul Gauguin - Where do we come from? What are we? Where are we going? (1897)

Dadaism: Marchel Duchamp - Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med (1915-23). Kanske mer känd under det betydligt enklare men mer intetsägande smeknamnet The Large Glass.

Popkonst: Richard Hamilton - Vad är det som gör hemmen idag så annorlunda och trevliga? (1956)

Soft att kunna plugga genom att blogga.

Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är den långa titeln på engelsmannen Mark Haddons debutbok. Jag gillar den verkligen då den både är charmig, spännande och lärorik för läsaren. Charmig för att man inte kan låta bli att tycka om den 15-åriga autistiska huvudpersonen Christopher som också är bokens berättare. Spännande för att man vill veta sanningen bakom vem som mördat grannfruns hund med en högaffel och för att man blir allt mer fundersam över alla märkliga detaljer angående Christophers döda mor. Och inte minst lärorik eftersom handlingen berättas av och upplevs ur Christophers perspektiv, vilket ger en inblick i en autistiskt persons världsbild som skiljer sig markant mot de flesta andra personers. Jag upplever att det är just det senare som utgör både kärnan och behållningen med hela boken.

Christopher lever med en lång rad tvångsföreställningar som tycks sakna logik för läsaren, men som kan göra hela skillnaden mellan en bra och dålig dag för honom. Hans tillstånd innebär också ett socialt handikapp, då han t.ex. inte alls förstår sig på de språkliga ironier och metaforer som personer i hans närhet ofta slänger sig med. För honom är det helt obegripligt att folk inte bara säger exakt vad de menar. Detta kompenseras emellertid av hans mycket välutvecklade sinne för matematik och logik, där han briljerar för läsaren genom att presentera och förklara olika komplicerade matematiska gåtor. Det är heller inte någon slump att han väljer att numrera kapitlen efter primtal i stigande ordning istället för den traditionella indelningen...

Härlig och annorlunda bok som är mycket läsvärd!

Nyqvist och Rapace fick rollerna

Just nu surras det överallt i medierna (bl.a. här, här och här) om besättningen av huvudrollerna när Stieg Larssons Millenniumtrilogi ska filmatiseras av bolaget Yellowbird i samarbete med SVT. Idag gick man nämligen ut med att de som ska spela journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbeth Salander är Michael Nyqvist och Noomi Rapace!

Min första reaktion är: Puh, ingen Persbrandt och Novotny! Ända sedan jag hörde talas om att böckerna skulle bli film har jag fasat för att Mikael Persbrandt skulle få rollen, eftersom han bara skulle vara så fel. Blomkvist är nämligen ingen bufflig och stökig person, utan enligt min uppfattning intelligent, ganska lågmäld, stundtals lite mesig och med ganska alldagligt utseende. Kanske att jag rent utav har föreställt mig Stieg Larsson i rollen, utifrån den där svartvita bilden som pryder böckernas baksidor. Tuva Novotny hade också känts som ett alltför uppenbart och "säkert" val, så jag är glad att det inte blev så.

Men för att kommentera de faktiskt valen så kan jag inte direkt påstå att jag direkt hoppade upp ur stolen av glädje, men ju mer jag tänker på det och föreställer mig dem i rollerna så varför inte? Båda skådespelarena har rätt ålder inne (46 resp. 27) och sen är det ju lite kul att Nyqvist nästan heter exakt som sin karaktär. Noomi kan säkert bli en bra Lisbeth (bara hon får till Aspbergerdragen för den rätta känslan!), men kan Nyqvist bli en bra Blomkvist? Jag hade nog hoppats på en lite mindre känd skådis för att slippa alla associationer som följer med, men han är en skicklig skådespelare och har framför allt en subtil botten. Blomkvist är ju trots allt lite av en mjukis, då det som bekant är Lisbeth som står för kaxigheterna.

Karin Alvtegen - Skugga

Alvtegens senaste psykologiska thriller heter Skugga och handlar om en rad serie tragiska händelser som utspelar sig kring familjen Ragnerfeldt med nobelpristagaren Axel i centrum. När familjens gamla hushållerska Gerda Persson går bort och efterlämnar ett brev till en för familjen okänd Kristoffer är tiden inne för diverse sanningar att komma upp till ytan, vilket både blottlägger obehagliga händelser ur det förflutna och föranleder nya i nuet.

Summan av tragiken landar på två mord, två självmord, otrohet, ett övergivet barn, psykisk sjukdom, alkoholism, sexuella övergrepp och en livslögn av stora proportioner. Visst fattar jag att Alvtegen försöker visa på kopplingen mellan olika svek och dess konsekvenser och hur detta kan leda till en enda gigantisk, ond spiral som suger in allt och alla i närheten, men det blir ändå alldeles för mycket elände i en och samma bok. Det känns inte riktigt trovärdigt. På grund av detta blir jag heller aldrig riktigt engagerad och tar god tid på mig med boken, vilket inte är något gott betyg för en thriller. Men även om början är en aning trög tar sig Skugga mot slutet som blir riktigt ödesmättat då alla bitar fallit på plats. Dessutom tycker jag att Alvtegen är väldigt skicklig i sina karaktärsbeskrivningar, framför allt i fråga om Axels son Jan-Erik och hittebarnet Kristoffer (här i vuxen ålder) som jag upplever realistiska. Ja, det var väl det om boken.

Slutligen måste jag säga att jag stör mig en aning på Alvtegens alla s-titlar: Skuld, Saknad, Svek, Skam (jag har läst en av dem tidigare, men minns inte vilken då de är så förvillande lika) och nu senast Skugga. Lite catchy i början kanske, men vid det här laget är det mest tjatigt. Det finns ju så många andra bokstäver som gör sig bra i versalform.

Nomineringar till Augustpriset

Alldeles nyss offentliggjordes nomineringarna till årets Augustpris vid en presskonferens på Postmuseet i Gamla stan. Personligen tycker jag att Augustpriset är bland de roligare litterära priserna, dels för att det gäller svensk litteratur (som jag ju läser en stor andel av), dels har en populär prägel och på så vis engagerar massorna. I år har följande böcker nominerats i de respektive klasserna:

Årets svenska skönlitterära bok
Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren
Synopsis av Ulf Karl Olov Nilsson
Världens sista roman av Daniel Sjölin
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Årets svenska fackbok
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Med livet som insats av Bengt Jangfeldt
Lärarna av Hans Lagerberg
Djävulssonaten av Ola Larsmo
Den svenska kakelugnen av Susanna Scherman och Michael Perlmutter
Fågelliv av Staffan Ulfstrand

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Bryta om av Åsa Anderberg Strollo
Isdraken av Mikael Engström
Nöff nöff Benny av Barbro Lindgren och Olof Landström
Sonja, Boris och tjuven av Eva Lindström
Flickan som var vacker i onödan av Janne Lundström
Var är min syster? av Sven Nordqvist

Mig äger ingen känns väl ganska given som vinnare i skönlitteraturklassen, om inte juryn får för sig att överraska det vill säga. Personligen tycker jag att den är ganska överskattad. Jag kom igen halva, sedan tröttande jag. Dessutom är det ju en biografi och därmed i själva verket facklitteratur om man ska vara petig, men juryn har visst tummat lite på reglerna i år. Kul i alla fall att Daniel Sjölin blev nominerad! Jag har visserligen inte läst något av honom än, men gillar honom som programledare för Babel.

När det gäller facklitteraturen är jag mycket förvånad över att Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv inte är nominerad, så hyllad som den har blivit. Och så är han en av min pojkväns idoler, J. som ju sannolikt är blivande psykiater. Den svenska kakelugnen kan man ju inte annat än att fnissa åt (som vi har hånat "kackelugnar" när vi kollat bostadsannonser och gått på visningar, hade det funnits en i den nuvarande lägenheten hade vi rivit ut den direkt!). Nej, här tror och hoppas jag på Bengt Jangfeldt.

Inte så roliga barn- och ungdomsböcker i år tycker jag, åtminstone inte jämfört med förra årets nomineringar som genomgående bjöd på riktiga höjdare (bl.a. Gunnar Ardelius, Frida Nilsson, Per Nilsson, Pija Lindenbaum) . Men Lindgren & Landströms böcker om grisen Benny är ju i och för sig charmiga, om än inte särskilt genusmedvetna, och ligger säkert bra till.

En go gubbe

Jag blir så glad av snälla och charmiga gamlingar! Det finns ju tyvärr en del pensionärer som är lite bittra och snäsiga, men de trevliga kan verkligen förgylla ens dag när man sitter där i disken. Idag (well, igår enligt klockan) tittade en av mina favoritgubbar in. Han närmar sig de 90 och har både hörapparat och nedsatt syn, men är alltid på samma strålande humör. Förra gången han var på besök ville han att jag skulle visa honom hur man reserverar böcker i bibliotekskatalogen hemifrån via Internet. Jag fick noga repetera steg för steg men blev ändå positivt överraskad över hans initiativ och vänliga inställning till teknik, då min erfarenhet av äldre är att de ofta vägrar befatta sig med datorer överhuvudtaget.

Den här gången ville han istället ha hjälp med att hitta två böcker, varav den ena lästs högt ur på radio tidigare på morgonen. Det roliga var emellertid storyn bakom den andra boken (Vilda svanar av Jung Chang), som en vilt främmande kvinna rekommenderat honom i samband med en felringning. Istället för att lägga på hade de nämligen fortsatt prata en halvtimme och till och med bytt boktips med varandra... Det tyckte jag var fint.

Bokfemman v. 41

Temat för (förra) veckans Bokfemma är olästa böcker. Nämn 5 böcker som du velat/tänkt läsa länge och motivera varför du inte har läst dem.

1. Donna Tartt - Den hemliga historien. Jag vet inte hur länge jag har tänkt läsa den här boken. Länge letade jag efter den i pocket på antikvariat och liknande, eftersom pocketupplagan är slutsåld sedan många år. På något sätt kändes det självklart att jag ville äga den. När jag väl hittade den var det tidig sommar och aka-porr* hör ju liksom hösten till på något sätt, så det var inte riktigt säsong. Nu har det gått ett år och nästa höst är här och jag har fortfarande inte påbörjat boken. Det här är en riktigt haussad roman - kanske är jag lite rädd för att den inte kommer infria mina förväntningar?

2. Virginia Woolf - Mrs Dalloway. Jag älskar filmversionen av både denna roman samt Timmarna, som ju är intimt sammankopplad med och kretsar kring den nämnda boken av Virginia Woolf. Kanske känns det inte lika angeläget att läsa Mrs Dalloway eftersom jag redan känner till hela handlingen från början till slut när det finns så många nya böcker som pockar på uppmärksamhet, samtidigt vet jag med mig att det här är en riktig litterär pärla. Det gäller bara att finna sig till ro och öppna boken.

3. Wergelandtrilogin av Jan Kjaerstad (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren). När jag fick för mig att läsa de här böckerna hade jag precis sett K Special, en mycket välgjord dokumentär om Kjaerstads författarskap (spelade in den och vill slå mig själv ibland för att jag senare råkat spela över det av misstag). Det bästa inslaget bestod av hur författaren schematiskt beskrev strukturen och handlingsförloppet i de tre böckerna med olika geometriska mönster, på ett gigantiska blädderblockspapper med tuschpenna. Så jäkla genomtänkt. Jag blev naturligtvis imponerad och tänkte att: "Den här är böcker som måste läsas med koncentrationen på topp vid väl valda tillfällen". Pocketupplagorna var vid det här laget på väg att sälja slut, men på min jakt ute bland Uppsalas bokhandlar lyckades jag lägga vantarna på de sista exemplaren av bok två och tre. Ettan var dessvärre slut överallt, men dök upp på ett antikvariat så småningom. (Dock med kraftigt knäckt rygg vilket har gjort att jag haft svårt att bonda med det exemplaret och undermedvetet fortfarande på jakt efter ett finare sådant.) Eftersom ettan dröjde hann nog mitt intresse svalna en aning och jag gav mig i kast med andra böcker... Men de är grymt snygga där i bokhyllan (omslagen och ryggarna alltså) och jag sneglar på dem då och då, tänker att snart ska jag avsätta den tid det tar att sluka alla tre. Jag tänker mig att de bör läsas i följd eller tätt inpå varandra och därför blir det liksom ett stort projekt av det hela, likt Stieg Larssons Millenniumtrilogi som jag tog mig an tidigare i sommar. Det var ju fysiskt krävande god damn it och inget ont om deckare (en genre som jag älskar!), men jag misstänker att Wergelandtrilogin kommer kräva tankeverksamhet av det lite djupare slaget av läsaren.

4. Agnes von Krusenstjerna - Fröken von Pahlen-sviten (Den blå rullgardinen, Kvinnogatan, Höstens skuggor, Porten vid Johannes, Älskande par, Bröllop på Ekered, Av samma blod). Lite samma sak där, det blir ett tidskrävande projekt. Har tidigare läst de två första böckerna i serien så jag vet att det här är böcker som faller mig på läppen, men det var ett tag sen så nu vid läsning av hela sviten måste jag börja om från början. Lyckligtvis är de enskilda böckerna inte så tjocka. Pocketomslagen är för övrigt helt fantastiska och fick mig att beställa alla sju böckerna mer eller mindre samtidigt.

5. Joyce Carol Oates - Blonde. Jag har försökt mig på denna tidigare och kommit ca 100 sidor in i boken, men den känns liksom väldigt tjock (862 sidor som pocket) och mastig på ett lite avskräckande sätt.

*Aka-porr = akademisk porr, dvs. böcker som till stor del utspelar sig på universitet, internat och liknande och där de akademiska inslag duggar tätt. Begreppet härstammar från Johanna L på bokhora, dock pre-bokhoretiden.

Bookerpriset 2007

Nu är de litterära prisernas säsong igång på allvar och om ca en timme väntas vinnaren av årets The Man Booker prize utses. Tyvärr har jag inte BBC News så att jag kan följa utdelningen live, så jag får nöja mig med att ta del av nyheten via hemsidan. Därifrån har jag förresten snott detta gruppfoto på de nominerade författarna och deras böcker som togs tidigare ikväll:

Jag hejar på Ian McEwan (längst till höger), den enda av författarna jag har läst.

Uppdaterat 23:51:

Nej, det blev visst irländskan Anne Enright (mitten) som vann och dessutom kan glädja sig åt den nätta prissumman på £50,000.

Chokladfestival

Min tredje stora passion i livet - förutom litteratur och musik - är choklad! Vad passar då bättre än att det i helgen är chokladfestival på Nordiska museet med provsmakningar, chokladfontäner, olika visningar samt bord som dignar av praliner? Har tyvärr missat festivalen förgående år, men idag är det alltså dags.

Jag ska bli sambo!

Igår skrev jag och J. på kontrakten för en bostadsrätt, vilket alltså innebär att vi kommer flytta ihop inom en snar framtid! Vi har diskuterat detta länge och efter fem år tillsammans känns tiden verkligen mogen. En anledning till att det har dröjt fram till nu är nog för att vi varit så nöjda med våra nuvarande boenden (centralt belägna 1,5:or, båda dock för små för två personer), en annan min 2-åriga studiesejour i Uppsala.

Efter att hängt på Hemnet ett antal månader och gått på visningar sprang vi lite oväntat på vår drömlägenhet i söndags. Därpå följde budgivning nu i veckan, där vi alltså bjöd högst. Även om det rör sig om svindlande summor anser vi att vi kom relativt billigt undan, eftersom vi faktiskt förväntade oss att priset skulle gå upp ännu mer.

Igår var vi hos mäklaren tillsammans med säljarna för att skriva på alla nödvändiga kontrakt, vilket sannerligen var en upplevelse som genererade många vuxenpoäng. Det är dock ganska snabba ryck, redan i december får vi tillträde till lägenheten.

Själva lägenheten då, undrar ni? Jo, det är en liten 3:a på 66 kvadrat i ett sekelskifteshus på Söder, närmare bestämt i SoFo. Lägenheten är välplanerad utan några döda ytor, med fönster åt tre håll och med en centralt placerad hall (ogillar när man måste gå igenom ett rum för att komma till ett annat). Alla väggar och golv är i jättebra skick. Badrummet känner vi dock är i behov av renovering och vi funderar rent utav att satsa på en total sådan för att få det exakt som vi vill ha det. Anledningen till att vi inte nöjer oss med två rum utan vill ha ett extra är helt enkelt för att ett arbetsrum/bibliotek är ett måste, eftersom vi äger många böcker och man vill kunna sitta ifred ibland.

Nu har vi en hel del tungt arbete framför oss de närmaste månaderna. Eftersom vi har dubbelt upp av de flesta möbler och liknande måste vi göra oss av med en hel del, men vi måste också köpa en del nytt som t.ex. dubbelsäng och garderob. Då jag bor i hyresrätt blir lyckligtvis min utflyttning väldigt smidig, men J. däremot måste genast sätta igång med sälja sin bostadsrätt vilket ju inte direkt sker i en handvändning.

Men bortsett från allt detta: Åh, vad roligt det ska bli att flytta ihop! Vi vill flytta nu genast!

Parfymen - the movie

Efter att ha läst den originella Parfymen som bok blev jag såklart nyfiken på hur den skulle göra sig som film. Boken har ju inte direkt så mycket dialoger att ta fasta på och hur ska man "översätta" alla utförliga beskrivningar av Grenouilles doftintryck visuellt (som ju är kärnan i boken och måste finnas med)? Efter att ha hyrt dvd:n kan jag konstatera att filmen faktiskt lyckas riktigt bra att fånga såväl bokens själ som att visualisera doftintrycken, genom att klippa in inzoomade bilder på det Grenouille förnimmer, och dessutom håller hög klass i övrigt. Det glädjer mig dessutom att den bihandlingen i boken jag hade mycket svårt för, där Grenouille under flera års tid lever som grottmänniska och sedan återvänder till civilisationen och blir omhändertagen av en forskare som intresserar sig för naturens inverkan på kroppen, nästan helt skalats bort.

Skådespelarna är bra allihop! Gillar särskilt Dustin Hoffman i rollen som parfymören Baldini, som får till den patetiskt humoristiska framtoningen alldeles ypperligt. Och Alan Rickman har ju en röst to die for. Den som främst bör lyftas fram är kanske ändå Ben Whishaw som hamnar riktigt nära min uppfattning om bokversionens Grenouille. Det kan inte vara en enkel roll at spela då nästan allt måste uttryckas genom kroppen och inte genom ord, då ett av karaktärens kännetecken är att han knappt pratar. Det enda negativa med filmen är väl att den är lite för lång, drygt 2:20, men det formatet är ju standard numera. Vad hände med gamla hederliga 1:30-1:45, då man faktiskt orkade hålla sig koncentrerad hela tiden?

Men alltså, jag kan inte riktigt släppa intrycket av den enorma sexorgien på torget med hundratals skådespelare och statister inblandade. Inte så att jag direkt generas av det, men jag kan inte låta bli att fundera över hur inspelningen gick till. Var det så att regissören tog tag i en megafon och ropade: "Hallå, allihopa! Hugg tag i närmaste skådis och sätt igång och hångla och klä gärna av er under tiden - alla 400 (?) samtidigt, tack! Om ni har lust kan ni ju byta partners lite då och då och var framför allt inte rädda för att släppa fram era bisexuella sidor!" Stämningen måste ju varit lite bisarr där på plats, eller? Ganska så krävande statistroller... Parfymens masspsykotiska inverkan går dock verkligen genom rutan, om man säger så.

Hur som helst: Rekommenderas för er som vill ha något annorlunda!

Doris Lessing årets nobelpristagare i litteratur!

Horace såg lika stilig, stolt och finurlig ut som vanligt när han öppnade dörrarna till Börssalen och blickade ut över mediehavet (inte över mig dock, jag stannade hemma och såg på tv). Precis kl. 13:00 deklarerade han 2007 års nobelpristagare i litteratur, vilken mottogs med jubel och kraftiga applåder:

Doris Lessing, med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Lessing föddes 1919 i Iran av engelska föräldrar, växte upp i Sydrhodesia (idag Zimbabwe) och bor numera i London. Hon har varit verksam som författare i över ett halvt sekel och har hittills mer än trettio böcker bakom sig, inte enbart romaner utan även noveller, reportage, lyrik och dramatik.

Håkan Nesser - Kära Agnes!

På väg till och från bokmässan förra helgen lyssnade vi på Kära Agnes! av Håkan Nesser som ljudbok i bilen, en kort kriminalroman med ca 3,5 timmars speltid.

Den handlar om barndomsvännerna Agnes och Henny, som återses efter 19 år i och med på Agnes makes begravning och därefter tar upp kontakten genom brevväxling. Vi lär således känna de båda kvinnorna genom deras brev och kapitel däremellan där Agnes blickar tillbaka på händelser ur deras uppväxt. I ljudboken läser Kristina Adolphson Agnes brev Kim Anderzon Hennys. Jag tycker att båda gör detta bra, det är lätt att se kvinnorna framför sig.

Utan att avslöja för mycket leder den återupptagna kontakten snart till att de börjar planera för ett mord tillsammans! Att få vara med från början när tanken föds, och inte där liket hittas, upplever jag som ett intressant grepp. Tro inte att den är mindre spännande för det. Den psykologiska utvecklingen är mycket intressant att följa, hur de först är relativt försiktiga i hur de uttrycker sig till att bli betydligt djärvare. Hur de obekymrat kastar sig mellan att planera för plats, tid och tillvägagångssätt och att diskutera vädret.

Brevromansformen tycker jag passar bra i det här fallet. Eftersom läsaren enbart har kvinnornas brev och de sätt de väljer att formulera sig på inför den andra att utgå ifrån, får man klura lite över vad de egentligen tänker och känner. Ganska snart får man också en obestämd föraning om att något inte riktigt är som det ska vara (förutom att de planerar ett mord då) - men vad, hur och varför? Den här romanen är ett verkligt crescendo, där pulsen successivt ökar ju närmare man kommer slutet. Och vilket slut sen!

Horace stora dag närmar sig

Nu har Svenska akademien enats om vem som ska bli årets nobelpristagare och satt ett datum för tillkännagivande. När Horace Engdahl öppnar dörren till Börssalen torsdagen den 11 oktober kl. 13:00 och deklarerar vinnaren, samt ger en motivering först på svenska och sedan på x antal övriga språk, hoppas jag att ni liksom jag befinner er i närheten av en radio eller tv, eftersom denna en av årets viktigaste händelser måste upplevas live!*

På biblioteken runt om i landet är den här stunden helig. Det klassiska förfarandet är att hela personalstyrkan (och en del låntagare) samlas runt en radio som i förväg placerats centralt i biblioteket. När tillkännagivandet gjorts brister folk ut i spontana reaktioner och de mest nobelfrälsta bibiotekarierna samlar hastigt in alla böcker som finns inne av den aktuella författaren för att lägga upp dem på ett bord tillsammans med en skylt med pristagarens namn och foto. Det mesta brukar gå åt i ett nafs. Reservationerna brukar också hagla in under resten av dagen, för att inte tala om de närmaste veckorna.

SvD har listat Ladbrokes vadslagningsodds. Själv hoppas jag på att någon av följande författare ska få priset: Paul Auster, Haruki Murakami, Ian McEwan, Joyce Carol Oates och Tomas Tranströmer. Snälla ledamöter, kan ni inte vara lite wild and crazy (dvs. publikfriande) den här gången?

*Jag som är ledig på torsdag leker dessutom med tanken på att bege mig in till Gamla stan för en live-live version. Men det finns kanske en gräns för hur nördig man får vara?

Läsrapport, tredje kvartalet

Under juli, augusti och september har jag läst följande böcker:

Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden
Mariette Glodeck - Röda vita rosen
Johan Theorin - Skumtimmen
Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes
Kazuo Ishiguro - Never let me go (den första boken jag skrev om här på bloggen!)
Ian McEwan - Försoning
Hanne Ørstavik - Kärlek
Curtis Sittenfeld - I en klass för sig
Marie Hermanson - Mannen under trappan
Maja Lundgren - Myggor och tigrar
Liza Marklund - Livstid
Patrick Süskind - Parfymen
Roslund & Hellström - Edward Finnigans upprättelse
Mari Jungstedt - I denna ljuva sommartid
Ian McEwan - På Chesil beach
Håkan Nesser - Kära Agnes!

Totalt 16 stycken, varav 7 deckare.

Favoriter: Flera har varit riktigt bra, men ska jag välja en blir det Försoning.

Mest frekvent bladvändning: Stieg Larsson. I hans trilogi tyckte jag nog dock bäst om ettan, Män som hatar kvinnor, då pusseldeckargenren ligger för mig.

Positiv överraskning: Kära Agnes! som jag trodde skulle vara lite småputtrig, visade sig snarare vara riktigt spännande och lömsk. Bloggar om den snart.

Feist, oh Feist!

Det har varit galet intensiva dagar sedan jag kom hem från bokmässan, från morgon till riktigt sent på kvällarna. Förutom jobbet har jag varit på konstföreläsning, konsert och igår kväll fyllde J. år, vilket firades med restaurangbesök. Har inte haft någon tid över för varken läsning eller bloggande med andra ord.

Feist på Cirkus var hur bra som helst! Hon bjöd på en lång konsert med alla hits (My moon, my man! Mushaboom! 1234!) och till och med några covers (Sea Lion Woman!). Jag imponerades av hur bra hon var på scen, så självklar bakom den stora gitarren liksom. Och vilken röst. Recensioner här och här. Cirkus är för övrigt Stockholms överlägset bästa, mest intima och mysigaste konsertlokal, spelningar där blir alltid något extra.

Vill även passa på att tipsa om tv-serien Dexter (måndagar kl. 23:00 på TV6) för er som har missat att den dragit igång. Hittills har två avsnitt visats. Jag tycker Michael C. Hall är helt ljuvlig i rollen som psykopatisk blodanalytiker som söker upp och dödar de mördare som kommer undan, och dessutom leker katt och råtta-lek med en seriemördare som härjar i Miami. Bara vinjetten är ju helt genial! Den här serien är dock inget för känsliga tittare, utan riktar sig snarare till oss med förkärlek till det morbida och som gärna äter middag framför obduktionsscenerna i CSI.

Bokmässan 2007

Årets upplaga av bokmässan var otroligt intensiv. Jag var helt utmattad när jag kom hem igår kväll och är det till viss del fortfarande, men jag ska inte klaga - precis som förra året var det hur kul som helst! Det bästa är nästan ögonblicket då man precis har kommit fram, köpt seminariekort och blickar ut över den enorma mässhallen från övervåningen och liksom känner: "Jippie, jag är äntligen här!" Lyckligt kryssar man mellan förlagens och bokhandlarnas montrar med ett leende på läpparna, även om man så småningom börjar tröttna en aning på trängseln (framför allt att sicksacka mellan långsamt strövande pensionärer), den syrefattiga luften och den hysteriska kommersen.

Erika plus seminarierna är dock lika med sant. Att lyssna till intressanta samtal och författarintervjuer är helt klart bland det mest givande jag vet! Problemet var liksom inte att hitta några seminarier som var intressanta, utan snarare att välja mellan de som ibland krockade. Totalt var jag på ca 10-12 stycken och bland favoriterna i år var:

• Ulrika Knutsson som intervjuade Carina Burman angående K.J.: en biografi över Klara Johansson. Gillar båda dessa intelligenta och verbala kvinnor skarpt!
• Klas Östergren och Jonas Karlsson, som pratade om manusskrivande och sin senaste roman respektive bokdebut. Östergren verkade riktigt sympatisk (betydligt mer än jag föreställt mig) och Karlsson har jag alltid gillat som skådespelare. Kan varmt rekommendera hans novellsamling Det andra målet.
• Alberto Manguel som intervjuades om sin senaste bok Nattens bibliotek (han har även skrivit En historia om läsning). Han visade sig vara en riktig mysfarbror från Argentina, som numera bor i en by på franska vischan för att på så sätt kunna få plats med sina tusentals böcker på samma ställe - i en lada!
• Tove Jansson-seminariet med litteraturprofessorn Boel Westin som huvudperson (författare till biografin Tove Jansson: ord, bild, liv). Mark Levengood var också där förgyllde scenen med sin närvaro, inte minst när han läste högt ur en muminbok.
• Anne B. Ragde som intervjuades av Inga-Lill Mosander och berättade om tillkomsten av och karaktärerna i Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna på ett humoristiskt och trollbindande sätt.

Störningsmoment: Alla puckon som reser sig och går mitt i seminarier. De distraherar mig men sannolikt ännu mer personerna på scenen och jag skäms å deras vägnar av bristen på respekt.

Boring: Estland som tema var kanske inte så hett. Jag kanske borde vara mer intresserad då jag ändå har estniskt påbrå genom min farfar, men nej.

Kändisspotting: Alla var där. Utom Maja Lundgren.

Shopping: En drös med pocketböcker blev det och givetvis en hel del sneglande och fingrade på mycket annat kul som jag kanske införskaffar vid senare tillfälle.

Kul i övrigt: När vi en kväll av en slump hamnar på samma indiska restaurang som Martin Kellerman (Rocky) och hans kompisar. Självklart tjuvlyssnade vi på deras underhållande samtal och konstaterade att Non-fiction was the whole truth and nothing but the truth.

Bokmässan, here I come

Imorrn bitti åker jag och pojkvännen ner till Göteborg med bokmässan i sikte! Detta är något jag sett fram emot länge. Jag har förberett mig genom att göra ett minutiöst schema över de seminarier vi tänker gå på (som bl.a. har färgkodning när jag och J vill gå på olika), skrivit lista på böcker jag eventuellt funderar på att köpa, snokat rätt på adresserna till Göteborgs helvegetariska restauranger m.m. Det enda som återstår nu är att packa. Är lite sent ute eftersom jag jobbat kväll, men jag vet ju på ett ungefär vad som ska med så det borde gå smidigt. Tillbaka på söndag kväll igen.