tisdag 20 november 2007

Tintomara får nytt liv!

"Tintomara! två ting äro vita
Oskuld – Arsenik."

Jag minns när jag läste C.J.L. Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834) för första (och hittills enda) gången. Det var hösten 2001, jag gick första året på universitetet och läste litteraturvetenskap och njöt av det riktiga livet som just börjat. I fråga om denna roman hade jag inga speciella förväntningar, men överrumplades och trollbands totalt av detta litterära allkonstverk som fritt blandar epik, lyrik och dramatik och vars handling tar sin utgångspunkt i den maskeradbal 1792 där Gustav III blir skjuten. Kungliga miljöer, konspirationer och spelkortssymbolik i alla ära, men mest fascinerande är ändå den androgyna och jagade karaktären Tintomara som både kvinnor som män förälskar sig i... (Hela detta stycke skriker visst omläsning!)

Men det var egentligen inte romanen i sig jag tänkte skriva om . Jag läste nämligen häromdagen att Dramaten sätter upp Drottningens juvelsmycke under slutet av våren, med Elin Klinga i huvudrollen! I grunden är jag ganska skeptiskt inställd till teater som jag, jämfört med t.ex. film, ofta finner vara för dramaturgiskt övertydligt och med överdriven artikulation. Vi befinner oss helt enkelt inte riktigt på samma våglängd teaterkonsten och jag, men det finns undantag givetvis. Tillfällen då till och med jag känner en längtan efter att få se en berättelse gestaltas på scen.

Det senaste året har jag varit iväg och sett hela två teaterföreställningar (ovanligt mycket för att vara jag). I ett fall var det praktiskt taget omöjligt att stå emot: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är en av de bästa böcker jag någonsin läst och Krister Henrikssons enmansföreställning var så mitt i prick att jag ömsom log, ömsom var tårögd. I det andra fallet blev jag erbjuden att gå och se Strindbergs Dödsdansen I och II på Dramaten, som också var mycket välspelad. Jag tänker då främst på Stina Ekblad (som för övrigt spelade Tintomara i Dramatens uppsättning från 1987, åh!). När det gäller den skandalomsusade uppsättningen av Fröken Julie var jag lite seg i starten och kom liksom aldrig iväg, men har hört ryktesvägen att den kommer visas på SVT i jul/nyår och kan därmed andas ut... Hur som helst, nästa eventuella teaterbesök är alltså givet skulle jag tro. Drottningens juvelsmycke kan nog göra sig utmärkt på scen, på ett sätt som till och med passar en teatermissanpassad person som jag.

2 kommentarer:

Calliope sa...

Då kanske till och med en teaterskeptiker som jag skulle komma och titta! Jag hade en precis likadan aha-upplevelse som du när jag gick littvet och läste Almqvist. Vem kunde tro att han skulle vara så spännande? Tror bestämt att även jag borde ta och läsa om hans böcker...

Erika sa...

Gör så! Ja, Almqvist överraskade verkligen mig... Det går an tyckte jag dock inte var så mycket att hurra över i jämförelse rent litterärt - men jag gillar förstås budskapet i den.