Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Åh, Paul Auster! Inte en enda gång har han gjort mig besviken. Den här boken var precis jag behövde för att koppla bort all stress: en varm och härlig berättelse om några vanliga människors öden. Bara miljön i sig - Brooklyn och antikvariat ( i kombination) - gör detta till en läsvärd bok.

I centrum för handlingen står Nathan Glass, kring de sextio och nyligen tillfrisknad från cancer, samt hans döda systers son och tillika misslyckade akademikern Tom Wood. Efter många år utan kontakt stöter de plötsligt på varandra i ett antikvariat i Brooklyn där den nu ganska slitna Tom är anställd och kontakten återupptas. Det dröjer dock inte länge innan många konstiga saker börjar hända omkring dem. Dels visar det sig att den charmige, homosexuelle antikvariatägaren Harry Brightman har en del dunkla hemligheter i bagaget, dels har Toms syster Aurora försvunnit och en dag dyker hennes 9-åriga dotter Lucy upp helt ensam - men hon vägrar att tala. Nathan och Tom ser det därför som sin uppgift att ta reda på vad som hänt henne och Aurora, samtidigt som de försöker ta itu med sina egna liv...

Dårskaper i Brooklyn är i grund och botten en ganska spretig roman som betonar såväl kärlek, och mysterier som konstbedrägerier, humor och sorg lika mycket - samtidigt är det just det som är behållningen med boken, för på något sätt funkar det ändå riktigt bra som helhet. Paul Austers karakteristiska språk och stil är dessutom som vanligt en ren njutning att ta del av.

Ett generellt drag jag verkligen älskar hos författaren är hans klassiska utvikningar från huvudhistorien i form av anekdoter. I den här boken tänker jag bl.a. på berättelsen om Kafka och den lilla flickan som tappat sin docka (som i förlängningen handlar om litteraturens välgörande kraft), men inte minst de humoristiska och (i boken) autentiska händelser som Nathan Glass minns från sitt eget liv och nu på äldre dar skriver ner i Dårskapernas bok som fritidssysselsättning.

Förutom att jag uppskattar den insmugna Bush-kritiken i samband med att katastrofvalet år 2000 omnämns, är jag också riktigt svag för bokens genialiska slutknorr. Det faktum att boken tar slut fyrtiosex minuter innan det första planet störtar in i World Trade Center har egentligen ingen betydelse för handlingen i sig, men låter den hårda och krassa verkligheten plötsligt tränga igenom den något bitterljuva feelgoodstämningen och bildar på något bisarrt sätt en fin inramning åt berättelsen. En till synes obetydlig detalj som ändå lyfter hela verket ytterligare en nivå - som om Dårskaper i Brooklyn inte redan var underbar från början.