Arnaldur Indridason - Kvinna i grönt

För några månader sen läste jag Glasbruket av Arnaldur Indridason, vilket gav mersmak på denne isländske deckarförfattare. Hans andra bok på svenska om Erlendur och kollegorna Sigurdur Oli och Elinborg (som i själva verket är fjärde boken i serien, då Prisma förlag valt att inte översatta de två första) är egentligen den jag varit mest nyfiken på, eftersom många Indridason-läsare verkar hålla den för hans bästa. För övrigt har han även vunnit det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln två år i rad för just Glasbruket (2002) och Kvinna i grönt (2003).

Boken inleds med att ett gammalt nedgrävt skelett påträffas, varpå några arkeologer får i uppgift att försiktigt gräva fram det för att säkra alla bevis. Deras mödosamma arbete drar dock ut på tiden och de samtida händelserna varvas med återblickar från en svunnen tid, då en mystisk familj levt i samma område där mannen i familjen är våldsam och hotfull mot sin fru och de tre barnen. Att de dåtida händelserna ihop på något sätt hänger ihop med det nutida skelettfyndet blir snart tydligt, men hur? Dessutom berättar en gammal man om en kvinna klädd i grönt som regelbundet besöker slätten där familjen bott och det går även rykten om en fästmö som för länge sen tros ha övergett sin blivande man och dränkt sig i havet... Erlendur ställs inför en knepig utredning som knappast förenklas av hans problem på det privata planet, då hans gravida narkoman till dotter har fallit i koma och svävar mellan liv och död.

Spänningen byggs upp långsamt i Kvinna i grönt och upplösningen - där både offer och mördare avslöjas - är rafflande och omöjlig att lista ut, eftersom de möjliga utfallen är flera. Jag kan förstås inte låta bli att bli illa berörd av den tragiska berättelsen, men detta är en alldeles lysande deckare!