onsdag 27 februari 2008

John Ajvide Lindqvist - Hanteringen av odöda

Hur skulle du reagera om de döda plötsligt vaknade till liv? Detta är precis vad som händer i John Ajvide Lindqvists andra roman under en varm sensommardag i Stockholm då elektriciteten får tuppjuck och människor går omkring med en ovanligt tryckande huvudvärk. Något har hänt, för plötsligt reser alla de personer som avlidit under de senaste två månaderna upp runt om på bårhusen och kyrkogårdarna och försätter hela samhället i chocktillstånd. Av förklarliga skäl blir det komplicerat att hantera de odöda, som man väljer att kalla omlevande i brist på bättre terminologi, och allra svårast blir det givetvis för de anhöriga att tackla situationen. För hur ska de förhålla sig till sina avlidna släktingar och äkta makar när de bara visar sig vara spillror av sitt forna jag, vandrande zombies i olika grader av förruttnelseprocessen och utan större förmåga att kommunicera? I centrum av berättelsen står journalisten Gustav Mahler (!), som gräver upp sitt nyligen förolyckade barnbarn Elias ur jorden, och som sedan gömmer sig undan myndigheterna i ett desperat försök att försöka återanpassa honom, och stå upp-komikern David vars fru Eva omkommer i en bilolycka. Eftersom hon dör samma natt uppvaknandet sker blir hon den bäst bevarade omlevande, men är det tillräckligt för att kunna börja om?

Romanen börjar riktigt spännande och det är omöjligt att inte låta sig ryckas med och känna såväl fascination som fasa i skildringen av hur de döda vaknar och hur såväl anhöriga som samhället reagerar. Detaljerna om de omlevande, den obehagliga stämningen i luften som föregår händelsern, bilagorna med medierapporteringen och det politiska spelet känns mycket realistiskt återgivet. Men från att till stor del vara engagerande och hjärtslitande tycker jag att slutet utgör romanens svaga punkt. Jag tror att jag helt enkelt har lite svårt för John Ajvide Lindqvists sätt att avsluta romaner, eftersom de tenderar att bli väl actionfyllda, uppskruvade och sätter punkt lite abrupt för min smak. Kanske skulle jag också vilja ta del av efterspelet lite mer, se vad som händer efter att det största kaoset har lagt sig och människor kan tänka klart igen och analysera vad som hänt.

Hanteringen av odöda är såklart bra och spännande ändå, även om jag måste säga att Låt den rätte komma in om den 12-årige Oskars vänskap som kommer i kontakt med en vampyr i Blackeberg gjorde betydligt större intryck på mig. Den hör till den skara böcker jag då och då gärna sitter och tänker tillbaka på. (Längtar för övrigt ihjäl mig efter filmatiseringen av den senare, med Tomas Alfredson som regissör. Trailern ser riktigt lovande ut!) Hur som helst är jag förtjust i författarens unika nisch, det här med att skriva "realistiska" skräckromaner som utspelar sig svenska miljöer och med ett språk och en stil jag gillar. Ska bli spännande att se vilka hemskheter hans kommande roman Människohamn har att bjuda på.

9 kommentarer:

camilla sa...

Åh, ska Ajvide Lindqvist komma ut med en ny bok, gud, vad spännande! Jag älskade Hanteringen av odöda och har Pappersväggar oläst än så länge, så Människohamn åker in i bokboken omgående :)

Hermia sa...

Babel, tror jag det var, intervjuade författaren som verkar så himla cool. Jag blev då nyfiken på böckerna men jag har inte vågat läsa dem än. Fast jag blir mer och mer övertygad om att jag kanske borde våga. Ännu mer lockad blev ju nu efter att ha läst din recension...

Erika sa...

Camilla: Jajemän! Utkommer i juni enligt Adlibris, men mer än så vet jag tyvärr inte om den. Pappersväggar har jag heller inte läst än, men har den i bokhyllan.

Hermia: Jag tycker absolut du ska våga, för även om de är obehagliga till sina ämnen så är de inte så värst läskiga ändå (bara ibland).

Lena sa...

Jag älskade verkligen Hantering av odöda, men tvärtom emot dig så tyckte jag verkligen om slutet och för mig är det här en bok jag tänker tillbaka på. Den gav mig hopp.

Calliope sa...

Om du vill veta mer om vad som hände efter slutsidan i "Hanteringen av odöda" så finns det fortsättning i en av novellerna i samlingen "Pappersväggar". Jag tyckte inte att den kändes riktigt färdig förrän jag läst de extra sidorna där, men sedan var jag rätt nöjd.

Pi sa...

Vad skönt att det inte bara är jag som tycker bättre om Låt den rätte komma in.
Väldigt många verkar föredra zombies framför vampyrer.

Erika sa...

Lena: Budskapet i romanen är absolut tänkvärt.

Calliope: Nej, den kändes liksom inte helt färdig... Kanske upplevde författaren samma sak om han nu fortsatte på berättelsen i en novell? Tack för tipset förresten, ska genast leta upp novellen i fråga.

Pi: Mitt intryck är att det är ungefär 50-50 om vilken bok folk föredrar, kanske med lätt övervikt åt debuten.

Johan sa...

Lite trist tycker jag ändå att det är att följa hans författarskap – inte för att det är dåligt, utan för att det har blivit mindre intressant för varje bok hittills, vilket i sig gör det rätt trist att läsa. Om inte nästa bok bryter den trenden blir det förmodligen den sista av hans böcker jag läser.

//JJ

Erika sa...

Johan: Kan hålla med om att det blivit lite mindre intressant (även om det fortfarande är bra), men jag fortsätter nog ändå läsa i förhoppning om att det ska vända.