tisdag 28 augusti 2007

Maja Lundgren - Myggor och tigrar

För att kunna skriva om Maja Lundgrens omdiskuterade roman har jag blivit tvungen att fundera lite, för det är ingen enkel bok. Det är en spretig, fragmentarisk vardagsskildring med författaren i centrum där tyngdpunkten ligger på skildringen av hennes liv i Neapel, sida vid sida med camorran. Men det är snarare den betydligt mindre bihandlingen av boken, där olika manliga kulturpersonligheter (bl.a. Björn Ranelid, Carl Johan Vallgren, Jean-Claude "Jean-Kladd" Arnault) hängs ut som manschauvinister, som dragit åt sig all uppmärksamhet. Dessa två spår berättas parallellt och knyts inte ihop handlingsmässigt, bara associativt, då Lundgren vill belysa maffiatendenserna inom svenskt kulturliv.

Själva boken då? Jag gillar inledningskapitlet i Neapel och slutet i Neapel, som faktiskt blir riktigt obehagligt då Lundgren själv råkar illa ut. Då sitter jag som klistrad. Men det är alldeles för mycket mafiososnack däremellan för min smak, till och med pladdrigt och väl vardagligt på sina håll, som hennes ständiga iakttagandet av sina grannar. I Neapel hör det till vardagen att folk blir rånade eller lurade i butiker de handlar i och Lundgren aktar sig noga för särskilda män med makt. Trots att varningsklockorna ringer bosätter hon sig i de spanska kvarteren - camorrans hjärta! Till och med när klimatet hårdnar och dödsskjutningarna duggar tätt envisas hon med att stanna kvar. Vilket jag inte förstår.

Här måste jag kanske inflika att jag personligen är helt ointresserad av maffiarelaterade saker och därför blir denna roman väldigt långtråkig för mig... Visst glimmar den till ibland, men det är för långt mellan gångerna för att jag ska känna mig engagerad. Liksom Ulrika Kärnborg anser jag att den största behållningen trots allt är "den illistiga beskrivningen av könsdiskriminering och allmänt svineri i kulturlivet", för det är ärligt talat det enda jag går igång på. Vad är det för fel på dessa män som måste hävda sig på kvinnors bekostnad, inte kan erkänna kvinnors talang, utövar härskartekniker och flirtar och tafsar hit och dit? Jag blir så äcklad. Samtidigt ler jag roat, eftersom jag tycker Lundgren gör absolut rätt i att hänga ut dem.

Något som däremot stör mig är hur Lundgren kritiserar Aftonbladets kulturredaktör Håkan Jaensson, men ändå lik förbannat själv tar initiativet till en kärleksrelation med honom. Självplågeri månne? Jag tycker också att hennes misstanke om hur Jaensson sedan skulle skicka budskap riktat till henne genom kultursidornas notisrubrikerna är av den paranoida och långsökta sorten. Min inställning till författaren är således ganska ambivalent (om det inte redan har framgått).

Nej, det här är inget för mig. Så kan man väl sammanfatta det. Men jag kan rekommendera en läsning av passagerna s. 49-87 (om kulturskvallret) och s. 87-145 (om vikariatet vid Aftonbladets kulturredaktion). Läs och bli upprörd!

2 kommentarer:

Pi sa...

Tack för tipset! Då tror jag att jag väntar tills den finns på biblioteket och sedan letar jag upp dina rekommenderade sidor.
Det övriga lät verkligen inte som min tekopp.

Erika sa...

Pi: Gör så, den var som sagt ändå inte mycket att hänga i julgran... Men visst blir man nyfiken på böcker som diskuteras mycket.