Ian McEwans senaste bok är en ganska kort roman (ca 180 sidor) som huvudsakligen utspelar sig under en dag: Edward och Florence bröllopsdag i juni 1962. De är ett ungt par som älskar varandra, men som känner stor osäkerhet inför den kommande bröllopsnatten eftersom båda är oskulder. Men medan Edward har sett fram emot denna dag så länge han har känt Florence och sakta lirkat med henne för att flytta fram de fysiska gränserna, känner Florence både äckel och skräck inför vad som komma skall. Även om hon älskar Edward finner hon all fysisk kontakt och blotta tanken på sex motbjudande. Hon är helt enkelt asexuell vilket hon inte talat om för honom och detta känner hon djup skuld över. Som bäddat för en konflikt alltså. Parallellt med kvällens händelseutveckling får vi i tillbakablickar lära känna Edward, som har arbetarbakgrund och en hjärnskadad mor och Florence, som är en passionerad violonist från överklassen och vars mål i livet är att spela i en renommerad stråkkvartett. Vi får också reda på hur det gick till när deras vägar korsades och efterverkningarna av bröllopsnatten på Chesil Beach.
Jag är lite kluven till den här boken. I grund och botten tycker jag den är bra för McEwan har som vanligt ett fantastiskt språk och lyckas så väl med att sätta ord på tankar och känslor, inte minst jobbiga sådana. Men här blir det stundtals nästan lite väl intimt, särskilt i samband med deras försök att fullborda äktenskapet. Några gånger kommer jag på mig själv att läsa med en aning äcklad min, eftersom jag stör mig på Edward och Florences fumlighet och totala brist på kommunikation. Men samtidigt är det ju just detta som författaren vill framhäva, att de inte vågar prata öppet om problemen eftersom de är fångna i sin tid, en tid med andra villkor då man inte var lika frispråkig som nu. Jag tycker inte att den här boken når upp till samma nivå som t.ex. Försoning, men den är helt okej och kanske kommer den till och med att växa lite med tiden när man fått distans till den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar