Miranda July - Ingen hör hemma här mer än du

Jag fullkomligt älskade filmen Me and you and everyone we know (2005) som är Miranda Julys allkonstverk, där hon skrivit såväl manus som regisserar samt spelar en av huvudrollerna. För er som ännu inte sett den kan jag bara rekommendera att göra det så snart som möjligt. Novellsamlingen med lika långt namn som filmen har jag varit sugen på sedan jag hörde talas om att den existerade - och alldeles nyss kom den ut i svensk översättning!

Novellerna, som är femton till antalet och av varierande längd, påminner till stilen mycket om filmen. Berättelserna består av små utsnitt ur vardagen som ringar in de olika berättarjagens personligheter. Vardagssituationer, som på ett djupare plan om kontakten mellan olika människor, kretsar kring teman som kärlek, sex, vänskap och ensamhet. Det känns ärligt och ibland sorgligt, stundtals även humoristiskt eller bisarrt. Jag gillar språket också. Ibland formulerar sig Miranda July så träffsäkert och snyggt om saker att man blir arg för att man inte kommit på och gjort det själv.

I samlingar är det ofta så att man älskar en del noveller, medan andra lämnar mindre avtryck - så även här. Bland mina personliga favoriter finns "Simklubben", om en kvinna som tar sig an några icke-simkunniga pensionärer och lär dem torrsimma (dvs. på land), "Mannen i trappan" om en kvinna som, allt medan en man stökar omkring ute i trapphuset, hinner tänka igenom sin relation till den sovande mannen bredvid sig och ta beslut om deras gemensamma framtid och "Någonting som inte behöver något" om vänskapen mellan två unga tjejer (varav den ena är kär i den andra) som precis har flyttat hemifrån och försöker hitta jobb att försörja sig med.

Tack till Alfabeta som skickade mig ett recensionsex av den här boken. Er vill jag också berömma för den enkla men fina formgivningen som blir den perfekta inramningen till den här boken. Bilden av författaren som pryder baksidan tycker jag också mycket om. Hoppas hon skriver något mer i framtiden!

Pär Lagerkvist - Onda sagor

Jag förväntade mig mycket av novellsamlingen Onda sagor (1924) och kunde därför inte undvika att bli en aning besviken. De onda sagorna känns till att börja med förhållandevis snälla och dessutom upplever jag att novellerna sinsemellan är av skiftande kvalitet. Av ett tiotal är det egentligen bra tre stycken jag tycker om, men dessa är å andra sidan väl värda att läsas.

Den första är den inledande "Far och jag" som skildrar en vanlig skogspromenad, där skogen blir hotfull efter mörkrets inbrott och fadern och sonen nästan blir påkörda av ett nedsläckt, förbipasserande tåg. Genom sonens slutkommentar förstår man att upplevelsen blir en slags metafor för att växa upp, hur det hittills så trygga livet och relationen till fadern håller på att förändras.

Den andra är den blott två sidor långa "En hjältes död" som, i vad som närmast kan liknas vid reportageform, beskriver hur en man accepterar 500 000 kronor som betalning för att inför allmän beskådan hoppa ner från ett höghus mot en säker död. En fascinerande och absurd berättelse som illustrerar konsekvenserna av idoldyrkan i kombination med masspsykos.

Den tredje novellen är "Hissen som gick ner i helvete" där frun och hennes älskare kamrer Jönssons hisstur slutar nere i helvetet där de tas emot av djävulen själv. Detta i sig upplever hon inte som otäckt, desto värre blir det när hon träffar påå sin egen make Arvid alldeles blek och med ett skottsår vid tinningen... Jag upplever novellen som en surrealistisk drömsekvens, måhända symboliserar den kvinnans omoraliska beteende?

Min absoluta Lagerkvist-favorit är annars romanen Dvärgen (1944) som är galet underhållande genom huvudpersonens ondska, missunnsamhet och totala avsaknad av empati - egenskaper som bara framhävs ytterligare av det subjektiva jagberättandet. Bland Lagerkvists diktsamlingar är Aftonland (1953) förstås vacker, men min personliga favorit är klyschigt nog Ångest (1916). What can I say, jag är ju trots allt en melankoliker. Det är för övrigt inte för inte som denna författare och poet skämtsamt brukar gå under namnet Pär Dysterkvist, eller vad sägs om följande:

"Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen."

"Ingen hand är så tom som min,

intet hjärta så öde.

Trädde någon i mina gårdar in,

han trodde sig stå bland de döde."