Apropå långa titlar...

Några exempel ur kurslitteraturen för 1800- och 1900-talens konsthistoria:

Romantik: J.M.W. Turner - The fighting Temeraire tugget to her last berth to be broken up (1838)

Symbolism: Paul Gauguin - Where do we come from? What are we? Where are we going? (1897)

Dadaism: Marchel Duchamp - Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med (1915-23). Kanske mer känd under det betydligt enklare men mer intetsägande smeknamnet The Large Glass.

Popkonst: Richard Hamilton - Vad är det som gör hemmen idag så annorlunda och trevliga? (1956)

Soft att kunna plugga genom att blogga.

Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är den långa titeln på engelsmannen Mark Haddons debutbok. Jag gillar den verkligen då den både är charmig, spännande och lärorik för läsaren. Charmig för att man inte kan låta bli att tycka om den 15-åriga autistiska huvudpersonen Christopher som också är bokens berättare. Spännande för att man vill veta sanningen bakom vem som mördat grannfruns hund med en högaffel och för att man blir allt mer fundersam över alla märkliga detaljer angående Christophers döda mor. Och inte minst lärorik eftersom handlingen berättas av och upplevs ur Christophers perspektiv, vilket ger en inblick i en autistiskt persons världsbild som skiljer sig markant mot de flesta andra personers. Jag upplever att det är just det senare som utgör både kärnan och behållningen med hela boken.

Christopher lever med en lång rad tvångsföreställningar som tycks sakna logik för läsaren, men som kan göra hela skillnaden mellan en bra och dålig dag för honom. Hans tillstånd innebär också ett socialt handikapp, då han t.ex. inte alls förstår sig på de språkliga ironier och metaforer som personer i hans närhet ofta slänger sig med. För honom är det helt obegripligt att folk inte bara säger exakt vad de menar. Detta kompenseras emellertid av hans mycket välutvecklade sinne för matematik och logik, där han briljerar för läsaren genom att presentera och förklara olika komplicerade matematiska gåtor. Det är heller inte någon slump att han väljer att numrera kapitlen efter primtal i stigande ordning istället för den traditionella indelningen...

Härlig och annorlunda bok som är mycket läsvärd!

Nyqvist och Rapace fick rollerna

Just nu surras det överallt i medierna (bl.a. här, här och här) om besättningen av huvudrollerna när Stieg Larssons Millenniumtrilogi ska filmatiseras av bolaget Yellowbird i samarbete med SVT. Idag gick man nämligen ut med att de som ska spela journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbeth Salander är Michael Nyqvist och Noomi Rapace!

Min första reaktion är: Puh, ingen Persbrandt och Novotny! Ända sedan jag hörde talas om att böckerna skulle bli film har jag fasat för att Mikael Persbrandt skulle få rollen, eftersom han bara skulle vara så fel. Blomkvist är nämligen ingen bufflig och stökig person, utan enligt min uppfattning intelligent, ganska lågmäld, stundtals lite mesig och med ganska alldagligt utseende. Kanske att jag rent utav har föreställt mig Stieg Larsson i rollen, utifrån den där svartvita bilden som pryder böckernas baksidor. Tuva Novotny hade också känts som ett alltför uppenbart och "säkert" val, så jag är glad att det inte blev så.

Men för att kommentera de faktiskt valen så kan jag inte direkt påstå att jag direkt hoppade upp ur stolen av glädje, men ju mer jag tänker på det och föreställer mig dem i rollerna så varför inte? Båda skådespelarena har rätt ålder inne (46 resp. 27) och sen är det ju lite kul att Nyqvist nästan heter exakt som sin karaktär. Noomi kan säkert bli en bra Lisbeth (bara hon får till Aspbergerdragen för den rätta känslan!), men kan Nyqvist bli en bra Blomkvist? Jag hade nog hoppats på en lite mindre känd skådis för att slippa alla associationer som följer med, men han är en skicklig skådespelare och har framför allt en subtil botten. Blomkvist är ju trots allt lite av en mjukis, då det som bekant är Lisbeth som står för kaxigheterna.

Karin Alvtegen - Skugga

Alvtegens senaste psykologiska thriller heter Skugga och handlar om en rad serie tragiska händelser som utspelar sig kring familjen Ragnerfeldt med nobelpristagaren Axel i centrum. När familjens gamla hushållerska Gerda Persson går bort och efterlämnar ett brev till en för familjen okänd Kristoffer är tiden inne för diverse sanningar att komma upp till ytan, vilket både blottlägger obehagliga händelser ur det förflutna och föranleder nya i nuet.

Summan av tragiken landar på två mord, två självmord, otrohet, ett övergivet barn, psykisk sjukdom, alkoholism, sexuella övergrepp och en livslögn av stora proportioner. Visst fattar jag att Alvtegen försöker visa på kopplingen mellan olika svek och dess konsekvenser och hur detta kan leda till en enda gigantisk, ond spiral som suger in allt och alla i närheten, men det blir ändå alldeles för mycket elände i en och samma bok. Det känns inte riktigt trovärdigt. På grund av detta blir jag heller aldrig riktigt engagerad och tar god tid på mig med boken, vilket inte är något gott betyg för en thriller. Men även om början är en aning trög tar sig Skugga mot slutet som blir riktigt ödesmättat då alla bitar fallit på plats. Dessutom tycker jag att Alvtegen är väldigt skicklig i sina karaktärsbeskrivningar, framför allt i fråga om Axels son Jan-Erik och hittebarnet Kristoffer (här i vuxen ålder) som jag upplever realistiska. Ja, det var väl det om boken.

Slutligen måste jag säga att jag stör mig en aning på Alvtegens alla s-titlar: Skuld, Saknad, Svek, Skam (jag har läst en av dem tidigare, men minns inte vilken då de är så förvillande lika) och nu senast Skugga. Lite catchy i början kanske, men vid det här laget är det mest tjatigt. Det finns ju så många andra bokstäver som gör sig bra i versalform.

Nomineringar till Augustpriset

Alldeles nyss offentliggjordes nomineringarna till årets Augustpris vid en presskonferens på Postmuseet i Gamla stan. Personligen tycker jag att Augustpriset är bland de roligare litterära priserna, dels för att det gäller svensk litteratur (som jag ju läser en stor andel av), dels har en populär prägel och på så vis engagerar massorna. I år har följande böcker nominerats i de respektive klasserna:

Årets svenska skönlitterära bok
Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren
Synopsis av Ulf Karl Olov Nilsson
Världens sista roman av Daniel Sjölin
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Årets svenska fackbok
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Med livet som insats av Bengt Jangfeldt
Lärarna av Hans Lagerberg
Djävulssonaten av Ola Larsmo
Den svenska kakelugnen av Susanna Scherman och Michael Perlmutter
Fågelliv av Staffan Ulfstrand

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Bryta om av Åsa Anderberg Strollo
Isdraken av Mikael Engström
Nöff nöff Benny av Barbro Lindgren och Olof Landström
Sonja, Boris och tjuven av Eva Lindström
Flickan som var vacker i onödan av Janne Lundström
Var är min syster? av Sven Nordqvist

Mig äger ingen känns väl ganska given som vinnare i skönlitteraturklassen, om inte juryn får för sig att överraska det vill säga. Personligen tycker jag att den är ganska överskattad. Jag kom igen halva, sedan tröttande jag. Dessutom är det ju en biografi och därmed i själva verket facklitteratur om man ska vara petig, men juryn har visst tummat lite på reglerna i år. Kul i alla fall att Daniel Sjölin blev nominerad! Jag har visserligen inte läst något av honom än, men gillar honom som programledare för Babel.

När det gäller facklitteraturen är jag mycket förvånad över att Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv inte är nominerad, så hyllad som den har blivit. Och så är han en av min pojkväns idoler, J. som ju sannolikt är blivande psykiater. Den svenska kakelugnen kan man ju inte annat än att fnissa åt (som vi har hånat "kackelugnar" när vi kollat bostadsannonser och gått på visningar, hade det funnits en i den nuvarande lägenheten hade vi rivit ut den direkt!). Nej, här tror och hoppas jag på Bengt Jangfeldt.

Inte så roliga barn- och ungdomsböcker i år tycker jag, åtminstone inte jämfört med förra årets nomineringar som genomgående bjöd på riktiga höjdare (bl.a. Gunnar Ardelius, Frida Nilsson, Per Nilsson, Pija Lindenbaum) . Men Lindgren & Landströms böcker om grisen Benny är ju i och för sig charmiga, om än inte särskilt genusmedvetna, och ligger säkert bra till.

En go gubbe

Jag blir så glad av snälla och charmiga gamlingar! Det finns ju tyvärr en del pensionärer som är lite bittra och snäsiga, men de trevliga kan verkligen förgylla ens dag när man sitter där i disken. Idag (well, igår enligt klockan) tittade en av mina favoritgubbar in. Han närmar sig de 90 och har både hörapparat och nedsatt syn, men är alltid på samma strålande humör. Förra gången han var på besök ville han att jag skulle visa honom hur man reserverar böcker i bibliotekskatalogen hemifrån via Internet. Jag fick noga repetera steg för steg men blev ändå positivt överraskad över hans initiativ och vänliga inställning till teknik, då min erfarenhet av äldre är att de ofta vägrar befatta sig med datorer överhuvudtaget.

Den här gången ville han istället ha hjälp med att hitta två böcker, varav den ena lästs högt ur på radio tidigare på morgonen. Det roliga var emellertid storyn bakom den andra boken (Vilda svanar av Jung Chang), som en vilt främmande kvinna rekommenderat honom i samband med en felringning. Istället för att lägga på hade de nämligen fortsatt prata en halvtimme och till och med bytt boktips med varandra... Det tyckte jag var fint.

Bokfemman v. 41

Temat för (förra) veckans Bokfemma är olästa böcker. Nämn 5 böcker som du velat/tänkt läsa länge och motivera varför du inte har läst dem.

1. Donna Tartt - Den hemliga historien. Jag vet inte hur länge jag har tänkt läsa den här boken. Länge letade jag efter den i pocket på antikvariat och liknande, eftersom pocketupplagan är slutsåld sedan många år. På något sätt kändes det självklart att jag ville äga den. När jag väl hittade den var det tidig sommar och aka-porr* hör ju liksom hösten till på något sätt, så det var inte riktigt säsong. Nu har det gått ett år och nästa höst är här och jag har fortfarande inte påbörjat boken. Det här är en riktigt haussad roman - kanske är jag lite rädd för att den inte kommer infria mina förväntningar?

2. Virginia Woolf - Mrs Dalloway. Jag älskar filmversionen av både denna roman samt Timmarna, som ju är intimt sammankopplad med och kretsar kring den nämnda boken av Virginia Woolf. Kanske känns det inte lika angeläget att läsa Mrs Dalloway eftersom jag redan känner till hela handlingen från början till slut när det finns så många nya böcker som pockar på uppmärksamhet, samtidigt vet jag med mig att det här är en riktig litterär pärla. Det gäller bara att finna sig till ro och öppna boken.

3. Wergelandtrilogin av Jan Kjaerstad (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren). När jag fick för mig att läsa de här böckerna hade jag precis sett K Special, en mycket välgjord dokumentär om Kjaerstads författarskap (spelade in den och vill slå mig själv ibland för att jag senare råkat spela över det av misstag). Det bästa inslaget bestod av hur författaren schematiskt beskrev strukturen och handlingsförloppet i de tre böckerna med olika geometriska mönster, på ett gigantiska blädderblockspapper med tuschpenna. Så jäkla genomtänkt. Jag blev naturligtvis imponerad och tänkte att: "Den här är böcker som måste läsas med koncentrationen på topp vid väl valda tillfällen". Pocketupplagorna var vid det här laget på väg att sälja slut, men på min jakt ute bland Uppsalas bokhandlar lyckades jag lägga vantarna på de sista exemplaren av bok två och tre. Ettan var dessvärre slut överallt, men dök upp på ett antikvariat så småningom. (Dock med kraftigt knäckt rygg vilket har gjort att jag haft svårt att bonda med det exemplaret och undermedvetet fortfarande på jakt efter ett finare sådant.) Eftersom ettan dröjde hann nog mitt intresse svalna en aning och jag gav mig i kast med andra böcker... Men de är grymt snygga där i bokhyllan (omslagen och ryggarna alltså) och jag sneglar på dem då och då, tänker att snart ska jag avsätta den tid det tar att sluka alla tre. Jag tänker mig att de bör läsas i följd eller tätt inpå varandra och därför blir det liksom ett stort projekt av det hela, likt Stieg Larssons Millenniumtrilogi som jag tog mig an tidigare i sommar. Det var ju fysiskt krävande god damn it och inget ont om deckare (en genre som jag älskar!), men jag misstänker att Wergelandtrilogin kommer kräva tankeverksamhet av det lite djupare slaget av läsaren.

4. Agnes von Krusenstjerna - Fröken von Pahlen-sviten (Den blå rullgardinen, Kvinnogatan, Höstens skuggor, Porten vid Johannes, Älskande par, Bröllop på Ekered, Av samma blod). Lite samma sak där, det blir ett tidskrävande projekt. Har tidigare läst de två första böckerna i serien så jag vet att det här är böcker som faller mig på läppen, men det var ett tag sen så nu vid läsning av hela sviten måste jag börja om från början. Lyckligtvis är de enskilda böckerna inte så tjocka. Pocketomslagen är för övrigt helt fantastiska och fick mig att beställa alla sju böckerna mer eller mindre samtidigt.

5. Joyce Carol Oates - Blonde. Jag har försökt mig på denna tidigare och kommit ca 100 sidor in i boken, men den känns liksom väldigt tjock (862 sidor som pocket) och mastig på ett lite avskräckande sätt.

*Aka-porr = akademisk porr, dvs. böcker som till stor del utspelar sig på universitet, internat och liknande och där de akademiska inslag duggar tätt. Begreppet härstammar från Johanna L på bokhora, dock pre-bokhoretiden.

Bookerpriset 2007

Nu är de litterära prisernas säsong igång på allvar och om ca en timme väntas vinnaren av årets The Man Booker prize utses. Tyvärr har jag inte BBC News så att jag kan följa utdelningen live, så jag får nöja mig med att ta del av nyheten via hemsidan. Därifrån har jag förresten snott detta gruppfoto på de nominerade författarna och deras böcker som togs tidigare ikväll:

Jag hejar på Ian McEwan (längst till höger), den enda av författarna jag har läst.

Uppdaterat 23:51:

Nej, det blev visst irländskan Anne Enright (mitten) som vann och dessutom kan glädja sig åt den nätta prissumman på £50,000.

Chokladfestival

Min tredje stora passion i livet - förutom litteratur och musik - är choklad! Vad passar då bättre än att det i helgen är chokladfestival på Nordiska museet med provsmakningar, chokladfontäner, olika visningar samt bord som dignar av praliner? Har tyvärr missat festivalen förgående år, men idag är det alltså dags.

Jag ska bli sambo!

Igår skrev jag och J. på kontrakten för en bostadsrätt, vilket alltså innebär att vi kommer flytta ihop inom en snar framtid! Vi har diskuterat detta länge och efter fem år tillsammans känns tiden verkligen mogen. En anledning till att det har dröjt fram till nu är nog för att vi varit så nöjda med våra nuvarande boenden (centralt belägna 1,5:or, båda dock för små för två personer), en annan min 2-åriga studiesejour i Uppsala.

Efter att hängt på Hemnet ett antal månader och gått på visningar sprang vi lite oväntat på vår drömlägenhet i söndags. Därpå följde budgivning nu i veckan, där vi alltså bjöd högst. Även om det rör sig om svindlande summor anser vi att vi kom relativt billigt undan, eftersom vi faktiskt förväntade oss att priset skulle gå upp ännu mer.

Igår var vi hos mäklaren tillsammans med säljarna för att skriva på alla nödvändiga kontrakt, vilket sannerligen var en upplevelse som genererade många vuxenpoäng. Det är dock ganska snabba ryck, redan i december får vi tillträde till lägenheten.

Själva lägenheten då, undrar ni? Jo, det är en liten 3:a på 66 kvadrat i ett sekelskifteshus på Söder, närmare bestämt i SoFo. Lägenheten är välplanerad utan några döda ytor, med fönster åt tre håll och med en centralt placerad hall (ogillar när man måste gå igenom ett rum för att komma till ett annat). Alla väggar och golv är i jättebra skick. Badrummet känner vi dock är i behov av renovering och vi funderar rent utav att satsa på en total sådan för att få det exakt som vi vill ha det. Anledningen till att vi inte nöjer oss med två rum utan vill ha ett extra är helt enkelt för att ett arbetsrum/bibliotek är ett måste, eftersom vi äger många böcker och man vill kunna sitta ifred ibland.

Nu har vi en hel del tungt arbete framför oss de närmaste månaderna. Eftersom vi har dubbelt upp av de flesta möbler och liknande måste vi göra oss av med en hel del, men vi måste också köpa en del nytt som t.ex. dubbelsäng och garderob. Då jag bor i hyresrätt blir lyckligtvis min utflyttning väldigt smidig, men J. däremot måste genast sätta igång med sälja sin bostadsrätt vilket ju inte direkt sker i en handvändning.

Men bortsett från allt detta: Åh, vad roligt det ska bli att flytta ihop! Vi vill flytta nu genast!

Parfymen - the movie

Efter att ha läst den originella Parfymen som bok blev jag såklart nyfiken på hur den skulle göra sig som film. Boken har ju inte direkt så mycket dialoger att ta fasta på och hur ska man "översätta" alla utförliga beskrivningar av Grenouilles doftintryck visuellt (som ju är kärnan i boken och måste finnas med)? Efter att ha hyrt dvd:n kan jag konstatera att filmen faktiskt lyckas riktigt bra att fånga såväl bokens själ som att visualisera doftintrycken, genom att klippa in inzoomade bilder på det Grenouille förnimmer, och dessutom håller hög klass i övrigt. Det glädjer mig dessutom att den bihandlingen i boken jag hade mycket svårt för, där Grenouille under flera års tid lever som grottmänniska och sedan återvänder till civilisationen och blir omhändertagen av en forskare som intresserar sig för naturens inverkan på kroppen, nästan helt skalats bort.

Skådespelarna är bra allihop! Gillar särskilt Dustin Hoffman i rollen som parfymören Baldini, som får till den patetiskt humoristiska framtoningen alldeles ypperligt. Och Alan Rickman har ju en röst to die for. Den som främst bör lyftas fram är kanske ändå Ben Whishaw som hamnar riktigt nära min uppfattning om bokversionens Grenouille. Det kan inte vara en enkel roll at spela då nästan allt måste uttryckas genom kroppen och inte genom ord, då ett av karaktärens kännetecken är att han knappt pratar. Det enda negativa med filmen är väl att den är lite för lång, drygt 2:20, men det formatet är ju standard numera. Vad hände med gamla hederliga 1:30-1:45, då man faktiskt orkade hålla sig koncentrerad hela tiden?

Men alltså, jag kan inte riktigt släppa intrycket av den enorma sexorgien på torget med hundratals skådespelare och statister inblandade. Inte så att jag direkt generas av det, men jag kan inte låta bli att fundera över hur inspelningen gick till. Var det så att regissören tog tag i en megafon och ropade: "Hallå, allihopa! Hugg tag i närmaste skådis och sätt igång och hångla och klä gärna av er under tiden - alla 400 (?) samtidigt, tack! Om ni har lust kan ni ju byta partners lite då och då och var framför allt inte rädda för att släppa fram era bisexuella sidor!" Stämningen måste ju varit lite bisarr där på plats, eller? Ganska så krävande statistroller... Parfymens masspsykotiska inverkan går dock verkligen genom rutan, om man säger så.

Hur som helst: Rekommenderas för er som vill ha något annorlunda!

Doris Lessing årets nobelpristagare i litteratur!

Horace såg lika stilig, stolt och finurlig ut som vanligt när han öppnade dörrarna till Börssalen och blickade ut över mediehavet (inte över mig dock, jag stannade hemma och såg på tv). Precis kl. 13:00 deklarerade han 2007 års nobelpristagare i litteratur, vilken mottogs med jubel och kraftiga applåder:

Doris Lessing, med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Lessing föddes 1919 i Iran av engelska föräldrar, växte upp i Sydrhodesia (idag Zimbabwe) och bor numera i London. Hon har varit verksam som författare i över ett halvt sekel och har hittills mer än trettio böcker bakom sig, inte enbart romaner utan även noveller, reportage, lyrik och dramatik.

Håkan Nesser - Kära Agnes!

På väg till och från bokmässan förra helgen lyssnade vi på Kära Agnes! av Håkan Nesser som ljudbok i bilen, en kort kriminalroman med ca 3,5 timmars speltid.

Den handlar om barndomsvännerna Agnes och Henny, som återses efter 19 år i och med på Agnes makes begravning och därefter tar upp kontakten genom brevväxling. Vi lär således känna de båda kvinnorna genom deras brev och kapitel däremellan där Agnes blickar tillbaka på händelser ur deras uppväxt. I ljudboken läser Kristina Adolphson Agnes brev Kim Anderzon Hennys. Jag tycker att båda gör detta bra, det är lätt att se kvinnorna framför sig.

Utan att avslöja för mycket leder den återupptagna kontakten snart till att de börjar planera för ett mord tillsammans! Att få vara med från början när tanken föds, och inte där liket hittas, upplever jag som ett intressant grepp. Tro inte att den är mindre spännande för det. Den psykologiska utvecklingen är mycket intressant att följa, hur de först är relativt försiktiga i hur de uttrycker sig till att bli betydligt djärvare. Hur de obekymrat kastar sig mellan att planera för plats, tid och tillvägagångssätt och att diskutera vädret.

Brevromansformen tycker jag passar bra i det här fallet. Eftersom läsaren enbart har kvinnornas brev och de sätt de väljer att formulera sig på inför den andra att utgå ifrån, får man klura lite över vad de egentligen tänker och känner. Ganska snart får man också en obestämd föraning om att något inte riktigt är som det ska vara (förutom att de planerar ett mord då) - men vad, hur och varför? Den här romanen är ett verkligt crescendo, där pulsen successivt ökar ju närmare man kommer slutet. Och vilket slut sen!

Horace stora dag närmar sig

Nu har Svenska akademien enats om vem som ska bli årets nobelpristagare och satt ett datum för tillkännagivande. När Horace Engdahl öppnar dörren till Börssalen torsdagen den 11 oktober kl. 13:00 och deklarerar vinnaren, samt ger en motivering först på svenska och sedan på x antal övriga språk, hoppas jag att ni liksom jag befinner er i närheten av en radio eller tv, eftersom denna en av årets viktigaste händelser måste upplevas live!*

På biblioteken runt om i landet är den här stunden helig. Det klassiska förfarandet är att hela personalstyrkan (och en del låntagare) samlas runt en radio som i förväg placerats centralt i biblioteket. När tillkännagivandet gjorts brister folk ut i spontana reaktioner och de mest nobelfrälsta bibiotekarierna samlar hastigt in alla böcker som finns inne av den aktuella författaren för att lägga upp dem på ett bord tillsammans med en skylt med pristagarens namn och foto. Det mesta brukar gå åt i ett nafs. Reservationerna brukar också hagla in under resten av dagen, för att inte tala om de närmaste veckorna.

SvD har listat Ladbrokes vadslagningsodds. Själv hoppas jag på att någon av följande författare ska få priset: Paul Auster, Haruki Murakami, Ian McEwan, Joyce Carol Oates och Tomas Tranströmer. Snälla ledamöter, kan ni inte vara lite wild and crazy (dvs. publikfriande) den här gången?

*Jag som är ledig på torsdag leker dessutom med tanken på att bege mig in till Gamla stan för en live-live version. Men det finns kanske en gräns för hur nördig man får vara?

Läsrapport, tredje kvartalet

Under juli, augusti och september har jag läst följande böcker:

Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden
Mariette Glodeck - Röda vita rosen
Johan Theorin - Skumtimmen
Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes
Kazuo Ishiguro - Never let me go (den första boken jag skrev om här på bloggen!)
Ian McEwan - Försoning
Hanne Ørstavik - Kärlek
Curtis Sittenfeld - I en klass för sig
Marie Hermanson - Mannen under trappan
Maja Lundgren - Myggor och tigrar
Liza Marklund - Livstid
Patrick Süskind - Parfymen
Roslund & Hellström - Edward Finnigans upprättelse
Mari Jungstedt - I denna ljuva sommartid
Ian McEwan - På Chesil beach
Håkan Nesser - Kära Agnes!

Totalt 16 stycken, varav 7 deckare.

Favoriter: Flera har varit riktigt bra, men ska jag välja en blir det Försoning.

Mest frekvent bladvändning: Stieg Larsson. I hans trilogi tyckte jag nog dock bäst om ettan, Män som hatar kvinnor, då pusseldeckargenren ligger för mig.

Positiv överraskning: Kära Agnes! som jag trodde skulle vara lite småputtrig, visade sig snarare vara riktigt spännande och lömsk. Bloggar om den snart.

Feist, oh Feist!

Det har varit galet intensiva dagar sedan jag kom hem från bokmässan, från morgon till riktigt sent på kvällarna. Förutom jobbet har jag varit på konstföreläsning, konsert och igår kväll fyllde J. år, vilket firades med restaurangbesök. Har inte haft någon tid över för varken läsning eller bloggande med andra ord.

Feist på Cirkus var hur bra som helst! Hon bjöd på en lång konsert med alla hits (My moon, my man! Mushaboom! 1234!) och till och med några covers (Sea Lion Woman!). Jag imponerades av hur bra hon var på scen, så självklar bakom den stora gitarren liksom. Och vilken röst. Recensioner här och här. Cirkus är för övrigt Stockholms överlägset bästa, mest intima och mysigaste konsertlokal, spelningar där blir alltid något extra.

Vill även passa på att tipsa om tv-serien Dexter (måndagar kl. 23:00 på TV6) för er som har missat att den dragit igång. Hittills har två avsnitt visats. Jag tycker Michael C. Hall är helt ljuvlig i rollen som psykopatisk blodanalytiker som söker upp och dödar de mördare som kommer undan, och dessutom leker katt och råtta-lek med en seriemördare som härjar i Miami. Bara vinjetten är ju helt genial! Den här serien är dock inget för känsliga tittare, utan riktar sig snarare till oss med förkärlek till det morbida och som gärna äter middag framför obduktionsscenerna i CSI.

Bokmässan 2007

Årets upplaga av bokmässan var otroligt intensiv. Jag var helt utmattad när jag kom hem igår kväll och är det till viss del fortfarande, men jag ska inte klaga - precis som förra året var det hur kul som helst! Det bästa är nästan ögonblicket då man precis har kommit fram, köpt seminariekort och blickar ut över den enorma mässhallen från övervåningen och liksom känner: "Jippie, jag är äntligen här!" Lyckligt kryssar man mellan förlagens och bokhandlarnas montrar med ett leende på läpparna, även om man så småningom börjar tröttna en aning på trängseln (framför allt att sicksacka mellan långsamt strövande pensionärer), den syrefattiga luften och den hysteriska kommersen.

Erika plus seminarierna är dock lika med sant. Att lyssna till intressanta samtal och författarintervjuer är helt klart bland det mest givande jag vet! Problemet var liksom inte att hitta några seminarier som var intressanta, utan snarare att välja mellan de som ibland krockade. Totalt var jag på ca 10-12 stycken och bland favoriterna i år var:

• Ulrika Knutsson som intervjuade Carina Burman angående K.J.: en biografi över Klara Johansson. Gillar båda dessa intelligenta och verbala kvinnor skarpt!
• Klas Östergren och Jonas Karlsson, som pratade om manusskrivande och sin senaste roman respektive bokdebut. Östergren verkade riktigt sympatisk (betydligt mer än jag föreställt mig) och Karlsson har jag alltid gillat som skådespelare. Kan varmt rekommendera hans novellsamling Det andra målet.
• Alberto Manguel som intervjuades om sin senaste bok Nattens bibliotek (han har även skrivit En historia om läsning). Han visade sig vara en riktig mysfarbror från Argentina, som numera bor i en by på franska vischan för att på så sätt kunna få plats med sina tusentals böcker på samma ställe - i en lada!
• Tove Jansson-seminariet med litteraturprofessorn Boel Westin som huvudperson (författare till biografin Tove Jansson: ord, bild, liv). Mark Levengood var också där förgyllde scenen med sin närvaro, inte minst när han läste högt ur en muminbok.
• Anne B. Ragde som intervjuades av Inga-Lill Mosander och berättade om tillkomsten av och karaktärerna i Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna på ett humoristiskt och trollbindande sätt.

Störningsmoment: Alla puckon som reser sig och går mitt i seminarier. De distraherar mig men sannolikt ännu mer personerna på scenen och jag skäms å deras vägnar av bristen på respekt.

Boring: Estland som tema var kanske inte så hett. Jag kanske borde vara mer intresserad då jag ändå har estniskt påbrå genom min farfar, men nej.

Kändisspotting: Alla var där. Utom Maja Lundgren.

Shopping: En drös med pocketböcker blev det och givetvis en hel del sneglande och fingrade på mycket annat kul som jag kanske införskaffar vid senare tillfälle.

Kul i övrigt: När vi en kväll av en slump hamnar på samma indiska restaurang som Martin Kellerman (Rocky) och hans kompisar. Självklart tjuvlyssnade vi på deras underhållande samtal och konstaterade att Non-fiction was the whole truth and nothing but the truth.