Carina Burman - Hästen från porten

Det är mars 1853 och författarinnan Euthanasia Bondesson befinner sig den här gången på kringresande i österlandet tillsammans med sin sällskapsdam Agnes, Agnes fästman och tillika skalden Alf samt den 9-åriga gatuflickan Beatrice som Euthanasia förbarmat sig över efter äventyren i Rom. När en av sällskapets hästar bryter benet ute i öknen och måste avlivas, köper Euthanasia istället den vackraste hästen hon någonsin sett: en arabhäst som hon döper till Djinn! Djinn är emellertid eftertraktad med sin bländande skönhet och blir snart stulen, vilket visar sig vara upptakten till en ännu större härva. Resan blir ett möte med såväl beduiner, haremsdamer och diverse märkliga västerlänningar som knappast har rent mjöl i påsen. Dessutom bjuder den på flera kära återseenden.

Hästen från porten är en bok jag både sett fram emot länge och haft höga förväntningar på, eftersom jag fullkomligt älskat Carina Burmans två tidigare historiska mysdeckare med Euthanasia i huvudrollen, dvs. Babylons gator (2004) och Vit som marmor (2006). Tyvärr tycker jag inte att denna rykande färska uppföljare lever upp till sina föregångare. Den är långt ifrån dålig givetvis - Carina Burman är en författare med hög lägstanivå - men jag tycker att den saknar en del av den glimt i ögat som de tidigare böckerna har. Dessutom har jag personligen betydligt svårare att uppbringa samma passionerade intresse för Istanbul som för de i mina ögon betydligt mer fascinerande platserna London och Rom, som jag själv besökt och har en relation till. Måste också säga att jag föredrar tidigare behandlade queer- och konstteman framför ett spiondito... Men detta är förstås rena smaksaker. Ett verkligt problem tycker jag är att deckarintrigen den här gången har reducerats till ett minimum.* En försvunnen häst, hur vacker den än må vara, är helt enkelt inte tillräckligt spännande även om det senare bara visar sig vara toppen av ett isberg.

På den positiva sidan då? Burman har som vanligt ett fantastiskt språk och är skicklig på att skildra historiska miljöer och på att fånga in känslan i olika städer. För mig blir emellertid den stora behållningen Hästen från porten att följa utvecklingen i Euthanias privatliv och jag gläder mig förstås över att hon både återförenas med Owain Evans från brittiska polisen (från första boken), som ju är en frisk fläkt, och med sin favoritsyster Aurora. Framtiden lämnades också väldigt öppen i slutet av boken, så jag hoppas på en spännande fortsättning så småningom och att detta var en tillfällig dipp - om än en helt okej bok!

Jag kan heller inte låta bli att fundera lite på vilka städer jag skulle tycka det var intressant att Euthanasia besökte framöver... Personligen skulle jag gärna se att hon åkte till t.ex. Paris eller S:t Petersburg. Eller kanske till det stora landet i väst. Något annat Burmanfan med andra heta önskningar?

*Till Burmans försvar kan visserligen nämnas att hon den här gången möjligen inte haft samma intention att skriva en deckare då hon gett boken undertiteln "ett österländskt äventyr", medan de tidigare kallats "ett London-/romerskt mysterium".