Ann Cleeves - Vita nätter

Ann Cleeves andra roman, Vita nätter, utspelar sig på Shetlandsöarna under sommartid. Konstnärerna Bella Sinclair och Fran Hunter har en gemensam vernissage där en okänd man plötsligt faller ner på knä framför en målning och brister i gråt. Dagen därpå hittas han hängd i närheten, men vad som till en början ser ut som självmord visar sig vara mord och kommissarie Jimmy Perez får tillkalla hjälp från fastlandet igen.

Jag som var förtjust i Cleeves debut, tycker nog att denna bok är ännu mer skickligt konstruerad rent intrigmässigt. Ett plus är dessutom att den utspelar i kulturvärlden bland konstnärer, teatersällskap, musiker och fantasyförfattare. Dessutom får kommissarie Jimmy Perez äntligen ihop det med Fran Hunter (som upptäckte liken i förra boken), och de passar så bra ihop!

Men återigen finns ett litet aber, för precis som med Svart som natten började jag ana redan halvvägs vem mördaren var. Båda gångerna tycker jag att personerna helt enkelt avslöjat sig utifrån sitt agerande, även om det mer varit en känsla en konkreta bevis... Ni andra som läst Cleeves, har ni också upplevt samma sak? Kanske tänker jag bara i liknande banor som författaren, för jag brukar vara rätt dålig på såna här gissningar vanliga fall.

Hur som helst är de här riktigt härliga deckare, som har precis lagom av allt. Dessutom är det omöjligt att inte låta sig charmas av såväl Jimmy Perez som Shetlandsöarna, som jag vill ha mer av.

Suzanne Collins - Hungerspelen

Något av det bästa jag läst i sommar är Hungerspelen av Suzanne Collins, en våldsam och skräckinjagande dystopi som varit så uppslukande att jag suttit med den varenda minut på tunnelbanan och kastat mig över den varje lunchrast.

Boken utspelar sig i ett framtida USA som genomgått ett inbördeskrig och numera heter Panem. Nationen består, förutom en rik och högteknologisk huvudstad, av tolv mer eller mindre fattiga distrikt som inriktar sig på olika typer av försörjning åt nationen, såsom fiske eller gruvarbete. I syfte att avskräcka medborgare från uppror anordnas varje år hungerspelen, som går ut på att en flicka och pojke från varje distrikt lottas ut för att stängas in på en stor arena där de ska slåss emot och döda varandra tills endast en ensam segrare återstår. Tävlingen direktsänds på tv över hela nationen.

Katniss, den tävlande 16-åriga flickan från distrikt 12, är bokens huvudperson och jagberättare. När hennes lillasyster lottas ut till spelen tvekar hon inte en sekund utan gör det radikala valet att ta hennes plats. Vi får ta del av förbedelserna och tävlingen ur Katniss perspektiv. Tillvaron är grym och alla medel är tillåtna - blir det för dålig action inne på arenan tvekar inte spelledarna att sätta igång naturkatastrofer för att driva deltagarna samman. För att klara sig ännu en dag inne på arenan handlar det om att vara listig, ha en genomtänkt taktik och inte minst att kunna skaffa sig mat och vatten.

Alltså, jag kan inte nog understryka hur otroligt bra och spännande boken är - det går knappt att slita sig! Dessutom gillar jag både språket och sättet den berättas på. Även om Katniss upplevelser och agernade aldrig kommenteras, skymtar förstås det samhällkritiska budskapet mellan raderna. Statens övergrepp på dessa ungdomar är helt makalöst och moraliska dilemman aktualiseras på löpande band.

Även om jag tycker att den här boken känns helgjuten i sig själv, kan jag inte annat än se fram emot och vilja kasta mig över fortsättningen Fatta eld som alldeles snart kommer ut.* Det finns helt klart en underliggande problematik att spinna vidare på och jag är nyfiken på hur handlingen kommer utvecklas.

*Obs! Gör er själva en tjänst att inte googla den innan ni läst första boken - ni vill inte ha utgången i hungerspelen avslöjade för er.

Lars Kepler - Hypnotisören

Den största dragningskraften med Hypnotisören, och den främsta anledningen till varför jag blev nyfiken på den, beror väl just på att den är skriven under pseudonym och det är roligt att spekulera om vem det kan vara som ligger bakom den. Efter att ha läst boken kan jag dock konstatera att det faktiskt rör sig om en förhållandevis välskriven deckare som lyckas upprättahålla såväl spänningen som mitt intresse rakt igenom och aldrig slår av på tempot.

Boken tar sin utgångspunkt i en srie bestialiska mord på flera personer ur samma familj, där endast sonen överlevt. När kommissarie Joona Linna får reda på att det även finns en äldre syster i familjen, som han misstänker kan sväva i livsfara, kontaktar han psykiatern Erik Maria Bark, som har ett förflutet som hypnotisör. Efter en tragisk incident tio år tidigare har han tvingats lova att aldrig mer utföra hypnos, men beslutar sig ändå för att vara polisen behjälplig i hopp om att kunna rädda ett liv. Utan att veta det sätter han snarare en snöboll i rullning som får katastrofala konsekvenser.

Hypnotisören är till stora delar skriven i historisk presens vilket inte direkt hör till vanligheterna (jag kommer faktiskt inte på rak arm på någon annan bok som gör detsamma), men skapar ett driv i berättelsen. Undantaget i dåtid är en längre mellanpassage i boken där läsaren kastas tillbaka ett decennium och får ta del av Erik Maria Barks omtalade gruppsessioner i hypnos, som allt till syvende och sist bottnar i.

Om det brister någonstans så är det väl i trovärdigheten: morden är lite väl brutala, seriemördaren alltför ung (ingen direkt spoiler, detta framkommer tidigt i boken) och slutet känns helt enkelt några varv för tillskruvat. Totalt sett är jag dock positivt överraskad av Hypnotisören, som bjuder på pulshöjande underhållning i sommarvärmen.

Anne Holt - 1222 över havet

Under en tågresa mellan Oslo och Bergen utbryter ett kraftigt snöoväder, som gör att tåget spårar ur. Alla resenärer evakueras då till ett närliggande hotell, Finse högfjällshotel, där stämningen till en början är god då de är välförsedda med både mat, sängar och god service. Men redan under första natten inträffar ett mord på en pastor vilket skapar stor anledning till oro bland gästerna, eftersom ju någon av dem måste vara den skyldiga och ingen kan ta sig därifrån. Slitningar uppstår och olika grupperingar med olika åsikter om hur man bör agera bildras. Läget blir knappast bättre av att stormen tilltar och hjälpen utifrån dröjer.

Hanne Wilhelmsen, f.d. polis och numera rullstolsbunden efter en skottskada i tjänsten, är en av resenärerna och bokens jagberättare. Till en början stretar hon emot och vägrar ta sig an fallet, men i takt med att resenärerna blir alltmer insnöade och desperata ger hon till slut efter för sin egen nyfikenhet och börjar nysta i alla ledtrådar. Hon är så cynisk, kaxig, iakttagande och rasande intelligent att jag inte kan låta bli att beundra henne – som litterär person åtminstone, privat hade hon förmodligen varit lite knepig att umgås med.

Parallellt med mordgåtan figurerar också ett annat mysterium – för vem är det som bevakas dygnet runt av beväpnade män i ett separat del av hotellet? Enligt ryktet kan det vara någon av ur kungafamiljen, men en tränad polis som Hanne fattar genast helt andra misstankar.

Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig 1222 över havet då den sög tag i mig från första sidan, för den är hur bra som helst. Jag menar: pusseldeckare, slutna rummet-tematik och en klassisk upplösning i salongen à la Poirot… Vad mer kan man önska sig? Det här deckaren visar definitivt var skåpet ska stå!

Ann Cleeves - Svart som natten

Jag har varit nyfiken på Ann Cleeves sedan hennes debut Svatt som natten gavs ut på svenska (ungefär samtidigt som jag startade den här bloggen), men eftersom jag hört ganska blandat om henne har jag hittills legat lågt. Ute på ett regnigt landställe blev jag dock sugen på att ge henne en chans, något jag definitivt inte ångrar.

Svart som natten utspelar sig på Shetlandsöarna under vintern. En ung kvinna, Catherine, hittas strypt med sin egen halsduk och den första alla misstänker är stans enstöring Magnus Tait. Ingen kan heller låta bli att göra kopplingar till fallet med den 8-åriga flickan Katriona som försvann spårlöst för ett antal år sedan. Även den gången var Tait huvudmisstänkt, men flickan återfanns aldrig... Frågan är bara: är saker så enkla som de ser ut att vara?

Cleeves har ett sätt att skriva som tilltalar mig direkt. Jag tycker om språket och hur hon bygger upp berättelsen, men framför allt hennes trovärdiga personbeskrivningar och miljöskildringar som ger en känsla för det karga vinterklimatet. Det enda negativa jag egentligen kan komma på att säga är att jag lite för tidigt fick en idé om vem som var mördaren och varför, men spänningen förstördes inte alltför mycket av detta eftersom man ju aldrig kan vara riktigt säker förrän sista bladet är vänt.

I likhet med Johan Theorin och Mons Kallentoft har Cleeves snöat in på idén med "årstidsböcker", dvs. att skriva en kvartett böcker som utspelar sig i samma geografiska miljö under respektive årstid. Och varför inte, det verkar ju vara ett vinnande koncept? Hittills har två andra böcker i serien utkommit: Vita nätter (sommar) och Rött stoft (vår), som förutom Shetlandsöarna har polisen Jimmy Perez som viktigaste gemensamma nämnare. Jag planerar att läsa bägge!

Mari Jungstedt - Den dubbla tystnaden

Den dubbla tystnaden, Mari Jungstedts sjunde deckare, handlar om vilka konsekvenser hemlighetsmakeri i den närmaste kretsen kan få. Ett kompisgäng bestående av tre par åker på gemensam semester till den årliga Bergmanveckan på Fårö (som i verkligheten för övrigt pågår just nu) följt av ett besök på Stora Karlsö. Till vardags bor paren i samma nybyggda villlaområde och umgås, enligt utomstående, ovanligt intensivt med varandra för att det ska vara hälsosamt. Jodå, det går bara något dygn in på semestern innan en av männen hittas mördad och en av kvinnorna är spårlöst försvunnen, varpå kommissarie Anders Knutas och kollegan Karin Jacobsson kopplas in på fallet.

Första halvan är riktigt bra! Spänningen byggs långsamt upp genom att skildra de centrala personernas liv med en märkbar hotfull stämning i botten. Jag gillar detta att det dröjer ett tag innan det händer nåt vilket gör att man sitter som på nålar, men också att det är långt ifrån självklart vem eller vilka det är som kommer råka illa ut. Dessutom tycker jag om jag miljöerna och alla referenser till Ingmar Bergman, som har en central betydelse för handlingen. Utredningen är också intressant att följa, men mot slutet tycker jag dock att boken tappar en aning, bl.a. för att upplösning till viss del känns förutsägbar trots alla villospår och för att mördarens motiv helt enkelt är i det simplaste laget. Detta drar tyvärr ner helhetsintrycket en aning, men Den dubbla tystnaden är fortfarande läsvärd och bra på många sätt.

Alexander McCall Smith - Filosofiska söndagsklubben

Alexander McCall Smith måste vara en av de mest produktiva författarna som finns, med tanke på att han ger ut flera titlar om året: både deckare, romaner och barn- och ungdomsböcker. Hur hinner människan med allt detta - är han släkt med Joyce Carol Oates eller vad?

Filosofiska söndagsklubben är den första delen i Isabel Dalhousie-serien, vilken i likhet med Damernas detektivbyrå består av mysdeckare. Dessa böcker utspelar sig dock inte i Botswana, utan i Edinburgh som också är McCall Smiths hemstad. Handlingen inleds med att Isabel, en kulturintresserad, ekonomiskt oberoende kvinna i övre medelåldern, under en kväll i konserthuset blir vittne till hur en ung man faller från övre balkongen mot sin död. Polisen avfärdar det hela som en olycka, men Isabel anar oråd och börjar bedriva egna undersökningar med viss hjälp av sina bekanta.

Även om det är en mysdeckare hade jag hoppats att boken skulle uppehålla sig mer kring själva mordfallet, men fokus ligger snarare Isabels grubblerier över mänskligheten (i egenskap av redaktör för en filosofisk tidskrift), hennes egna kärleksbekymmer samt oro över systerdotterns olycksamma val av partner. Alltså: Småputtrigt och underhållande för stunden - ja. Spännande - nej. Men ändå helt okej!

Andrea Maria Schenkel - Mordbyn

Den flerfaldigt prisbelönade och av kritiker tokhyllade debutromanen Mordbyn av Andrea Maria Schenkel har stått på min att läsa-lista länge och jag är nu glad att jag äntligen kommit mig för att beta av den. Boken visade sig vara en gastkramande thriller som griper tag i en från början till slut!

Redan från första sidan anar man att något inte står rätt till ute på gården Tannöd och just därför blir denna bok så svår att lägga ifrån sig. Till skillnad mot de flesta kriminalromaner som tenderar att skildra den utredning som följer på ett begånget brott, lägger Schenkel snarare betoningen på de händelser som föregår det vilket enligt mig är ett genialt grepp! Genom att låta olika personer ur samhället som har någon anknytning till offren (såsom grannar, skolkamrater, tidigare pojkvänner) berätta vad de tänker och vet förs handlingen framåt och man får både en bild av offren samt aningar om möjliga förövare och motiv. Tack vare dessa pusselbitar blir bilden också slutligen komplett.

Två saker jag särskilt tycker om i Mordbyn är dess realistiska och skarpsinta psykologiska porträtt och den tryckta, kusliga och ödemättade stämningen som vilar över hela romanen. Kort och intensiv är den också (ca 150 sidor), men ack så spännande!

Ingrid Hedström - Lärarinnan i Villette

En omtyckt lärarinna i den lilla staden Villette i Belgien blir påkörd och avlider till följd av sina skador. Händelsen avfärdas till att börja med som en olycka, men när flera vittnen börjar träda fram blir det tydligt att det är fråga om mord. Det blir den unga och lovande åklagaren Martine Poirot (efternamnet är såklart en blinkning åt Agatha Christies belgiske detektiv) som tar sig an fallet och ju mer hon nystar i det, desto mer komplicerat blir det och allt fler personer i Villette tycks vara inblandade. Vad handlar det hela om egentligen?

Jag gillar de två parallella spåren i berättandet, där man vid sidan av Martines utredning även får följa hennes historieforskande make Thomas och hans sökande i arkiven med anledning av en påträffad massgrav som är flera hundra år gammal. Till en början kan man fråga sig vad detta skulle ha med resten av handlingen att göra, men precis som med alla andra trådar väver Hedström ihop allt på ett ovanligt snyggt sätt i slutet!

Bland övriga svenska samtida deckare känns Lärarinnan i Villette som en frisk fläkt med sin "franska" stil. I en intervju läser jag att författaren till vardags är utrikeskorrespondent för DN i just Belgien, varför det blev naturligt att boken skulle utspela sig där (staden Villette är emellertid fiktiv). Vidare berättar hon hur hon alltid gillat deckare och bl.a. gått en deckarskrivarkurs i Skottland med bl.a. Denise Mina och Val McDermid som lärare! Artikeln går att läsa här.

Hedström är väl värd Svenska deckarakademiens debutantpris för 2008 och jag ser verkligen fram emot nästa bok i serien, Flickorna i Villette. Väntan blir lyckligtvis ganska kort, för den beräknas komma ut redan i mars!

Anne Holt - Presidentens val

USA har just fått sin första, kvinnliga president: Helen Lardham Bentley. Bara ett par månader efter att hon svurit presidenteden gör hon sitt första statsbesök någonsin, i Oslo lagom till syttende mai (nationaldagen alltså). Norge antas vara ett av de säkraste länderna i världen, men vad händer? Presidenten försvinner spårlöst från sitt hotellrum redan första natten, utan att övervakningskamerorna registrerat något och utan att ett fönster eller dörr öppnats.

Det visar sig att alla bär på hemligheter i det förflutna med koppling till fallet, inte bara presidenten själv utan även huvudpersonen Inger Johanne Vik (norsk psykolog med förflutet inom FBI). Samtidigt följer vi en man i en helt annan del av världen som verkar vara inblandad i kidnappningen på något sätt, men vars motiv är långt ifrån solklara.

Jag gillar ambitionen med den här deckaren, då Anne Holt många intressanta kopplingar till Hillary Rodham Clinton (förebild för Helen?), 11 september-attackerna och problem med stöddiga amerikaner som är fräcka nog att försöka styra och ställa över norska säkerhetspolisens utredning trots att brottet ju ägt rum på norsk mark. Dessutom tyckte jag det var en kul detalj när Inger Johanne, medan Helen svär presidenteden, utbrister att: "jag hade faktiskt trott att dom skulle välja en afroamerikan innan dom accepterade en kvinna" (s. 10). För jo, med facit i hand vet vi ju att det var så det blev.

Presidentens val liknas bäst vid en thriller. Den håller högt tempo hela vägen och är svår att lägga ifrån sig. Framför allt fortsätter den vara spännande ända in i slutet, även jag om jag tycker upplösningen kanske sker lite väl hastigt.

Slutligen blev jag hur nyfiken som helst på ett sidospår i boken, som efter mindre efterforskningar visar sig utgöra handlingen i Anne Holts föregående roman. Spoilervarning! Ni som inte vill få intrigen eller mördaren i Det som aldrig sker avslöjade bör sluta läsa genast!

När presidentens försvinnande diskuteras i norska nyhetsprogram intervjuas en f.d. deckarförfattare: Wencke Bencke, vilket får Inger Johanne Vik och Hanne Wilhelmsen att fnysa av irritation:

Wencke Bencke var landets mest kända kriminalförfattare. Efter att ha levt ett liv som excentrisk, tvär och otillgänglig i åratal hade hon trätt fram i rampljuset året innan. Kändisar avrättades i långa rader i ett fall som poliser aldrig kom tillrätta med. Inger Johanne blev motvilligt indragen i utredningen, men även för henne verkade morden länge vara utan motiv och inbördes sammanhang. Och Wencke Bencke blev mediernas favoritexpert. Hon briljerade med insikt i kriminellas karaktär och absurda logik samtidigt som hon höll ett ironiserande avstånd till polisen. Alltsammans gjorde sig bra i teve.

Samma höst kom hon ut med sin artonde och bästa roman. Den handlade om en kriminalförfattare som mördare av tristess. Boken sålde i hundratjugotusen exemplar på tre månader och köptes raskt av förlag i mer än tjugo länder.

Bara en handfullmänniskor, bland annat Inger Johanne och Yngvar, visst att boken i grund och botten handlade om Wencke Bencke själv. De kunde aldrig bevisa något men visste allt. Det hade
kriminalförfattaren själv sett till. Det spår hon hade lagt ut var oanvändbara som bevis men tillräckliga för Inger Johanne Vik.

- ur Anne Holt, Presidentens val, s. 157 f.

Vilket stoff för en deckare! Det var min första tanke. Men när jag började snoka runt och insåg att Anne Holt faktiskt redan gjort en bok av detta, kunde jag inte låta bli att bli lite arg på henne. Varför avslöja såväl mördare som motiv inför presumtiva läsare? Långt ifrån alla läser deckare (som oftast är fristående) i ordning och efter att ha fått allt förstört för sig finns det ju heller ingen anledning att läsa den aktuella boken. Synd på en bra story.

Christine Falkenland - Vinterträdgården

När jag läste Christine Falkenlands förra bok Trasdockan tyckte jag verkligen om inledningen och stämningen, men lämnades otillfredsställd av slutet som inte alls gav mig de svar jag hoppats på. Eftersom jag tycker att hon är en intressant författare bevistade jag ändå hennes miniseminarium på bokmässan i höstas där hon varvade mellan att berätta om och. läsa högt ur sin nyutgivna Vinterträdgården. Jag tror det var lika mycket berättelsen i sig, om den 40-åriga förskoleläraren som Laura plötsligt förälskar sig i den yngre Sharzad, med ursprung från Iran och dessutom mamma till ett av barnen på daghemmet, som hennes eftertänksamma sätt att högläsa som direkt gjorde att jag lovade mig själv att läsa boken så småningom.

Faktum är att hennes högläsning har satt spår i min läsning av boken. Falkenland är ju även poet och hennes lyriska språk smittar av sig även på prosan, vilken föranleder en mer långsam lästakt... Ni vet hur man hör sin egen röst i huvudet när man läser långsamt och liksom uttalar varje ord? Bara det att jag hela tiden hörde Christines eftertänksamma stämma med göteborgsdialekt istället. I början irriterade det mig, men eftersom jag hade svårt att skaka av mig det helt vande jag mig till slut.

Jag tycker framför allt om första halvan av boken där Laura upptäcker sina känslor för Sharzad och försöker närma sig henne, men även de partier som berättar saker om Lauras bakgrund och som format henne till den ensamma människa hon är som fortfarande bor tillsammans med sin pappa och hund. Det är vackert skrivet och jag tycker om Falkenlands förmåga kombinera och beskriva omvälvande känslor och dramatiska inre skeenden med en lugn och stillsam yta.

Årets bästa 2008

I fråga om läsningen detta år är jag liten besviken på mig själv. Dels har jag inte läst så mycket som jag velat (p.g.a. stress och perioder av bristande läslust), dels finns det en drös böcker som jag läst men däremot inte hunnit eller orkat blogga om, vilket känns lite trist när min ambiton ju ändå är att skriva om så många som möjligt. Men men... jag har förtröstan inför 2009!

Min läsutmaning för 2008, som gick ut på att läsa fler klassiker och gärna ett par böcker på engelska, gick väl inte riktigt enligt planerna. Jag har visserligen fördjupat mig i ordentligt Selma Lagerlöfs författarskap i och med den 7,5 hp-kurs jag tagit del av under hösten, men antalet böcker på engelska blev lika med noll - det är bara att inse att jag föredrar svenska översättningar. Jag konstaterar också att det här med läsutmaningar inte riktigt är min grej, då jag är en lustläsare som finner uppsatta mål hämmande. Alltså: ingen läsutmaning för det kommande året.

Hur som helst, så här ser årets sammanfattning ut på läsfronten.

Årets bästa böcker:
Jette A. Kaarsbøl – Den stängda boken
John Ajvide Lindqvist – Människohamn

Och ytterligare några som varit riktigt bra:
Johan Theorin – Nattfåk
Haruki Murakami – Sputnikälskling
Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien; Herr Arnes penningar
Arnaldur Indridason – Kvinna i grönt
Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan
Jan Kjaerstad – Tecken till kärlek
Erik Andersson - Översättarens anmärkningar
Jodi Picoult – Allt för min syster

Här skulle jag lätt kunna fylla på med ytterligare 5-10 böcker till här, för jag har läst många som varit bra i år! Man väljer ju sina böcker med omsorg...

Årets besvikelser: Även om Carina Burmans Hästen från porten var helt okej så levde den inte alls upp till seriens föregångare, men jag hoppas ändå på fler charmiga böcker om Euthanasia Bondesson! Den andra besvikelsen var Alice Sebolds Månvarv som visserligen började lovande, dock tappade jag intresset totalt en bit in i boken och lade den åt sidan. Och sen var väl inte Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun någon stor favorit hos mig...

Litterära evenemang: Dennis Lehane på Internationell författarscen var en riktig höjdare! Och bokmässan som helhet förstås också en mycket trevlig upplevelse.

Det var väl allt. Gott nytt år!

Haruki Murakami - Sputnikälskling

För ungefär fem år sedan läste jag Norwegian wood, som jag fortfarande tänker tillbaka på som en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det här är således min andra Murakami.

I centrum för berättelsen står Sumire, en ung och driven opublicerad författare som lever för litteratur. Vi får lära känna henne genom det hennes bäste vän K väljer att berätta om henne. K:s intresse för Sumire är uppenbart: han är hemligt förälskad i henne, men känslorna är obesvarade och Sumire har för övrigt aldrig varit kär.... Men så en dag. På en bröllopsmiddag faller hon pladask (och till sin egen förvåning) för en kvinna: den betydligt äldre Myu. När hon erbjuder Sumire jobb säger hon direkt ja. Kontakten med K blir allt glesare och hela hennes tillvaro kommer att kretsa kring Myu, på gott och ont. Allt är dock frid och fröjd till den dag de åker på affärsresa till Europa och hamnar på en förhållandevis isolerad grekisk ö...

Boken har en stegrande spänning. Mystiken tätnar och man anar att något kommer hända och när det väl gör det blir man riktigt nyfiken. Varför och hur gick det till? Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

Trots att det var ganska länge sedan jag läste Murakami känner jag direkt igen mig i hans sätt att skriva: stämningen, känslan av att vara på gränsen mellan dröm och verklighet, återkommande teman som lesbisk kärlek och triangeldraman och hans karakteristiska sätt väva in referenser till framför klassisk musik. Jag gillade det då och jag gillar det nu.

Sputnikälskling är välskriven och spännande - man sugs onekligen in i berättelsen och har svårt att slita sig från den. Däremot känner jag mig lite besviken på slutet som jag fann en aning abrupt och otillfredsställande, vilket drar ner det totala intrycket ett snäpp. Men jag har helt klart ändå fått mersmak för Murakami och är glad över att jag har både Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen väntandes i bokhyllan.

Alan Bennett - Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad är en snabbläst kortroman om 124 sidor, men ack så charmig och underhållande! En dag när den engelska drottningen är ute och rastar sina olydiga hundar upptäcker den bokbuss som glest men regelbundet kommer till slottsområdet. Hon blir genast nyfiken och stiger in, men lånar mest med sig en bok av ren artighet.

Drottningen har aldrig tidigare i sitt liv visat något större intresse för litteratur, men när hon väl ger den lånade boken en chans öppnas en helt ny värld upp för henne. Sakta men säkert förvandlas hon till en bokslukare av stora mått, vilket givetvis får konsekvenser för hennes åtaganden som Englands regent. Drottningens litteraturintresse faller emellertid inte alla i smaken, hon blir motarbetad av såväl sin egen make som sina närmaste medarbetare, och framför allt anses det opassande av henne att be män och kvinnor av folket om lästips istället för att kallprata om vädret när hon gör sina besök runt om i England.

Även om romanen på sina håll har en allvarig ton och verkligen betonar litteraturens värde för den enskilda människan är den samtidigt full av brittisk, underfundig humor och jag läser den med ett konstant småfnissande:

En av drottningens återkommande uppgifter som monark var att leda parlamentets öppnande, ett åliggande som hon aldrig tidigare hade funnit särskilt betungande utan rent av uppskattat. Till och med efter femtio år hade det varit något av en begivenhet att köras ner för the Mall en solig höstmorgon. Men inte nu längre. Hon fasade inför de två timmar som det hela skulle vara. Som tur var åkte de åtminstone i galavagnen, inte i det öppna ekipaget, så hon kunde ta sin bok med sig. Hon hade blivit riktigt bra på att läsa och vinka, knepet var att hålla boken under fönstret och koncentrera sig på den istället för på massorna utanför. Hertigen gillade det förstås inte alls, men hon tyckte verkligen att det underlättade.

- ur Drottningen vänder blad, s. 34 f.

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien (1914) handlar om Jan av Skrolycka, fattig torpare i en värmländsk socken, vars tillvaro känns trist och meningslös då han har svårt att uppbringa vare sig intresse eller känslor för sin fru Kattrina eller det gemensamma barn de väntar. Men när han får se sin nyfödda dtter börjar hans hjärta klappa så hårt i bröstet att han nästan blir skrämd - han är inte van vid att känna en sådan berusande lycka! Från den stunden finns det inget han värderar högre i livet än dottern, som han älskar och tar hand om efter bästa förmåga, och också ger ett namn utöver det vanliga: Klara Fina Gulleborg! Jans faderskärlek är så iögonfallande och omsorgsfull att byns invånare ständigt reagerar på och kommenterar den, eftersom han tydligt märker ut sig från andra fäder.

Så länge Klara Gulla finns i hans närhet är allt frid och fröjd. Problemet uppstår när hon börjar bli vuxen och den nya storbonden Lars i Falla ställer familjen inför ett ultimatum: att betala för sitt torp på hans mark eller bli utkastade, varpå Klara Gulla tvingas bege sig till Stockholm och försörja familjen (genom prostitution får vi senare reda på). Hennes frånvaro blir långvarig och Jan håller på att förgås av sin saknad. Han blir först deprimerad, men depressionen övergår så småningom i ren galenskap.

För stå ut med den hårda verkligheten där dottern inte längre finns hos honom, bygger Jan upp en fantasivärld som blir verklig för honom: kejsardömen Portugallien, där han markerar sin och dotterns samhörighet genom att utnämna Klara Gulla till kejsarinna och sig själv till kejsare. I full mundering, bestående av kaskett och spira, för han ett dagdrivande liv där han vandrar runt i socknen och konverserar herrskapsfolk. För Jan innebär kejsaridentiteten att han blir en samhällsmedborgare som med självklarhet tar plats och yttrar sig allehanda frågor. Omvärldens förvirrade reaktioner på hans kejsarskap tolkar han enligt sin egen logik: givetvis känner de bara en osäkerhet inför hur man bör bemöta ett majestät... Större delen av tiden håller Jan emellertid hov nere vid ångbåtskajen där han år ut och år inväntar kejsarinnan Klara Gullas storslagna återkomst. Hela tiden tvingas hans fru Kattrina stå ut med honom och låta honom hållas, eftersom hon inser att hans fantasitillvaro är det enda sättet han kan bära sin oerhörda förlust på.

Jag tycker Kejsarn av Portugallien är fullständigt underbar och den hör till mina absoluta Lagerlöf-favoriter! Formen känns komplett, den är skriven med sådan värme och dessutom hänger den sorgliga berättelsen kvar långt efter man slutat läsa den.

Johan Theorin - Nattfåk

När jag läste Skumtimmen förra sommaren blev jag överlycklig eftersom jag visste att jag hittat en författare som jag kommer läsa allting av framöver.

Till min stora glädje annonserade Johan Theorin tidigt att hans ambition var att skriva fyra romaner, fristående men ändå sammanlänkade, som utspelar sig på Öland under de olika årstiderna. Nyligen kom så andra boken ut.

Nattfåk är fylld av spänning och beskrivs enklast som en blandning av deckare och spökhistoria. Den handlar om familjen Westin som flyttar från en villa i Bromma till en stor gård på Öland som de tar sig an som renoveringsobjekt. Om Åluddens gård går många rykten, t.ex. att de döda återvänder dit på julaftonsnatten, vilket de först inte bryr sig om. Det dröjer dock inte länge förrän det inträffar en tragedi i familjen - en av dem drunknar under mystiska omständigheter. Därigenom får pappan i familjen, Joakim Westin, kontakt med en bokens andra viktiga personer: den nyinflyttande närpolisen Tilda och så småningom även Gerlof Davidsson (som är släkt med Tilda och central karaktär i förra boken). Men Nattfåk handlar också om några inbrottstjuvar som metodiskt arbetar sig fram över Öland, varvat med lösryckta historier om Åludden från andra tider. Och i bakgrunden ligger hela tiden hotet om fåken (ett ovanligt kraftigt snöoväder) är på väg...

Som flera andra redan poängterat finns det kusligt många likheter mellan Nattfåk och John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att dessa är skrivna samtidigt och inte rimligen kan ha inspirerat varandra: böckerna utspelar sig på olika öar, centrala personer drunkar/antas ha drunkat, de kretsar kring flera gernerationer ur samma familj, "Hubba bubba" förekommer återkommande som namn resp. uttryck, de har övernaturliga inslag, växlar mellan nutida händelser och historiska utsnitt osv. I början tyckte jag nästan det var obehagligt att läsa Nattfåk just av den anledning. Lyckligtvis kunde jag snart skaka av mig detta, eftersom bokens utformning ändå ser ganska annorlunda ut. Böckerna har dock det gemensamt att de är lysande, om än på olika sätt.

Det är många trådar som tycks stråla samman i ett enda stort kaos, men Theorin knyter ihop dem snyggt på slutet så att everything makes perfect sense... Skumtimmen var mycket bra, men jag undrar om inte Nattfåk är strået vassare!

Mari Jungstedt - Den mörka ängeln

Den mörka ängeln är Mari Jungstedts sjätte deckare om Anders Knutas och hans kollegor vid Visbypolisen. Boken inleds med att en ny kongresshall ska invigas nere vid hamnen, ett projekt som dock inte riktigt faller alla i smaken. Till invigningsfesten är alla som är något på Gotland inbjudna, men evenemanget får en tragisk efterklang då Viktor Algård, festfixaren själv, hittas giftmördad i lokalen morgonen därpå.

I varannat kapitel följer vi polisens arbete, i varannat kapitel en icke-namngiven deprimerad person som mår mycket dåligt till följd sin problematiska uppväxt. Att denna person på något sätt är länkad till mordet på kongresshallen är inte så svårt att räkna ut, men exakt hur är inte lika självklart. Jag gillar denna typ av berättande, som gör att man som läsare får större inblick i båda sidorna av storyn och därför ofta upplever sig ligga steget före polisen.

Jungstedt har varit klok nog att inte göra denna bok lika tjatig som sina föregångare på vissa punkter. Den stormiga relationen mellan reportern Johan och Emma har tack och lov äntligen blivit harmonisk efter att de gift sig och den här gången har Kihlgård, gourmanden från Rikskrim (vars fascination för mat författaren tidigare uppehållit sig lite väl kring), lyckligtvis inte möjlighet att delta i mordutredningen. Vid sidan av mordintrigen får vi istället en uppföljning på den hemlighet polisen Karin burit på och de dramatiska händelser som tilldrog sig i slutet I denna ljuva sommartid, vilken jag recenserat här.

Jag tycker att Den mörka ängeln hör till Jungstedts bättre böcker. Jag blev liksom ganska välvilligt inställd redan från början, eftersom jag upplevde tillvägagångssättet för mordet ovanligt sofistikerat för denna våldsamma och blodtörstiga samtid: en gammal hederlig cyankaliumförgiftning med kvardröjande doft av bittermandel, what else liksom?

John Ajvide Lindqvist - Människohamn

John Ajvide Lindqvists fjärde bok Människohamn är enligt mig den bästa han skrivit hittills, bara så ni vet på en gång var jag lägger ribban för den här recensionen. Denne skräckförfattares stil blir allt mer skicklig och jag beundrar hans förmåga att skriva romaner med obehagliga och övernaturliga inslag på ett sätt som känns fullständigt trovärdigt.

Människohamn utspelar sig ute på (den fiktiva) ön Domarö i Roslagen och är lite av en släktkrönika, eftersom den till stor del kretsar kring en och samma familj. I centrum står två personer. Den ene är Anders, vars dotter försvunnit spårlöst under en utflykt till en närbelägen fyr några år tidigare, och som nu återvänder till ön i alkoholiserat skick. Den andre är Simon, som tidigare försörjde sig som trollkarl men kom att stanna på ön då han funnit kärleken i Anders farmor Anna-Greta.

Simon är utan tvekan min favoritkaraktär, vilken härlig gammal man - helt omöjlig att inte tycka om! Episoderna om hans utbrytningsnummer hör för övrigt enligt mig till de allra bästa i boken och dessutom tycker jag att relationen mellan honom och Anna-Greta, gamlingarna på Domarö, skildras så fint. Några andra jag känner lite extra för, och som dessutom bidrar till flera av skräckmomenten, är de utfrysta killarna på flakmoppe som söker hämnd efter sin död och som hela tiden pratar i översatta Smithscitat, vilket naturligtvis får vilken popnörd som helst att dra igenkännande på smilbanden.

I Människohamn figurerar inga vampyrer och inga döda reser sig heller ur sina gravar. Istället är det havet som står för det okända den här gången och även om det måhända framstår som ett mer naturligt väsen än de tidigare nämnda, tycker jag nästan det blir otäckt just därför. För där lever de på sin lilla ö, ständigt omgivna av något hotfullt.

Hatten av för John Ajvide Lindqvist, som har skrivit en alldeles fantastisk och gripande bok! Jag ser fram hans kommande skrivprojekt, för jag tror det bor många berättelser inom honom.

PS. För den intresserande kan jag rekommendera följande videoklipp, där författaren själv berättar om sin bok.

Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr

Då var jag tillbaka hemma igen och ger mig direkt i kast med en recension. Jag blev nyfiken på Livet på en kylskåpsdörr redan när den kom ut i våras, men har inte läst den förrän nu. Vad som främst lockade var formen, eftersom berättandet helt och hållet utgörs av en korrespondens bestående av post it-lappar.

Boken handlar om den tonåriga Claire och hennes ensamstående mamma som jobbar oregelbundna tider. P.g.a. detta springer de hela tiden om varandra där hemma och tvingas därför kommunicera via post it-lappar på kylskåpet. Till en början handlar det mest om vardagsgrejer som vem som ska handla, vad de ska laga för mat och hur jobbet eller skolan har varit, men ganska snart ändrar berättelsen karaktär blir desto mer allvarlig och intressant.

Det är en gripande bok och jag känner verkligen för karaktärerna och det de utsätts för. Ändå är det berättarteknien som dominerar boken, men tyvärr finns det ett problem med den. För att läsaren ska kunna hänga med i vad som händer i "glappen" mellan lapparna som skrivs (eller med andra ord när mamman och dottern umgås på riktigt) blir vissa av meddelandena övertydliga referat som känns något krystade i sammanhanget. Detta minskar förstås realismen, men samtidigt: hur skulle författaren gjort istället? Läsaren måste ju kunna hänga med i handlingen.

Jag läste boken under ett par korta tunnelbaneresor till och från jobbet, vilket passade formatet ypperligt. Eftersom post it-lapparna är kortfattade liksom svischar man fram och jag gillar snabblästa böcker. Dessutom är formgivningen passande med sina illgula sidor.

Dennis Lehane - En drink före kriget

Förförra sommaren läste jag Patient 67 av Dennis Lehane, som är en genialt konstruerad och överraskande thriller (som dessutom Martin Scorsese till min stora lycka filmar just nu med bl.a. Leonardo DiCaprio, Michelle Williams och Max von Sydow i rollerna!). Sedan dess har jag sett både hans Mystic river och Gone, baby, gone som filmer och konstaterat att jag verkligen gillar denne författares berättelser.

En drink före kriget är Lehanes debut och den första boken i serien om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro i Boston. Den inleds med att de blir erbjudna en stor summa pengar av en trio politiker för att leta upp en städerska (Jenna) från kontoret som nyligen försvunnit och dessutom antas stulit viktiga dokument. Kenzie & Gennaro åtar sig fallet och hittar snart Jenna, men det visar sig att inget är som de trott. Istället sugs de in i en otäck härva där de gör allt för att ta reda på sanningen, även om det innebär fara för deras egna liv.

Dennis Lehane utmärker sig genom att skriva i en hårdkokt stil. Det är kärvt, våldsamt och fåordigt, toppat med svart humor. Att påstå att Lehanes debut är fantastisk vore att överdriva, men den är helt klart bra och läsvärd. Tempot är högt och jag är hela tiden nyfiken på fortsättningen. Det blir aldrig tråkigt och dessutom är det snyggt gjort. Ibland är en actionfylld, hårdkokt deckare med nattsvart människosyn precis vad man behöver...

Jag kommer sannolikt läsa mer av Lehane, i första hand fortsättningen om Kenzie & Gennaro. Nu inser jag dessutom att det är lika bra att jag väntat några år med läsningen eftersom Albert Bonniers förlag tyvärr gjort sig skyldiga till vansinnesdådet att översätta och ge ut böckerna i fel ordning på svenska. En dödssynd enligt mig! Den korrekta och kronologiska ordningen på de hittills fem böckerna i serien är i alla fall En drink före kriget, Mörker, ta min hand, Ingenting är heligt, Gone, baby, gone och Svart nåd - och det är vad jag tänker hålla mig till.