onsdag 12 december 2007

Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam kretsar kring fyra vilsna människor i Paris: den magra, utsjasade och konstnärligt lagda Camille som försörjer sig genom att städa, den blyge och välvillige Philibert, hans inneboende Franck som är kock och tar med sig nya kvinnor hem varje kväll samt dennes envisa farmor Paulette som just mot sin vilja flyttat in på ålderdomshem. Deras öden flätas samman när de en efter en flyttar in i Philiberts gigantiska paradvåning, som han tills vidare bor i i väntan på utgången av en bitter arvstvist.

När jag började läsa den här boken hade jag väntat mig något i samma mysiga stil som filmen Amelie från Montmartre, men det lever den tyvärr inte upp till. Boken har i och för sig sina ljusa stunder, men det är alldeles för många sega passager däremellan. Det bestående intrycket är därför att romanen känns lång och utdragen. Språket upplever jag också som ganska pladdrigt liksom berättandet kan vara rörigt, då det ibland är svårt att hålla isär vem som säger vad. Det jag stör mig på mest är emellertid alla "..." som förekommer ca tio gånger per sida genom hela boken, framför allt i dialogerna. Ni som har läst romanen vet att jag inte överdriver. I Philiberts fall känns det motiverat för att markera hans stamning och ständigt avbrutna meningar, men vad finns det för mening annars? Det är bara jobbigt att läsa.

Det finns såklart saker jag gillar också. Vid några tillfällen är feel good-stämningen total och man blir glad som läsare. Jag tycker också om att karaktärerna skildras så ärligt utan att vika undan för deras sämre karaktärsdrag och uppenbara svagheter, även om jag i samband med detta kan irritera mig på hur svårt det är för Camille och Franck att få till det, när det helt uppenbart från början att de är intresserade av varandra. Men poängen är väl just att de är så känslomässigt udda. Vidare uppskattar konststudenten i mig alla refenser till konsthistorien samt Camilles egenhet att teckna alla hon känner för att riktigt lära känna deras väsen.

Slutomdömet för denna populära och ofta hyllade roman är att den känns ganska överskattad, men att den funkar som underhållning för stunden.

6 kommentarer:

Agnès sa...

Jag har aldrig läst Anna Gavalda men jag vet ändå vad hon skriver för böcker och jag tror att jag skulle ha samma intryck som du om jag faktiskt skulle läsa dem. Om du leter efter något Amélie-iskt då läs "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery. Den ska givas ut på svenska av sekwa förlaget 2008. Jag tyckte väldigt mycket om denna roman, som är jätte bra skriven, och den fick stor succé i Frankrike (de som inte tyckte att den var bra var ganska ofta några som tyckte bättre om Anna Gavalda i stället ;)).
Jag recenserade den på min blog för några månader sen, här finns du den:http://www.plouf.de/blog/index.php?/archives/28-Le-camelia-a-la-rescousse!.html

Calliope sa...

Skönt att höra att det inte bara var jag som tyckte att det var störigt med all dialog och alla "..." Det är väldigt många!
Stundtals var det svårt att fatta vad som hände eftersom de bara tjattrade hela tiden. Som helhet var den bra, men kanske inte riktigt så fantastisk som alla säger. Ska se filmen när den kommer på dvd (för snål för bion, ja).

Erika sa...

Agnes: Tack för tipset, då vet jag vad jag ska leta efter nästa gång jag vill ha fransk feel good! Ska bli spännande att se hur det går för romanen här i Sverige.

Calliope: Tjattrigt som tusan ja. Men jag lär också hyra den på dvd trots allt, bara för att. Kanske gör den sig rent utav bättre som film?

Marianne sa...

Jag byter helt fräckt ämne för att berätta att kunden blev mycket nöjd med översättningen som du hjälpte till med.
Kul!
Tack igen :-)

Erika sa...

Marianne: Vad härligt! Glad att jag kunde vara till någon hjälp.

Anna sa...

Jag har precis avslutat boken och känner mig lite kluven inför den. Jag ahr precis som du stört mig mycket på den röriga dialogen där man har svårt att veta vem som säger vad. Men jag är imponerad av författarens skicklighet att teckna personporträtt utan att beskriva personerna med säskilt många detaljer. Personerna växer ändå fram och det tycker jag var härligt.
Boken är helt klart överskattad - eller så fungerar den bättre i Frankrike...