Jette A. Kaarsbøl - Den stängda boken

Den stängda boken utspelar sig i Köpenhamn på två olika tidsplan, 1870- och 1880-talen respektive 1930-talet, och handlar om huvudpersonen Frederikke. Vi får huvudsakligen följa henne som ung då när hon gör skandal genom att slå upp förlovningen med en ung präst och istället gifter sig med den karismatiske läkaren Frederik som erbjuder henne ett modernt, fritt äktenskap och ekonomiskt oberoende, men även som gammal då hon blivit bitter och olycklig som ett resultat av händelser ur sitt förflutna.

Jag behövde bara läsa några sidor, sedan var jag fast. Säg någonting med denna roman som jag inte tycker om!

Till att börja med sätter den verkligen fingret på tidens dubbelmoral, som allt hela tiden tycks falla tillbaka på. Vidare är språket är helt sagolikt, skriven i en gammeldags stil som bidrar till sekelskifteskänslan men samtidigt innehåller små blinkningar till dagens läsare. Persongalleriet är också fascinerande, inte minst för att Kaarsbøl väver in verkliga personer (bl.a. Georg Brandes, J.P. Jacobsen och Herman Bang) bland de fiktiva. Pluspoäng för det smidiga sätt hon gör det på, då de inte på något sätt distraherar handlingen utan snarare genom sin blotta närvaro bidrar till en realistisk inramning.

Ett annat sympatiskt drag i boken är att Kaarsbøl aldrig skriver läsaren på näsan. Istället utelämnar hon de brännande orden och tankarna högst medvetet, inte minst i känsliga nyckelscener. Eftersom persongestaltningen också främst sker genom telling by showing är det hela tiden upp till läsaren att tolka vad som sker och pussla ihop detaljerna för att förstå vad som försiggår under ytan. Detta är nämligen en roman med långsamt tempo och relativt få yttre händelser, där fokus snarare ligger på den inre handlingen och vad som händer med personerna och Frederikke i synnerhet. Vad har hon egentligen varit med om att bli denna kyliga och bistra gamla kvinna?

Jag imponeras av det faktum att Den stängda boken är skriven av en debutant, med tanke på hur tjock (nästan 500 sidor), välskriven och genomarbetad den är. Konstruktionen är heller långt ifrån enkel med parallella tidsplan och små finurliga utvikningar och detaljer som hela tiden berikar helheten. I en intervju läser jag att det tog Kaarsbøl hela 14 år att skriva boken och att hon ansåg det nödvändigt att säga upp sig från sitt jobb som lärare för att få lugn och ro att slutföra den. Tack och lov för det säger jag bara, för vilken fantastisk roman det är! Den håller hela vägen ut med ett starkt slut, och jo - den finner direkt en plats bland mina absoluta favoritböcker. Läs läs läs!

Regn och åska

Ute blixtrar och åskar det och regnet fullkomligen öser ner och här sitter jag, inomhus, och känner mig lycklig eftersom detta är mitt absoluta favoritväder. (Jag är också typen som spontant utbrister ett glatt "Yay!" när det blir turbulens på flygplanet, samtidigt som mina medresenärer flämtar till av uppriktig fasa, eftersom jag älskar kittlingar i magen à la Fritt fall och liksom hoppas på mer.) Hur som helst, lite vädrets makter-action är alltid uppfriskande och dessutom finns det inget bättre läs-, film- och mysväder än regn som vräker ner. Jag får vara glad så länge det varar.

Annars är det mycket på gång. Igår kväll kändes det fantastiskt tillfredsställande att dissa EM-finalen i fotboll och istället ta färjan ut till Djurgården för att se The Magnetic Fields med andlöst vackra framföranden av "Papa was a rodeo" och "It's only time" (pop framför sport alla gånger!). Sen har väl ingen missat att den internationella författarkongressen Waltic pågår i stan, varpå jag på tisdag eventuellt beger mig till min f.d. arbetplats Stadsbiblioteket för att lyssna till bl.a. Philip Pullman och andra författare och kanske därefter går vidare till 00-tals anslutande releasefest där visst Markus Krunegård gör ett framträdande... Och inte nog med det så kommer Cat Power till stan nästa vecka.

Men det är senare det. Just nu så regnar det och jag läser vidare i Kvinna i grönt.

Liten uppfräschning

Nu är jag tillbaka. Vi har haft det alldeles underbart, även om det förstås alltid är skönt att komma hem igen! Jag fick också lust att ändra om lite på bloggen med ny bakgrundsfärg, omvänd layout och en lista med några av mina favoritböcker. Kanske kommer det lite annat så småningom också, vi får se.

Florens och Siena

Efter att ha jobbat ovanligt intensivt den senaste tiden känns det välkommet med lite semester. Tidigt imorrn bitti beger vi oss således iväg till Toscana, närmaste bestämt först till Florens och sedan till den närbelägna medeltidsstaden Siena. Jag ser fram emot god mat, vin och härligt klimat - men inte minst all konst och arkitektur! Midsommarafton vigs med glädje åt de stora mästarna på Uffizierna!

Erik Andersson - Översättarens anmärkningar

Översättarens anmärkningar handlar om Erik Anderssons mödosamma arbete med att nyöversätta J.R.R. Tolkiens trilogi The Lord of the Rings till svenska. Detta har tidigare gjorts av Åke Ohlmarks (kring ca 1959-61), men i samband med att böckerna filmatiserades kände Norstedts förlag att det var dags för en uppfräschning. Resultatet blir också ganska annorlunda. Medan det är allmänt känt att Ohlmarks följt den gamla skolan och därmed tagit sig mer friheter och gjort en del anpassningar i sin översättning, är Andersson ambition snarare att med en perfektionists nit vara så trogen originalet och Tolkiens intentioner som möjligt.

Jag har haft ögonen på Översättarens anmärkningar (2007) ett tag, men väntade medvetet med att läsa den tills dess att jag hade tagit del av själva nyöversättningen som sådan för att kunna njuta av denna metabok till fullo. (Åh, vad jag för övrigt älskar böcker som handlar om böcker! Några andra exempel på bra sådana är Anne Fadimans Exlibris och Helene Hanffs Brev till en bokhandel). Under vårens fantasykurs var Tolkien förstås obligatorisk läsning och därefter passade jag på.

Boken består av korta dagboksinlägg från översättningsarbetet där Andersson berättar om hur det rör sig framåt eller bakåt och vilka olika delikata problem han stöter på på vägen. Mycket kretsar kring Tolkiens nomenklatur, dvs. namn på personer, platser och liknande. Här blir det också en kamp att försöka värja sig från Ohlmarks inarbetade dito. Att "döpa om" Bilbo Bagger, hober, Vattnadal och älssskade till Bilbo Secker, hobbitar, Riftedal och dyrgripen möter svårare motstånd än han kunnat ana.

Jag älskar humorn i boken och fnissar ständigt åt kniviga översättarsituationer där Andersson duckar för alla förståsigpåares åsikter som viner kors och tvärs över hans huvud: de påstridiga och envisa faktagranskarna, språkvetarna som kritiserar vissa av hans val i dagspressen och tolkienisterna som skriver forumtrådar med ämnen som "Fel i Ringarnas herre" osv. I fråga om Ringarnas herre (som Andersson valt att kalla trilogin) tycks alla ha en åsikt!

När det gäller översättning överlag trodde jag mig minsann veta ett och annat om hur översättare arbetar, t.ex. tog jag för givet att man läser igenom hela verket innan man påbörjar sitt arbete för att på så sätt skaffa sig en överblick. Döm därför om min förvåning när jag läste följande dagboksanteckningar:

6 februari 2004
[...] Jag tror det var vid uppläsningen på SF-bokhandeln för ett år sedan som jag fick en del närgånga frågor från de församlade tolkienisterna.
-Vet du vad du ger dig in på?
Nej, det visste jag nog egentligen inte.
- Vad tycker du om boken?
Jag tycker att den var ganska bra , hittills.
- Hittills?
- Ja, jag har ju inte läst längre än vad jag har översatt.
Oroliga blickar: nu var det verkligen uppenbart att jag inte visste vad jag gav mig in på.

9 februari 2004
Om jag aldrig hade sysslat med översättning skule nog tänka mig att det gick till så här: först läser man boken noggrant, kanske översätter man några meningar här och var för att få upp den rätta känslan. Sedan skrider man till verket!

Men så gör inte jag. Jag bara slår upp boken och börjar. Jag minns inte riktigt hur jag tänkte när jag gjorde min första översättning för tjugo år sedan. Kanske hade jag en litet naiv idé om att behålla spänningen - att jag i min översättning skulle dra nytta av samma kraft som driver den vanliga läsaren: ivern att få veta hur det skall gå. Åka snålskjuts på intrigen, kan man kalla det.

(Erik Andersson, Översättarens anmärkningar, s. 54 f.)

Läs denna underbara bok! Förutom att vara lärorik och lagom nördig i sina detaljdiskussioner är den också oerhört rolig och underhållande, oavsett om man är insatt i Tolkiens värld eller inte.

Årets sommarpratare

Att lyssna på sommarpratare är en tradition som hänger med sedan jag var liten då familjen (framför allt mamma och jag) lyssnade när vi var ute på landet. Det har tyvärr blivit mindre och mindre med åren, dessutom lyssnar jag heller inte längre på ordinarie sändningstid på radio (känns inte det här med sändningstider överhuvudtaget väldigt förlegat?) utan i efterhand på webben. Framför allt är det författare och musiker jag gillar som lockar, och så en och annan kulturpersonlighet förstås. Politiker, sportnissar och företagare undviker jag alltid efter bästa förmåga. I år tänkte jag lyssna på följande:

• Eva Swartz (22/7) - chef på Natur & Kultur, eftersom jag i egenskap av litteraturnörd förstås är intresserad av förlagsvärlden.
• Martina Lowden (29/7) - författare till Allt, rolig och lagom nördigt intellektuell.
• Karin Mamma Andersson (31/7) - konstnär vars motiv och framför allt färgval jag gillar. Dock finner jag hennes tagna mellannamn osedvanligt töntigt.
• Annika Norlin (1/8) - journalist och popartist i Hello Saferide och Säkert, vars album Säkert är strålande (i synnerhet "Allt som är ditt" aka våldtäktslåten). Dessutom verkar hon riktigt skärpt och har bra musiksmak.
• Mia Skäringer & Klara Zimmergren (14/8) - galen komikerduo vilkas bisarra, ironiska humor helt faller mig i smaken.

Några bubblare: Marie-Louise Ekman, konstnär och blivande chef för Dramaten, och matematikläraren Stavros Louca från SVT:s fina och rörande dokumentärserie om klass 9A.

Amanda Svensson - Hey Dolly

Hey Dolly är en rolig, kaxig och uppfriskande samtidsroman skriven av debuterande Amanda Svensson (född 1987). Boken, som är 150 sidor och kärnfull i såväl utsträckning som i sina meningar, består av små utsnitt ur Dollys kaotiska vardag: den tristessfyllda relationen till pojkvännen, de störda kompisarna, den bästa vännen Marvin som håller henne på jorden och den ständiga tillflykten till ungdomsmottagningen som för Dolly är en trygg plats med terapeutisk funktion.

Amanda Svensson beskriver den förvirrande tiden mellan ungdom och vuxen hur bra som helst med träffsäkra formuleringar. Hon har också en härlig humor som ofta får mig att skratta högt när jag läser boken, särskilt åt beskrivningarna av de svåra cineastkillarna som med sin intellektuella utstrålning försöker få Dolly på fall och åt en av Dollys kompisar som i desperation auktionerar ut sina använda trosor på eBay för att finansiera sin resa till Berlin.

Jag gillar verkligen språket i Hey Dolly, det känns modernt och äkta. Och den som, i likhet med mig själv, är barnsligt förtjust i populärkulturella referenser och namedropping blir knappast besviken. Handlingen känns kanske inte så djupgående, men jag tror snarare syftet med romanen är att fånga och beskriva en känsla eller ett tillstånd, vilket den också lyckas väl med. Men framför allt är Hey Dolly väldigt underhållande.

Gotlandshelg

Recensionerna till ett par avslutade böcker låter dessvärre vänta på sig till nästa vecka, eftersom jag och J. åker till Gotland över långhelgen för att fira en av hans kusiners bröllop. Trevligt med ett litet avbrott i jobbvardagen, men inte så mycket lästid mer än på vägen dit och hem gissar jag. Jag som bara vill kasta mig över Den stängda boken! Trots att jag inte ens hunnit avverka 100 sidor, kan jag redan nu säga att den har allt jag älskar... Och vilket språk, inte minst! Jag hoppas verkligen den håller hela vägen.

I övrigt gläder jag mig åt att en rejäl skatteåterbäring (rekord!) har landat på mitt konto och att vi därför kunnat beställa och idag hämta ut denna röda skönhet, som vi ohälsosamt nog redan börjat referera till som "my preciousss":

What a beauty! Men inte bara ett snyggt fodral förstås, utan även en god investering i det framtida bloggandet.

Johanna Lindbäck - En liten chock

Gustav bor i Umeå och går sista året på gymnasiet. Då engelskläraren blir sjukskriven får klassen en vikarie, den 25-åriga lärarstudenten Eva, som direkt fångar Gustavs intresse genom utgå ifrån en text av Douglas Coupland i undervisningen (en av hans favoritförfattare). Från att ha varit förhållandevis osynlig börjar han också få fler kompisar i skolan och börja dessutom arbeta för skoltidningen tillsammans med Elin, som tillsammans med Johan utgör skolans snyggaste par, men som ändå börjar visa ett intresse för honom. Samtidigt är det inte helt harmoniskt på hemmafronten då Gustav har svårt att komma överens med sin amerikanska pappa Jack. Världen snurrar helt enkelt lite för fort, intrigerna tätnar och något måste hända.

Tyvärr genomskådar jag romanens stora chock ca 100 sidor för tidigt och även om det är en intressant utveckling i handlingen tar det förstås bort halva nöjet, även om det samtidigt får mig att känna mig smart. Något jag annars uppskattar är litteraturens roll i En liten chock, med hänvisningar till bl.a. Norwegian wood och andra bra böcker i min smak, vilket kommer sig av att Eva lånar ut några böcker till Gustav. Som den boknörd jag är väntar jag tålmodigt men förgäves på att de ska sätta sig ner och diskutera dem á la bokcirkelmanér. Istället kommer bokens handling i vägen - inte för att den är fy skam, men ändå.

Jag var nog den i min barn- och ungdomsbokcirkel (där vi nyss läste den) som tyckte bäst om boken. Även om den måhända är lite klyschig i sin ungdomseländesskildring är det en fin debut med bra ambitioner. Dock ställde sig samtliga av oss frågan hur sjutton Tidens förlag har tänkt kring omslaget. Genom att göra det rödrosa, pryda det med en ros och låta titeln ha en kvinnligt snirklig text har man ju automatiskt sållat bort alla potentiella tonårskillar som läsare! Det är väldigt synd eftersom det här är en bok som jag mycket väl tror kan tilltala såväl killar som tjejer.