Apropå ett tidigare inlägg om intervjun med Kristina Lugn, som inte fick börja läsa före skolåldern för sin mamma som ansåg sådana fasoner arroganta, blev Marianne lite nyfiken på bibliotekens barnverksamhet, dvs. hur man arbetar för att stimulera barns läsning. Nu arbetar jag inte som barnbibliotekare (även om jag gärna skulle prova på det någon gång) utan med mer betoning på vuxna, men i stora drag handlar barnverksamheten om följande:
- Bjuda in skolklasser till biblioteket och ha en klassisk biblioteksvisning, dvs. berätta om vad man kan göra på biblioteket, vad som finns där och var man hittar olika saker.
- Sagostunder för de minsta med högläsning av sagor och bilderböcker.
- Bokprat där bibliotekarien berättar om handlingen olika böcker och samtidigt visar böckerna för barnen. Gärna på ett så intresseväckande sätt som möjligt, så att barnen blir sugna på att läsa.
- Tävlingar av olika slag, t.ex. poesitävlingar för ungdomar eller att motivera barn till att läsa genom att erbjuda dem ett pris (t.ex. en bok), efter att de har läst ett par böcker och skrivit recensioner om dem.
- Skrivarverkstäder där unga uppmuntras att använda sin kreativa sida.
- Programverksamhet som riktar sig till barn, t.ex. filmvisning under skolloven. Roligt i sig med film ju, men det är också ett klassiskt knep att locka dit barnen, för det slutar ofta med att de även lånar hem böcker.
- Samarbete med lärare. T.ex. att man hjälper till att plocka fram böcker om barnen ska skriva arbeten om vissa ämnen.
- Nyblivna föräldrar brukar få En bok för allas Barnens första bok eller liknande gratis, samt informationsmaterial om biblioteket. De brukar också bjudas in till biblioteket, där bibliotekarien informerar dem om barns läsutveckling.
- Distribuera relevant gratismaterial, t.ex. Barnbokskatalogen (se inlägget nedan).
Det finns säkert några barn- eller skolbibliotekarier som läser det här som kan fylla på med ytterligare arbetssätt. Man kan i alla fall konstatera att verksamheten handlar minst lika mycket om förebyggande åtgärder och indirekt påverkan, som direktkontakt med barnen.
4 kommentarer:
Tackar, mycket informativt!!
Det enda jag minns från den egna barndomen är bokpratet, men jag är osäker på om det enbart var på lekis eller även under lågstadiet.
Sedan var jag nog för tillbakadragen för att vara med i tävlingar och skrivarverkstäder, men borde väl ändå minnas om sådant fanns, kan man tycka.
Nåja, bokpratet hade effekt; jag lånade hem mer än jag orkade bära.
Och ränderna går aldrig ur!
Marianne: Varsågod! Ja, det här med bokprat är ett riktigt klassiskt sätt att försöka fånga barns intresse för böcker, har nog funnits i alla tider. Det är dessutom vanligt bland lärare och på dagis/lekis.
Jag tror att biblioteken mer och mer har börjat satsa på olika aktiviteter som tävlingar och liknande, det fanns nog inte i samma utsträckning förr.
Jag var total bokpratsoskuld när jag höll mitt första och var mer eller mindre livrädd att allt skulle gå fel.:) Fånigt, jag vet, men om man ALDRIG varit på ett bokprat, vare sig som barn (vilken skola man gick i, va??) el som vuxen blir man ju lätt nervös över om man fattat grejen.. Men mina barn lånar ju alltid en massa efter att jag suttit och berättat om böcker för dem ändå.:) Ändå är jag fortfarande alltid lite nervös och undrar när den riktige bibliotekarien skall storma in och säga AJAJ, så där gör man ju inte..:-)
Bokomaten: Jag har inte haft något bokprat hittills, men jag har varit med och lyssnat på några vilket var intressant. Kommer dock få lagom med panik den dagen det blir aktuellt att göra det för första gången... Förstår att du måste ha varit alldeles skräckslagen, snacka om att bara kastas in i en situation.
Men jag tror inte det finns så många rätt och fel egentligen... Bokprat ska man nog utforma lite som man själv tycker, men kanske dock avslöja FÖR mycket om böckerna så de inte blir intressanta längre. Låter som du har härliga barn på skolan iaf!
Skicka en kommentar