Marklunds förra bok, Nobels testamente, tyckte jag var en av hennes absolut bästa, bl.a. för att den tar sin utgångspunkt i nobelfesten och fortsätter ha anknytning till nobelprisen. Alla som känner mig vet hur besatt jag är av hela nobelsvängen, hur jag sitter klistrad framför rutan både under prisutdelningen och hela banketten (trots att det är min pappas födelsedag) och att hela första torsdagen i oktober känns förstörd om jag inte får se alternativt höra Horace Engdahls utnämnade av litteraturpriset live! För att återgå till Marklund gillade jag också parallellhandlingen där man får följa med förövaren och skildringen av Annikas kaotiska privatliv, då hennes man är otrogen. Spännade på flera plan alltså och slutet blir lite av en cliffhanger. Livstid är en fristående fortsättning på detta inferno, som tar vid precis där boken innan slutar, men lever inte alls upp till föregångaren enligt mig. David Lindholm, en välkänd och omtyckt polis, hittas mördad i sin lägenhet och genast misstänks hans fru Julia för mord då hon återfinns chockad i lägenheten. Men är svaret verkligen så enkelt? Annika Bengtzon börjar rota i Lindholms bakgrund och börjar tvivla alltmer på att Julia verkligen är skyldig.
Visst är boken helt okej och jag fortsätter läsa, men det blir aldrig riktigt samma driv som i Marklunds bästa böcker även om tempot är högt. Det är lite förutsägbart på vissa punkter och utan att avslöja för mycket blir jag också lite trött på det stereotypa skildrandet av hur psykiskt sjuka människor agerar. Men det är intressant att följa Annikas och Thomas relation och få inblick i diskussionen kring livstidsstraffet, som är ett genomgående tema i boken. De frågetecken som hängde kvar i luften efter Nobels testamente rätas dessutom ut. Bra, men Marklund kan bättre!
3 kommentarer:
Den här kommer jag nog att läsa förr eller senare eftersom jag har läst Marklunds tidigare böcker om Annika Bengtzon. Intressant att läsa vad du tycker om den!
Har bara läst Asyl pga mina studier och drar mig därför för att ge mig på något annat av LM. Men det kanske kan vara trevligt att testa på. Men för tillfället växer att-läsa-högen mer än vad jag läser...
Maria: För mig har det blivit en vana att läsa hennes deckare. Började med Sprängaren när den kom -98 och sen har det bara rullat på... Om du gillar henne tycker jag du ska läsa den här också, den var som sagt helt okej!
Klara: I så fall skulle jag rekommendera dig att läsa någon av hennes tre första böcker eller Nobels testamente. De däremellan var inga höjdare.
Känner igen det där med att man fyller på att-läsa-listan i betydligt snabbare takt än man faktiskt hinner läsa böcker... Dessutom köper jag på mig alldeles för mycket, man kan ju alltid "läsa senare".
Skicka en kommentar