Suzanne Collins - Hungerspelen

Något av det bästa jag läst i sommar är Hungerspelen av Suzanne Collins, en våldsam och skräckinjagande dystopi som varit så uppslukande att jag suttit med den varenda minut på tunnelbanan och kastat mig över den varje lunchrast.

Boken utspelar sig i ett framtida USA som genomgått ett inbördeskrig och numera heter Panem. Nationen består, förutom en rik och högteknologisk huvudstad, av tolv mer eller mindre fattiga distrikt som inriktar sig på olika typer av försörjning åt nationen, såsom fiske eller gruvarbete. I syfte att avskräcka medborgare från uppror anordnas varje år hungerspelen, som går ut på att en flicka och pojke från varje distrikt lottas ut för att stängas in på en stor arena där de ska slåss emot och döda varandra tills endast en ensam segrare återstår. Tävlingen direktsänds på tv över hela nationen.

Katniss, den tävlande 16-åriga flickan från distrikt 12, är bokens huvudperson och jagberättare. När hennes lillasyster lottas ut till spelen tvekar hon inte en sekund utan gör det radikala valet att ta hennes plats. Vi får ta del av förbedelserna och tävlingen ur Katniss perspektiv. Tillvaron är grym och alla medel är tillåtna - blir det för dålig action inne på arenan tvekar inte spelledarna att sätta igång naturkatastrofer för att driva deltagarna samman. För att klara sig ännu en dag inne på arenan handlar det om att vara listig, ha en genomtänkt taktik och inte minst att kunna skaffa sig mat och vatten.

Alltså, jag kan inte nog understryka hur otroligt bra och spännande boken är - det går knappt att slita sig! Dessutom gillar jag både språket och sättet den berättas på. Även om Katniss upplevelser och agernade aldrig kommenteras, skymtar förstås det samhällkritiska budskapet mellan raderna. Statens övergrepp på dessa ungdomar är helt makalöst och moraliska dilemman aktualiseras på löpande band.

Även om jag tycker att den här boken känns helgjuten i sig själv, kan jag inte annat än se fram emot och vilja kasta mig över fortsättningen Fatta eld som alldeles snart kommer ut.* Det finns helt klart en underliggande problematik att spinna vidare på och jag är nyfiken på hur handlingen kommer utvecklas.

*Obs! Gör er själva en tjänst att inte googla den innan ni läst första boken - ni vill inte ha utgången i hungerspelen avslöjade för er.

Erik Andersson - Översättarens anmärkningar

Översättarens anmärkningar handlar om Erik Anderssons mödosamma arbete med att nyöversätta J.R.R. Tolkiens trilogi The Lord of the Rings till svenska. Detta har tidigare gjorts av Åke Ohlmarks (kring ca 1959-61), men i samband med att böckerna filmatiserades kände Norstedts förlag att det var dags för en uppfräschning. Resultatet blir också ganska annorlunda. Medan det är allmänt känt att Ohlmarks följt den gamla skolan och därmed tagit sig mer friheter och gjort en del anpassningar i sin översättning, är Andersson ambition snarare att med en perfektionists nit vara så trogen originalet och Tolkiens intentioner som möjligt.

Jag har haft ögonen på Översättarens anmärkningar (2007) ett tag, men väntade medvetet med att läsa den tills dess att jag hade tagit del av själva nyöversättningen som sådan för att kunna njuta av denna metabok till fullo. (Åh, vad jag för övrigt älskar böcker som handlar om böcker! Några andra exempel på bra sådana är Anne Fadimans Exlibris och Helene Hanffs Brev till en bokhandel). Under vårens fantasykurs var Tolkien förstås obligatorisk läsning och därefter passade jag på.

Boken består av korta dagboksinlägg från översättningsarbetet där Andersson berättar om hur det rör sig framåt eller bakåt och vilka olika delikata problem han stöter på på vägen. Mycket kretsar kring Tolkiens nomenklatur, dvs. namn på personer, platser och liknande. Här blir det också en kamp att försöka värja sig från Ohlmarks inarbetade dito. Att "döpa om" Bilbo Bagger, hober, Vattnadal och älssskade till Bilbo Secker, hobbitar, Riftedal och dyrgripen möter svårare motstånd än han kunnat ana.

Jag älskar humorn i boken och fnissar ständigt åt kniviga översättarsituationer där Andersson duckar för alla förståsigpåares åsikter som viner kors och tvärs över hans huvud: de påstridiga och envisa faktagranskarna, språkvetarna som kritiserar vissa av hans val i dagspressen och tolkienisterna som skriver forumtrådar med ämnen som "Fel i Ringarnas herre" osv. I fråga om Ringarnas herre (som Andersson valt att kalla trilogin) tycks alla ha en åsikt!

När det gäller översättning överlag trodde jag mig minsann veta ett och annat om hur översättare arbetar, t.ex. tog jag för givet att man läser igenom hela verket innan man påbörjar sitt arbete för att på så sätt skaffa sig en överblick. Döm därför om min förvåning när jag läste följande dagboksanteckningar:

6 februari 2004
[...] Jag tror det var vid uppläsningen på SF-bokhandeln för ett år sedan som jag fick en del närgånga frågor från de församlade tolkienisterna.
-Vet du vad du ger dig in på?
Nej, det visste jag nog egentligen inte.
- Vad tycker du om boken?
Jag tycker att den var ganska bra , hittills.
- Hittills?
- Ja, jag har ju inte läst längre än vad jag har översatt.
Oroliga blickar: nu var det verkligen uppenbart att jag inte visste vad jag gav mig in på.

9 februari 2004
Om jag aldrig hade sysslat med översättning skule nog tänka mig att det gick till så här: först läser man boken noggrant, kanske översätter man några meningar här och var för att få upp den rätta känslan. Sedan skrider man till verket!

Men så gör inte jag. Jag bara slår upp boken och börjar. Jag minns inte riktigt hur jag tänkte när jag gjorde min första översättning för tjugo år sedan. Kanske hade jag en litet naiv idé om att behålla spänningen - att jag i min översättning skulle dra nytta av samma kraft som driver den vanliga läsaren: ivern att få veta hur det skall gå. Åka snålskjuts på intrigen, kan man kalla det.

(Erik Andersson, Översättarens anmärkningar, s. 54 f.)

Läs denna underbara bok! Förutom att vara lärorik och lagom nördig i sina detaljdiskussioner är den också oerhört rolig och underhållande, oavsett om man är insatt i Tolkiens värld eller inte.

Fantasykurs

Den observanta bloggbesökaren har kanske lagt märke till att jag, som normalt inte kastar mig in i andra världar än vår egen, plötsligt har börjat frossa i begynnelsens fantasyverk à la George MacDonald och J.R.R. Tolkien... Jag vill bara förtydliga att jag inte blivit förbytt, däremot påbörjade jag i veckan en temakurs i Fantasy vid Stockholms universitet. Den börjar historiskt med föregångare och viktiga tidiga verk och kommer senare in på mer moderna författare som Pullman, Gaiman och Rowling.

Flera av böckerna har jag läst tidigare men kommer förmodligen inte hinna läsa om p.g.a. tidsbrist, då litteraturlistan enligt litteraturvetenskaplig tradition är minst sagt diger för antalet poäng. Detta är med andra ord vad som kommer prägla min läsning den närmaste månaden, även om jag givetvis hyser hopp om att kunna sticka en och annan bok av eget val emellanåt.

Philip Pullman - Den mörka materian

För några veckor sen läste jag klart Philip Pullmans omtalade fantasytrilogi Den mörka materian som består av böckerna Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren. Den första boken läste jag redan för ett och ett halvt år sen, men för att helt förstå de övriga två kändes det nödvändigt att läsa om den.

Egentligen räcker det att läsa inledningskapitlet i Guldkompassen där 11-åriga Lyra blir vittne till hur rektorn på Jordan Collage i Oxford (där hon bor) förgiftar vinet som hennes farbror Lord Asriel ska dricka - sedan är man hooked! Det fortsätter med att flera barn kidnappas runt om i staden av några som kallas slukarna, som enligt ryktet utför hemska experiment på dem. Lyra är fast besluten att ta reda på vad som händer barnen, precis som hon börjar luska i vad stoft är, ett begrepp som tycks väcka starka känslor hos alla vuxna. Lyras äventyr blir förstås långt ifrån riskfria.

I och med bok nummer två, Den skarpa eggen, öppnas dörren upp för andra världar och vi introduceras till ytterligare en huvudperson: 12-åriga Will. Han kommer får vår egen samtida värld, men är eftersom han är efterlyst för dråp. Han tvingas fly, medan han letar efter sin far som han inte sett sedan han var liten. Så småningom träffar han Lyra och de blir vänner och följeslagare och Will kommer också över ett viktigt föremål som andra skulle kunna döda för att ha i sin ägo. Medan flera av de tidigare mysterierna börjar klarna, tillkommer nya. Grundkonflikten är emellertid Lord Asriel och andra icke-troendes uppror mot kyrkan/Auktoriteten. Dessutom existerar det en profetia som Lyra som hon själv är omedveten om och hon jagas nu av båda sidorna.

I Bärnstenskikaren kommer Lyra i underfund med vad hennes egentliga uppdrag består i och dessutom drar det ihop sig till den slutgiltiga uppgörelsen mellan Lord Asriel och Auktoriteten, med påföljande alliansbildningar, intriger och svek. Berättelsen blir allt mörkare och kretsar allt mer kring liv eller död.

Även om det här är fantasy och det ultimat handlar om kampen mellan ont och gott, gillar jag att långt ifrån alla karaktärer är stereotypt skildrade utan i själva verket mänskliga (när det rör människor) och komplexa. Persongalleriet är också fascinerande med daimoner, häxor, pansarbjörnar, änglar, mulefor och gallivespier. Barnen försöker finna sin plats i tillvaron och handlar efter sin egen övertygelse utan att lyssna på några vuxna. Lyra har en vild fantasi och förmåga att ofta ta till lögner, medan Will redan har ett liv på sitt unga samvete. Mrs Coulter, som inledningsvis tycks vara ondskan själv, är en riktigt lurig karaktär som blir alltmer tvetydig längre fram i berättelsen. Och Lord Asriel som leder kampen mot den onda kyrkan är för den skull inte speciellt trevlig, utan i själva verket en kall och ganska osympatisk person. Om jag ska välja ut några favoritkaraktärer i böckerna så är det nog (förutom Lyra, som är given) den intelligenta och omtänksamma häxan Serafina Pekkala och den trofasta och rättskipande pansarbjörnen Iorek Byrnison.

Jag tycker att den första boken i serien helt klart är den bästa, dock tätt följd av bok nummer två, kanske för att det i början råder en större mystik och finns mer att fascineras av såsom förekomsten av daimoner, alethiometern (ett sanningsläsande instrument) m.m. I och med den andra boken får man nytt perspektiv på den första, genom att nya världar introduceras. Den avslutande delen känns inte riktigt lika engagerande som de två förgående, och den är dessutom den tjockaste av böckerna, vilket gjorde att jag blev något otålig över att nå fram till slutet. De avslutande kapitlen lyfter dock upp boken, som får en alldeles underbar avslutning som känns fullständigt självklar och logisk, men snarare är bitterljuv än lycklig. Precis som jag vill ha det! Pullman knyter också elegant ihop alla trådarna i berättelsen, där alla sidospår utgör en logisk del i helheten.

Sammantaget tycker jag att Den mörka materian är en fascinerande trilogi som jag skulle rekommendera alla från tonåren och uppåt att läsa - definitivt även till personer som liksom jag själv sällan läser fantasy, eftersom den här trilogin fungerar utmärkt som introduktion till genren.