Svampkungens son utspelar sig på västkusten på 1970-talet och handlar om Gunnar som är 20-nånting och bor tillsammans med sin pappa Holger i ett torp ute i skogen. Sedan han var liten har han knappt haft någon kontakt alls med sin mamma som bor vid havet. Holger är känd som Svampkungen då han kan allt som är värt att veta om svamp och håller svampkurser om helgerna som framför allt besöks av kvinnor som har mer ögon för Holger än för svamp. Gunnar känner sig blek och osynlig i jämförelse med sin far och är trött på att ständigt hamna i dennes skugga. När fadern lägger an på Madeleine, som Gunnar i hemlighet fallit för, inser han att måste agera - något som får förödande konsekvenser. Trots de påtagliga yttre intrigerna i boken, handlar romanen också om att finna sin plats i tillvaron (för Gunnars del). Just att befinna sig i sitt rätta element för att nå sin fulla potential tycks vara en underliggande tanke, där den djupa skogen (pappans element) och det öppna havet (mammans element) är de miljöer som står i skarp kontrast och konflikt med varandra.
Som vanligt när det gäller Hermanson har berättelsen sagoaktiga inslag inom en realistisk ram, samt ett driv som gör den spännande. Även om jag på ett personligt plan är helt ointresserad av svamp har Hermanson vävt in den på ett fascinerande sätt genom att inleda romanens olika delar med svampsorter och deras egenskaper, vilka spelar en avgörande roll för handlingen. Vidare finner jag också alla anekdoter kring svamp och inte minst Holgers briljerande underhållande.
På årets bokmässa var jag på Marie Hermansons miniseminarium, där hon berättade om romanens tillkomst och dessutom läste högt ur den. Måste säga att hon var både rolig som berättare och riktigt bra som högläsare! Jag är överlag mycket förtjust i hennes böcker, där Mannen under trappan och Musselstranden är favoriter. Svampkungens son kommer snäppet efter.
6 kommentarer:
Jo, men jag håller med om din rangordning, med brasklappen att jag inte har läst Ett oskrivet blad. Mannen under trappan var f ö extrem sträckläsning för mig.
Bokmoster: Jag har nog läst ca fem av hennes böcker, men i likhet med dig inte Ett oskrivet blad (men den väntar i hyllan). Hermanson har ju skrivit mer än man kanske tror, som de tidiga 90-talsromanerna Det finns ett hål i verkligheten, Tvillingsystrarna och Snövit som inte alls är lika kända som hennes senare produktion. Dessa har jag ännu kvar att upptäcka.
Du måste definitivt läsa de första böckerna, novellsamlingen hon debuterade med är underbar och Snövit är ett fantastisk suggestivt och mörkt levandegörande av sagofigurer. De blir plötsligt av kött och blod och det är en märklig upplevelse. Ett oskrivet blad är nog den bästa tillsammans med Musselstranden.
Tvillingsystrarna lite svagare men speciell, lite lik Värddjuret.
Ylva: Roligt att höra att även de första böckerna är bra. Det anade jag förstås redan, men med vissa författare är det ju så att de inte hittar sin ultimata stil och form förrän efter ett par böcker... Ett oskrivet blad är nog den jag är mest sugen på av dessa. Snövit låter också intressant!
Jag håller med er, Hermansson är suverän. Det känns som hon har nått sin ultimata nivå i sina två senaste, Svampkungens son och Mannen under trappan. De är rent magiska! Vilken fin blogg du har föresten!
Amoroso: Tack så mycket och välkommen hit! Magiskt är förresten ett bra ord att beskriva Hermansons böcker med, inte minst p.g.a. de övernaturliga/orealistiska undertonerna som ofta finns.
Skicka en kommentar