Årets svenska skönlitterära bok: Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Personligen hade jag hellre sett Daniel Sjölin som vinnare, bara för att jag gillar honom så mycket. Den favorittippade Åsa Linderborg är jag dock inte särskilt förtjust i. För det första tycker jag att Mig äger ingen är överskattad. Jag vet att många gillar den, men personligen tycker jag inte att den är något särskilt. När jag försökte läsa den i somras kom jag knappt halvvägs innan jag gav upp. För det andra har jag fått ett dåligt intryck av henne genom att hon, när hon skulle komma på författarkväll på mitt bibliotek tidigare i höst, först råkade dyka upp en dag för tidigt (visst, sånt kan hända) men sedan dessutom inte hade lust att återvända det avtalade datumet. Besökarna som kom var många och besvikna, för det var ett välannonserat evenemang. Mina kollegor fick dra nödlögnen att hon var sjuk och hänvisade istället till grannkommunens bibliotek som skulle ha henne på besök veckan därpå. Men vad händer på det stället? Jo, Linderborg kommer i sista sekund med en löjlig ursäkt till varför hon inte kan (läs: orkar) komma och vägrar gå med på bibliotekschefens uppmaning om att omgående sätta sig i en taxi och åka dit. Nej, sånt är verkligen inte okej... Förutom att det är extremt oprofessionellt är det respektlöst mot de egna läsarna. Man kan ju bara undra vilka ytterligare divalater hon skulle lägga sig till med om hon dessutom blev Augustprisvinnare? Nej, go Wijkmark då mycket hellre.
Årets svenska facklitterära bok: Med livet som insats av Bengt Jangfeldt, som jag hoppats på - för övrigt den första omfattande biografi som överhuvudtaget skrivits om Majakovskij (de i Sovjet skrivna och sovjetkorrekta borträknat). Det här med slavism får mig osökt att minnas tiden då jag läste Rysk litteraturhistoria vid Slaviska institutionen. Vilka härliga människor, jag har nog aldrig träffat på maken till eldsjälar! Läraren Per Arne-Bodin pratade inte bara om de ryska författarna, utan kände dem också (de som var i livet vill säga) och halva lektionerna uppehölls ofta kring anekdoter av olika slag. Ja, det är är en liten, hjärtlig och sammansvetsad grupp det där - slavisterna - där alla tycks känna alla, även över nationsgränserna. Jag kan bara gräma mig över att jag inte följde med J. på Jangfeldts seminarium på bokmässan, utan valde att gå på något annat istället. Men sånt är livet.
Årets svenska barn- och ungdomsbok: Var är min syster? av Sven Nordqvist. Ja, men visst! Läs mitt lovebombande inlägg om boken här. Förresten skulle man nästan kunna tro att han har vunnit priset tidigare, men så är faktiskt inte fallet.
4 kommentarer:
Intressant inside information om årets skönlitterära augustvinnare! Har inte läst någon av böckerna, vet inte ens om jag kommer att sätta upp dem på att läsa-listan, den är ju redan tillräckligt lång som den är, tyvärr.
Bokmoster: Fast nu vann ju inte Linderborg - freudiansk felsägning? Låt oss bara konstatera att alla inte riktigt är så helylle som de ger sken av (Daniel Sjölin tror jag iofs är det).
Håller med om att listan bara växer och växer... De senaste tillskotten på min (tips från bokbloggar) är Den trettonde historien av Diane Setterfield och Sugar av Michael Faber.
Nej, men det gjorde hon ju så klart inte! Sorry. Den trettonde historien har jag förresten läst, men blev tyvärr inte riktigt lika förtjust som jag har förstått att många andra har blivit. Tyckte den kändes lite för konstruerad. Det ska bli spännande att läsa vad du tyckte, så småningom!
Bokmoster: Med magiska nyckelord som "författinna" och "antikvariat" i baksidestexten så väcks ju onekligen ens intresse! Men det är klart, allt är inte guld som glimmar.
Skicka en kommentar