Fyra anledningar att vara glad

Idag har följande bra saker hänt:

1. Jag fick tentaresultatet från konstvetenskapen: VG.
2. Jag har fått lön, lite mer än vanligt då jag jobbat massor.
3. Fastighetsskötaren var här i förmiddags och lagade hallampans trasiga väggkontakt. Härligt att kunna se vad jag gör och slippa kisa och famla omkring i mörkret.

Men bäst av allt:

4. Igår beställde vi en dubbelsäng från Mio och idag ringde den supertrevliga kvinnan därifrån upp J. med ett minst sagt glädjande besked. Tydligen hade de precis inlett en julkampanj på sängar hon varit omedveten om igår, vilket innebär att vi får hela 6000 kronor i rabatt. Bara sådär. Helt otroligt!

Marie Hermanson - Svampkungens son

Svampkungens son utspelar sig på västkusten på 1970-talet och handlar om Gunnar som är 20-nånting och bor tillsammans med sin pappa Holger i ett torp ute i skogen. Sedan han var liten har han knappt haft någon kontakt alls med sin mamma som bor vid havet. Holger är känd som Svampkungen då han kan allt som är värt att veta om svamp och håller svampkurser om helgerna som framför allt besöks av kvinnor som har mer ögon för Holger än för svamp. Gunnar känner sig blek och osynlig i jämförelse med sin far och är trött på att ständigt hamna i dennes skugga. När fadern lägger an på Madeleine, som Gunnar i hemlighet fallit för, inser han att måste agera - något som får förödande konsekvenser.

Trots de påtagliga yttre intrigerna i boken, handlar romanen också om att finna sin plats i tillvaron (för Gunnars del). Just att befinna sig i sitt rätta element för att nå sin fulla potential tycks vara en underliggande tanke, där den djupa skogen (pappans element) och det öppna havet (mammans element) är de miljöer som står i skarp kontrast och konflikt med varandra.

Som vanligt när det gäller Hermanson har berättelsen sagoaktiga inslag inom en realistisk ram, samt ett driv som gör den spännande. Även om jag på ett personligt plan är helt ointresserad av svamp har Hermanson vävt in den på ett fascinerande sätt genom att inleda romanens olika delar med svampsorter och deras egenskaper, vilka spelar en avgörande roll för handlingen. Vidare finner jag också alla anekdoter kring svamp och inte minst Holgers briljerande underhållande.

På årets bokmässa var jag på Marie Hermansons miniseminarium, där hon berättade om romanens tillkomst och dessutom läste högt ur den. Måste säga att hon var både rolig som berättare och riktigt bra som högläsare! Jag är överlag mycket förtjust i hennes böcker, där Mannen under trappan och Musselstranden är favoriter. Svampkungens son kommer snäppet efter.

Håkan Nesser skrev årets deckare

Under helgen har Svenska deckarakademin haft sitt årliga höstmöte och nu under eftermiddag offentliggjordes årets vinnare.

Bästa svenska kriminalroman: En helt annan historia av Håkan Nesser, med motiveringen: "En klassisk intrig, elegant placerad i en underhållande polisroman".

The Martin Beck Award (bästa till svenska översatta roman): Thomas H Cook för Där tvivlet gror (orig.titel: Red Leaves, övers: P-O Nilsson), med motiveringen: "Om hur misstro och misstänksamhet bryter ner individen."

Bästa svenska debut: Johan Theorin för romanen Skumtimmen med motiveringen "En suggestiv kriminalberättelse i en dramatiskt skildrad miljö."

Måste säga att jag är väldigt nöjd med utfallet! Jag gillar Håkan Nesser som författare (även om jag inte läst just denna bok, även om jag länge varit sugen på Barbarotti-serien). Dessutom, som jag skrivit om tidigare, tyckte jag att flera av de andra nominerade titlarna som jag läst inte riktigt höll måttet. Den översatta romanen har jag inga särskilda åsikter om, men däremot är jag jätteglad över att min önskan slog in angående debutantpriset!

Bokbytardag på Kungsholmens bibliotek

Detta upptäckte jag i allra sista stund, men kanske hinner någon som läser detta dit? Bokbytet pågår alltså idag mellan kl. 12:30-15:30 på Kungsholmens bibliotek (S:t Eriksgatan 33, Fridhemsplan) och går ut på att man tar med sig egna böcker och byter med andra personer som gjort detsamma. Kul idé som jag vet att bl.a. Järfälla folkbibliotek även anordnat ett par gånger och som också bokhororna gjort en egen variant på.

Själv hade jag gärna gått om det inte vore så att jag återigen jobbar helg. Annars hade det passat perfekt då jag så sent som häromdagen rensade ut en massa skräp från vindsförrådet inför flytten, bl.a. en hel låda med gamla 90-talsböcker (typ Minette Walters, Marian Keyes och en drös tristare ungdomsböcker från B. Wahlströms och Richter) jag gärna skulle bli av med. Well well, vi har planerat att skänka dem till Myrorna istället. Alltid är det någon som blir glad.

Sven Nordqvist - Var är min syster?

Med en månad kvar till julafton skulle jag vilja tipsa om den perfekta julklappen till alla mindre barn, nämligen: Sven Nordqvists helt fantastiska bilderbok Var är min syster?

Jag är sedan tidigare väldigt förtjust i Nordqvists Pettson & Findus-böcker (som jag återigen fick upp ögonen för när jag läste en kurs i barn- och ungdomslitteratur), liksom den fascinerande och fantasieggande Minus i stora världen. Framför allt är det illustrationerna jag gillar: färgsättningen och inte minst detaljrikedomen. Ni vet, alla små djur och liknande som lever sitt eget liv och hittar på hyss vid sidan av huvudpersonerna.

Den här gången har Nordqvist emellertid överträffat sig själv på den punkten. Bildformatet har expanderat kraftigt och detaljrikedomen och fantasin vet inga gränser! Om jag blir så här fascinerad, vad måste då barn inte bli? Denna håller garanterat för omläsning efter omläsning, med möjligheter att upptäcka nya detaljer varje gång. Jag tycker också mycket om texten och själva handlingen, där en liten muspojke letar efter sin syster genom att flyga runt i luftballong och passera en rad olika landskap tillsammans med en klok gammal farbror. Trots att systern inte är närvarande lär vi känna henne genom platserna de letar på, vilket jag tycker är ett genialt berättartekniskt grepp.

Jag har fortfarande bara läst ett par av de nominerade böckerna i Augustprisets barn- och ungdomsklass, men bättre än så här kan det knappast bli. Jag håller helt och hållet med min kritikeridol Yukiko Duke som i morgon-tv ansåg att Nordqvist, trots alla priser han redan tilldelats, förtjänar ytterligare ett. Känner dessutom att det lite är dags för bilderbokens revansch i sammanhanget, då endast ungdomsböcker kammat hem priset sedan 2003.*

*Att överhuvudtaget ha bilderböcker och ungdomsböcker, som är så fundamentalt olika till både form och innehåll, i samma prisklass är visserligen lite av ett vansinnesprojekt från början.

Tintomara får nytt liv!

"Tintomara! två ting äro vita

Oskuld – Arsenik."

Jag minns när jag läste C.J.L. Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834) för första (och hittills enda) gången. Det var hösten 2001, jag gick första året på universitetet och läste litteraturvetenskap och njöt av det riktiga livet som just börjat. I fråga om denna roman hade jag inga speciella förväntningar, men överrumplades och trollbands totalt av detta litterära allkonstverk som fritt blandar epik, lyrik och dramatik och vars handling tar sin utgångspunkt i den maskeradbal 1792 där Gustav III blir skjuten. Kungliga miljöer, konspirationer och spelkortssymbolik i alla ära, men mest fascinerande är ändå den androgyna och jagade karaktären Tintomara som både kvinnor som män förälskar sig i... (Hela detta stycke skriker visst omläsning!)

Men det var egentligen inte romanen i sig jag tänkte skriva om . Jag läste nämligen häromdagen att Dramaten sätter upp Drottningens juvelsmycke under slutet av våren, med Elin Klinga i huvudrollen! I grunden är jag ganska skeptiskt inställd till teater som jag, jämfört med t.ex. film, ofta finner vara för dramaturgiskt övertydligt och med överdriven artikulation. Vi befinner oss helt enkelt inte riktigt på samma våglängd teaterkonsten och jag, men det finns undantag givetvis. Tillfällen då till och med jag känner en längtan efter att få se en berättelse gestaltas på scen.

Det senaste året har jag varit iväg och sett hela två teaterföreställningar (ovanligt mycket för att vara jag). I ett fall var det praktiskt taget omöjligt att stå emot: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en av de bästa böcker jag någonsin läst och Krister Henrikssons enmansföreställning var så mitt i prick att jag ömsom log, ömsom var tårögd. I det andra fallet blev jag erbjuden att gå och se Strindbergs Dödsdansen I och II på Dramaten, som också var mycket välspelad. Jag tänker då främst på Stina Ekblad (som för övrigt spelade Tintomara i Dramatens uppsättning från 1987, åh!). När det gäller den skandalomsusade uppsättningen av Fröken Julie var jag lite seg i starten och kom liksom aldrig iväg, men har hört ryktesvägen att den kommer visas på SVT i jul/nyår och kan därmed andas ut... Hur som helst, nästa eventuella teaterbesök är alltså givet skulle jag tro. Drottningens juvelsmycke kan nog göra sig utmärkt på scen, på ett sätt som till och med passar en teatermissanpassad person som jag.

Arkitekttävlingen avgjord!

Nu har vinnaren i arkitekttävlingen avseende tillbyggnaden till Stockholms stadsbibliotek (för övrigt min tidigare arbetsplats) utsetts!

Det vinnande bidraget är Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada, född 1964. I DN:s artikel framhåller juryn förslagets genomförbarhet och funktion och Hanada själv menar att Asplund betyder mycket för henne och att hon försökt anamma hans arbetssätt och tänkande.

Min första tanke är att det är ett snyggt och funktionellt val som trots sitt moderna utseende harmonierar väl med huvudbyggnaden. Från början var jag mest imponerad av Cut och The Book Hill, men jag ser helt klart potentialen i Delphinium. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet 2013!

Hanne Ørstavik - Kallet - romanen

Kallet - romanen är den sjätte romanen av Hanne Ørstavik som finns översatt till svenska och den tredje av författaren som jag läst (de andra två är Vecka 43 och Kärlek). Liksom i de tidigare böckerna är de existentiella dragen och intresset för den mänskliga psykologin tydliga, men Kallet - romanen utmärker sig genom att vara ännu mer personlig då den till stor del berättas i jagform med författaren själv i centrum. Den ursprungliga idén med romanen är att skildra farmodern som varit missionär i Kina, men ju längre in i boken vi kommer desto tydligare blir det att författarens eget kall börjar stjäla alltmer uppmärksamhet. Det hela utvecklar sig till en slags metaroman där författaren diskuterar sitt eget skrivande (eller rättare sagt icke-skrivande i det här fallet), men Ørstavik diskuterar även sin familj och sitt privatliv. Eftersom det är fråga om en roman väljer jag dock att inte tolka alla detaljer som sanna rakt av, även om inspirationen av och kopplingen till det självupplevda är uppenbar.

Romanen består av löpande fragment som dels skildrar jagets nutid (då hon tar emot en journalist som ska intervjua henne) och dåtid (minnen från bl.a. uppväxten och sin egen skilsmässa), dels fiktiva glimtar ur farmoderns missionärsliv inspirerade av de fakta författaren har att utgå ifrån. Vad jag tycker bäst om är delarna där berättarjaget möter den unga kvinnliga journalisten och diskuterar skrivandet och sitt författarskap, eftersom de innehåller många intressanta reflektioner där många skulle fungera ypperligt även som fristående citat. Det känns verkligen som det är Hanne själv som talar den här gången, utan att gömma sig bakom en berättelse, och som läsare förstår man att ett kall inte alltid behöver vara den enklaste vägen att följa.

Filmomslag = fulomslag

Jag vet att en del andra har klagat på detta tidigare och nu kan inte jag heller hålla mig längre. Vad är dealen med att byta ut omslagen på böcker så fort de har filmatiserats? I nio fall av tio består de nya omslagen av aptråkiga porträttfoton som totalt hämnar den egna fantasin, jämfört med de mer abstrakta och stämningsfulla originalen. Jag har verkligen inget emot att böcker blir filmer, tvärtom, men tycker ändå att man bör respektera att det är fråga om olika medier: bok är bok och film är film, om än med en bok som förlaga.

Framför allt undrar jag lite vilka de nya omslagen riktar sig till. Ska de som precis har sett filmen/tv-serien bli sugna på att köpa och läsa boken där de redan känner till hela handlingen genom igenkänningsfaktorn? That will totally happen. Alternativet, att man vill ge de nya läsarna (alltså de som vill läsa boken men inte nödvändigtvis se filmen) karaktärer med givna yttre egenskaper inklusive skådespelarassociationer mitt i nyllet, är minst lika absurt. Som sagt, jag fattar inte poängen.

Här följer några fula exempel:

Roslund & Hellström - Flickan under gatan

Roslund & Hellströms fjärde och senaste deckare om kommissarie Ewert Grens i Stockholm heter Flickan under gatan och handlar, som titeln antyder, om gatubarn. Den inleds med att 43 hungriga och klistersniffande rumänska barn släpps av från en buss vid Kungsholms torg och därefter överges, vilket förbryllar polisen som aldrig tidigare varit med om något liknande. Var kommer de ifrån, varför är de här och vem bär ansvaret? Ungefär samtidigt hittas en kvinna mördad nere i en kulvet under S:t Görans sjukhus och spåren leder till Fridhemsplans kloaksystem, en värld dit hemlösa tagit sin tillflykt och som polisen har bristande kunskaper om. Att söka och få tag på en mördare där blir betydligt svårare än de räknat med... Utöver denna massiva arbetsbörda dras Ewert Grens också med betyngande problem på det personliga planet, då hans sedan länge hjärnskadade fru Anni nu är döende.

Boken behandlar ett svårt ämne, barn som lever på gatan, men även om de två parallella spåren syftar till att belysa samma tema görs det ändå på ett ganska opersonligt sätt och jag blir aldrig riktigt engagerad även om fenomenet med gatubarn i sig givetvis är tragiskt. Jag lyckas också lista ut både mördare och motiv lite för tidigt för att det ska hinna bli riktigt spännande. Nej, läs hellre duons föregående deckare Edward Finnigans upprättelse (har skrivit om den här) som kretsar kring dödsstraffrågan och som ruskar om vem som helst ordentligt.

Deckarakademins nomineringar

Upptäckte lite sent att Svenska deckarakademin i fredags offentliggjorde nomineringarna till 2007 års priser. Eftersom jag personligen läser ganska mycket deckare tycker jag alltid dessa pris är intressanta, även om prestigenivån är förhållandevis låg jämfört med andra litterära priser. I år utses vinnarna vid akademiens höstmöte 24-25 november, tills dess får vi hålla till godo med nomineringarna.

Bästa svenska kriminalroman:
Skugga av Karin Alvtegen
Gränslandet av Thomas Kanger
Grymhetens stad av Kristian Lundberg
En helt annan historia av Håkan Nesser
Flickan under gatan av Anders Roslund och Börge Hellström

The Martin Beck Award (bästa översatta roman):
Svart som natten av Ann Cleeves.
Där tvivlen gror av Thomas H Cook
Den okända hustrun av Leif Davidsen
Innan döden kom av Elizabeth George
Vinterstaden av Arnaldur Indridason

Det jag genast förfäras över är att Johan Theorins Skumtimmen, som jag tycker är ytterst välförtjänt av ett deckarpris, inte ens är nominerad. What the fuck liksom, så unisont hyllad som den har blivit? Å andra sidan är han debutant så kanske kommer han att knipa priset för Bästa svenska debut istället, där inga nomineringar sker och priset bara delas ut om det finns en värdig kandidat. En annan möjlighet är att boken inte riktigt kvalar in som deckare. Den faller liksom lite mellan stolarna när det gäller kategorier, många bibliotek väljer t.ex. att placera den bland "vanliga" romaner.

Karin Alvtegens Skugga tycker jag dessvärre inte riktigt når upp till titeln som bästa svenska kriminalroman och Roslund & Hellströms Flickan under gatan, som jag precis läst men ännu inte hunnit skriva om, är visserligen okej men inte heller klockren. Övriga nominerade kan jag inte uttala mig om, även om man ofta brukar kunna lita på Håkan Nesser. En kvalificerad gissning är ändå att Alvtegen kniper priset. När det gäller Martin Beck-award har jag faktiskt inte läst någon av böckerna, men jag har länge varit intresserad av Arnaldur Indridasons författarskap. När jag väl ger mig i kast med det tänker jag dock börja från början, för att läsa serier i fel ordning (även om böckerna i sig är fristående) ger mig ångest.

Postmodern arkitektur? Ja, det har vi ju verkligen gått igenom... NOT

Tentan igår kväll gick riktigt bra, i fem frågor av sex hade jag stenkoll. Där handlade det bara om att ta sig tiden att skriva ner svaren och tanken "Jaha, här sitter jag och skriver VG" fladdrade inte utan vidare förbi ett par gånger. Ingen tenta är dock komplett utan en fråga från helvetet, men välbehärskad som jag är i situationer som denna bet jag givetvis ihop och levererade välformulerade chansningar för att visa mig värdig några poäng. Att anstränga sig brukar ge resultat och helt hjärtlös är väl han inte, arkitekturläraren.

Nu är jag garanterat värd en slapp vecka med bara skönlitteratur, medan jag laddar om inför den avslutande delkursen. För närvarande är jag inne i Hanne Ørstaviks Kallet (en författare jag gillar sedan tidigare), men det finns även andra böcker som länge pockat på min uppmärksamhet och som jag längtar efter ge mig i kast med: Svampkungens son av Marie Hermanson och Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen, bara för att nämna några exempel.

Vad jag spenderar helgen med

Fyra feta (men lyckligtvis intressanta) konstböcker om 1800- och 1900-talets konst och arkitektur. Tre av dem är översiktsverk och har hängt med sen föregående delkurser, medan The Shock of the New tillkommit den här gången. 1100 sidor att plugga in - all in english, of course - och utöver det en massa bildexempel och anteckningar. Så många konstnärer, årtal, byggnader och ismer som snurrar runt i skallen just nu... Men det ska nog gå bra på tentan på måndag, det brukar ju oftast det.

Litterära hjältar

Jag blev utmanad av Spectatia att lista tre av mina litterära hjältar, såna där karaktärer som ger ett bestående intryck långt efter att boken är slut:

1. Lisbeth Salander (Millennium-trilogin av Stieg Larsson)
Hon är intelligent, kaxig, har en släng av Asperger och är både oberäknelig och oförutsägbar. Hon låter inte någon trycka ner henne utan att hämnas och trots att hon kan verka iskall så har hon också känslor, även om hon inte visar det. Vidare har hon sina egna metoder beträffande det mesta, hon skipar sin egen rättvisa och ber inte direkt om ursäkt för sig. Kort sagt: Hon är inte som någon annan och jag diggar henne stenhårt.

2. Hercule Poirot (en av Agatha Christies detektiver)

Han är belgare (inte fransman!) med en charmig accent. Han är lagom rund om magen, gourmet, alltid finklädd och på tok för artig och väluppfostrad bland sina trumpna medmänniskor. Jag är fascinerad av hans friserade mustasch och imponerad av hans små grå celler som gör att han kommer vilken tjuv eller mördare som helst på spåren. Poirot kan man alltid lita på. Framför allt är jag förtjust i David Suchet som gestaltar Hercule Poirot alldeles mästerligt på film.

3. Knut (Det hemliga sällskapet-trilogin av Claes Hylinger)

Han är några år över de tjugo och bor i Göteborg, men ger sig av till den lockande staden Paris så fort han får chansen, där de sanna upptäckterna står att finna. Annars pluggar han på universitetet vilket går sisådär, för han har många distraktioner. Han flanerar, samtalar, äter god mat och dricker vin. Framför allt så upptäcker han ett hemligt sällskap, som sedan kommer fortsätta att dyka upp i och prägla hans liv. Knut är egentligen en anti-hjälte i form av en simpel flanör med glimten i ögat, men likväl en hjälte i min värld.

Jag tänker inte skicka utmaningen vidare till någon speciell. Om du också är sugen på att skriva om dina litterära hjältar, så varsågod!