Fel fokus

Vad tyckte ni om SVT:s stora julsatsning, tv-serien om Selma Lagerlöf? Själv är jag inte så imponerad. När jag först hörde talas om att den skulle göras blev jag glad och hoppades på att den skulle fokusera på författarskapet, vilket ju trots allt är kärnan. Men istället väljer SVT att fullständigt frossa i hennes homosexuella läggning, vilket jag inte riktigt förstår poängen med. Särskilt det första avsnittet tycker jag är märkligt eftersom det huvudsakligen skildrar hur den bisexuella Sophie Elkan slits mellan Selma och en fransman, medan det nyutgivna debutverket Gösta Berlings saga nästan ignoreras och bara nämns enstaka gånger i förbifarten... Det andra avsnittet, vilket berättar om hur Selma fjorton år senare är i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur, träffar både Brandes och Strindberg och där livskamraten Valborg Olander drabbar samman med Sophie Elkan, är dock något mer lyckat i mitt tycke eftersom det har bättre balans.

Men jag är inte nöjd för det. Jag hade hellre velat se varifrån Selma hämtade sin inspiration, hur hon satt och skrev på sin kammare, hur Valborg korrekturläste och skrev rent hennes manuskript och hur hennes liv förändrades i takt med att hon blev mer känd. Men också skildringar av det vardagliga livet: hur hon bodde, vad hon gjorde på sin fritid och vilka hon umgicks med. Med andra ord: lite lagom av allt för att få den där helhetsbilden. Selma är så mycket mer än bara lesbisk!

Sevärt

Igår var det äntligen dags, filmatiseringen av Låt den rätte komma in hade premiär. Både jag och sambon, som också läst boken, tyckte att den levde upp till alla förväntningar! Filmen har oundvikligen skalat bort en del från romanen men fokuserar på det väsentliga, har vackert foto, charmiga tidstypiska detaljer och framför allt bra skådespeleri av de två barnen. Bege er till närmaste biograf!

Mer substans, tack!

Vi är väl några stycken nu som sett den första trailern på filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Vad tycker ni? Rent innehållsmässigt gjorde den mig besviken eftersom den är ganska intetsägande. Visst är den snyggt gjord, men det är omöjligt att ana sig till handlingen när man inte ens får se någon riktigt scen eller ens skådespelarnas ansikten (även om vi som läst böckerna förstår anspelningarna på Lisbeth Salanders tatuering och datahackande). Det här är ingen trailer, utan en teaser på sin höjd...

Lässvacka = filmhysteri

Läsningen går otroligt segt för närvarande. I Italien läste jag inte en rad (det fanns ju så mycket annat kul att göra), så Kärlekens historia lämnades oavslutad. När jag kom hem påbörjade jag Kvinna i grönt eftersom deckare av erfarenhet brukar kunna kicka igång mig, men inte heller den gjorde susen. Jag har kommit halvvägs, men trots att jag tycker den är riktigt bra går det segt. Dessutom är jag tillbaka på jobbet och är otroligt trött om kvällarna.

Vad har jag gjort istället då? Jo, sett film en masse. På No 1 Video på Götgatan 75 ( Stockholms bästa videobutik där man får behålla filmerna en hel vecka och dessutom hyr till halva priset som student, vilket lätt leder till missbruk) har jag hyrt följande:

* Juno - bra film med kvick dialog och trevligt soundtrack, men ändå något överskattad. Gillar både Ellen Page och Michael Cera, som verkar vara född till att spela nörd. Se gärna komedin Supersugen där han också är med. Galet rolig om man har barnslig humor, vilket jag har ibland.

* Gone, baby, gone - spännande thriller baserad på Dennis Lehanes bok med samma namn.

* There will be blood - mörk film om storhetsvansinne inom såväl oljebranschen som frikyrklighet, med suggestiv filmmusik av min Radioheadälskling Jonny Greenwood.

* Funny games (U.S. version) - mycket bra men obehaglig och ångestladdad film av Michael Haneke. Kan även varmt rekommendera hans Dolt hot som är ett strå vassare.

Dessutom har jag sett Sex and the city-filmen på bio. Det råder visst delade meningar om den, men jag gillade den i alla fall. Kändes som ett bra komplement till tv-serien, lite mer closure helt enkelt.

Men framför allt har jag sett hela fjärde säsongen av ett av mina absoluta favoritprogram: Project Runway. Dock inte på tv - orka vänta in TV3:s utdragna sändningstakt. Har tidigare följt föregående säsonger, men den här är utan tvekan den bästa hittills. Favoritdesigner? Christian, tätt följd av Jillian. Efter att ha sett finalen igår känns det lite tomt... Vad ska jag nu hitta på? Jag hoppas jag får läslusten tillbaka.

Författarsamtal i Kunskapskanalen

Internationell författarscen, som bjuder in utländska författare till samtal inför publik i Kulturhuset, firar 10 år i år. Förutom vårens program så har de i år ett samarbete med Kunskapskanalen som sänder några av förra säsongens författarsamtal (dock nerklippta till 30-minutersprogram). Kolla in listan och sändningstiderna här.

Några har tyvärr redan sänts och även om det står att de sedan läggs upp på webben så hittar jag inte var. Min plan är i alla fall att försöka se intervjuerna med Jenny Diski, Mircea Cărtărescu och Richard Ford. Den med Sarah Waters upplevde jag i och för sig på plats förra året, men eftersom jag föll handlöst för Nattvakten lär jag se om den.

Försoning

Häromkvällen var jag på bio och såg Försoning, filmatiseringen av Ian McEwans roman. Även om boken givetvis alltid är bäst måste jag ändå säga att den var riktigt lyckad. Bland skådespelarna utmärker sig Saoirse Ronan som spelar 13-åriga Briony och dessutom blivit Oscarsnominerad för sin prestation. Ser fram emot att se henne i huvudrollen som den mördade Susie Salmon i kommande Flickan från ovan (The Lovely Bones) som Peter Jackson för närvarande spelar in.

Stämningen i Försoning är vemodig rakt igenom och tårarna rullar i en rad starka scener, som förstärks genom det vackra fotot. En oförglömlig scen är den långa kameraåkningen på stranden i Dunkerque, som utan ett enda klipp skildrar vad några av de tusentals engelska soldater har för sig medan de fördriver tiden i väntan på att bli skeppade hemåt. Så jäkla snyggt gjort!

Jag gillar också filmmusiken och då framför allt Brionys tema som med det insprängda skrivmaskinsknattret är genialiskt i all sin enkelhet. Förutom att hålla pulsen i filmen bidrar den även till att skapa enhet i berättelsen genom att utgöra en brygga mellan slutet och början.

Självklart finns det lite negativt att säga också. T.ex. tycker jag det fokuseras aningen för mycket på relationen mellan Cecilia och Robbie istället för på Briony och hennes samvetskval, men vad kan man å andra sidan vänta sig när storstjärnor som Keira Knightley och James McAvoy är inblandade? Vidare känns det som att början av filmen är mer intensiv och genomarbetad än mittenpartiet med krigs- och sjukhusskildringarna, där den tappar en aning (med undantag för ovannämnda scen då)... Slutet upplevde jag som ännu mer dramatiskt i boken, men jag är ändå nöjd över att twisten i slutet behölls och inte omvandlades till någon lycklig Hollywoodvariant eftersom Försoning är en ren och skär tragedi. Dock en mycket vacker och gripande sådan. Gå och se den!

Feist, oh Feist!

Det har varit galet intensiva dagar sedan jag kom hem från bokmässan, från morgon till riktigt sent på kvällarna. Förutom jobbet har jag varit på konstföreläsning, konsert och igår kväll fyllde J. år, vilket firades med restaurangbesök. Har inte haft någon tid över för varken läsning eller bloggande med andra ord.

Feist på Cirkus var hur bra som helst! Hon bjöd på en lång konsert med alla hits (My moon, my man! Mushaboom! 1234!) och till och med några covers (Sea Lion Woman!). Jag imponerades av hur bra hon var på scen, så självklar bakom den stora gitarren liksom. Och vilken röst. Recensioner här och här. Cirkus är för övrigt Stockholms överlägset bästa, mest intima och mysigaste konsertlokal, spelningar där blir alltid något extra.

Vill även passa på att tipsa om tv-serien Dexter (måndagar kl. 23:00 på TV6) för er som har missat att den dragit igång. Hittills har två avsnitt visats. Jag tycker Michael C. Hall är helt ljuvlig i rollen som psykopatisk blodanalytiker som söker upp och dödar de mördare som kommer undan, och dessutom leker katt och råtta-lek med en seriemördare som härjar i Miami. Bara vinjetten är ju helt genial! Den här serien är dock inget för känsliga tittare, utan riktar sig snarare till oss med förkärlek till det morbida och som gärna äter middag framför obduktionsscenerna i CSI.

Höstkalendern i kulturväg

Inspirerad av The Girl Least Likely to har jag också gjort en höstkalender över roliga kulturrelaterade saker jag har att se fram den kommande tiden:

Konserter
16 september gör Taken By Trees en av sina få spelningar på Södra teatern. Ska bli roligt att äntligen få Victoria Bergsman uppträda, jag gillar verkligen hennes lågmälda stil och lite svala röst. Bara hon inte ställer in, hennes scennerver verkar ju inte vara på topp... Hoppas också på att fler av de inblandade musikerna på skivan medverkar på konserten, som t.ex. Björn Yttling från Peter, Bjorn & John och Verity Susman från Electrelane.

2 oktober spelar kanadensiska Feist på Cirkus, vilket också ska bli spännande. Upptäckte henne i och med släppet av albumet "The Reminder", alltså ganska nyligen, och gillar hennes melodiösa ballader och charmiga upptempolåtar. Dessutom har hon gjort världens skönaste och småknasigt koregraferade video till "1234" (filmad i en enda tagning utan klipp), som man blir alldeles glad av!

Ja, det var det enda inplanerade på musikfronten hittills, men det lär nog bli mer för hösten brukar vara en bra konsertsäsong... Vill även passa på att tipsa om Arcade Fire (lyssna på "Rebellion (lies)"!) som återvänder till Stockholm för ännu en spelning i år den 5 november, för er som missade dem då. Vi var på konserten i mars och eftersom jag har den fetaste konsttentan ever just detta datum så blir det ingen favorit i repris för min del.

Skivsläpp
Jens Lekman: Night falls over Kortedala, 5 september
The Radio Dept: ännu ingen titel, datum ej fastställt
PJ Harvey: White chalk, 26 september
(och det lär ju dyka upp fler!)

Litteraturhändelser
Bokmässan i Göteborg, 27-30 september! Efter första besöket förra året är jag helt fast. Hur underbart är det inte att glida omkring på en gigantisk mässa, omgiven av böcker som säljs till bra pris (och ibland signeras) och andra läsare som liksom en själv befinner sig i paradiset och där man skymtar välkända författare och kulturpersonligheter åt vilket håll man än ser? Främst är det ändå seminarierna som lockar: intervjuer, paneldebatter och författare som berättar om sina böcker och författarskap. Jag njuter när jag med jämna mellanrum sitter och bläddrar igenom pappersversionen av programmet, det finns så mycket att välja på...

TV

Ser fram emot Heroes, en serie om vanliga människor runt om i världen som upptäcker att de har övernaturliga krafter, som TV4 börjar sända på onsdagar kl. 21:00 med start 5 september (i väntan på att fjärde säsongen av Lost ska spelas in antar jag, som ju brukar ha samma sändningstid). Jag har hört mycket gott om Heroes, bl.a. har ju Fredrik Strage höjt både serien och hans favoritkaraktär cheerleadern till skyarna. Hoppas den lever upp till mina förväntningar!

The Girl Least Likely tipsade också om en ny serie som TV6 ska sända: Dexter som handlar om en crimelab-kille (rättare sagt blodanalytiker) som dessutom är seriemördare. Låter som något för mig, som gillar läskiga saker... I huvudrollen ser vi Michael C. Hall från Six feet under.

Match point

Har precis sett Match point för tredje gången, medan det var premiärvisning för min pojkvän. Love it. Jag är ju väldigt svag för Woody Allens filmer överhuvudtaget - särskilt Hanna och hennes systrar, Manhattan och Annie Hall - och då främst för New York-skildringarnas, humorns och Woodys lagom neurotiska (och klart inspirerade av honom själv) karaktärers skull. Så att jag skulle falla för den här filmen var mindre tippat, då den utspelar sig i London, är en thriller och Woody inte ens gör en cameo.

Ändå är det Woody Allen written all over it. Jag älskar de litterära referenserna och då tänker jag främst på Brott och straff, för Chris ses ju faktiskt läsa både boken och The Cambridge Companion to Dostoevsky för att kunna smälta in i överklassens intellektuella samtal, men framför allt för att han citerar och hänvisar till verket flera gånger och själv sakta men säkert förvandlas till Raskolnikov. "Have you seen my Strindberg book?" är en annan klassiker och som svensk ler man en smula åt rösterna från någon av Ingmar Bergmans filmer som hörs i bakgrunden när Chris och Chloe går på bio.

Men det är den sista halvtimmen i filmen som är den klart bästa, där allting ställs på sin spets och blir riktigt spännande. Första gången hoppade jag till i stolen av lycka när James Nesbitt dök upp i rollen som kommissarien (härliga Adam från Kalla fötter). Scenen där han löser hela brottet i sömnen och korrekt kan redogöra för varenda liten detalj är härlig, men också vändningen att han tvingas ge upp då slumpen gör att Chris klarar sig. Just den lilla detalj man trodde skulle fälla honom blev istället hans räddning... Komplicerade och bistra realistiska slut is the shit.*

* Men hade det varit på riktigt hade han gärna fått åka fast.