Match point

Har precis sett Match point för tredje gången, medan det var premiärvisning för min pojkvän. Love it. Jag är ju väldigt svag för Woody Allens filmer överhuvudtaget - särskilt Hanna och hennes systrar, Manhattan och Annie Hall - och då främst för New York-skildringarnas, humorns och Woodys lagom neurotiska (och klart inspirerade av honom själv) karaktärers skull. Så att jag skulle falla för den här filmen var mindre tippat, då den utspelar sig i London, är en thriller och Woody inte ens gör en cameo.

Ändå är det Woody Allen written all over it. Jag älskar de litterära referenserna och då tänker jag främst på Brott och straff, för Chris ses ju faktiskt läsa både boken och The Cambridge Companion to Dostoevsky för att kunna smälta in i överklassens intellektuella samtal, men framför allt för att han citerar och hänvisar till verket flera gånger och själv sakta men säkert förvandlas till Raskolnikov. "Have you seen my Strindberg book?" är en annan klassiker och som svensk ler man en smula åt rösterna från någon av Ingmar Bergmans filmer som hörs i bakgrunden när Chris och Chloe går på bio.

Men det är den sista halvtimmen i filmen som är den klart bästa, där allting ställs på sin spets och blir riktigt spännande. Första gången hoppade jag till i stolen av lycka när James Nesbitt dök upp i rollen som kommissarien (härliga Adam från Kalla fötter). Scenen där han löser hela brottet i sömnen och korrekt kan redogöra för varenda liten detalj är härlig, men också vändningen att han tvingas ge upp då slumpen gör att Chris klarar sig. Just den lilla detalj man trodde skulle fälla honom blev istället hans räddning... Komplicerade och bistra realistiska slut is the shit.*

* Men hade det varit på riktigt hade han gärna fått åka fast.