Haruki Murakami - Sputnikälskling

För ungefär fem år sedan läste jag Norwegian wood, som jag fortfarande tänker tillbaka på som en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det här är således min andra Murakami.

I centrum för berättelsen står Sumire, en ung och driven opublicerad författare som lever för litteratur. Vi får lära känna henne genom det hennes bäste vän K väljer att berätta om henne. K:s intresse för Sumire är uppenbart: han är hemligt förälskad i henne, men känslorna är obesvarade och Sumire har för övrigt aldrig varit kär.... Men så en dag. På en bröllopsmiddag faller hon pladask (och till sin egen förvåning) för en kvinna: den betydligt äldre Myu. När hon erbjuder Sumire jobb säger hon direkt ja. Kontakten med K blir allt glesare och hela hennes tillvaro kommer att kretsa kring Myu, på gott och ont. Allt är dock frid och fröjd till den dag de åker på affärsresa till Europa och hamnar på en förhållandevis isolerad grekisk ö...

Boken har en stegrande spänning. Mystiken tätnar och man anar att något kommer hända och när det väl gör det blir man riktigt nyfiken. Varför och hur gick det till? Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

Trots att det var ganska länge sedan jag läste Murakami känner jag direkt igen mig i hans sätt att skriva: stämningen, känslan av att vara på gränsen mellan dröm och verklighet, återkommande teman som lesbisk kärlek och triangeldraman och hans karakteristiska sätt väva in referenser till framför klassisk musik. Jag gillade det då och jag gillar det nu.

Sputnikälskling är välskriven och spännande - man sugs onekligen in i berättelsen och har svårt att slita sig från den. Däremot känner jag mig lite besviken på slutet som jag fann en aning abrupt och otillfredsställande, vilket drar ner det totala intrycket ett snäpp. Men jag har helt klart ändå fått mersmak för Murakami och är glad över att jag har både Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen väntandes i bokhyllan.

Årets deckare

Svenska deckarakademin har utsett 2008 års bästa deckare och här är vinnarna:

Bästa svenska kriminalroman: Nattfåk av Johan Theorin med motiveringen ”En folkloristisk kriminalberättelse med handlingen väl förankrad i dramatisk miljö”.

Bästa till svenska översatta kriminalroman (The Martin Beck award): Mordbyn av Andrea Maria Schenkel i översättning av Christine Bredenkamp med motiveringen ”En själamässa, som med kuslig precision avslöjar de demoner som kan dölja sig under vardagens yta“.

Dessutom fick Ingrid Hedström ett debutantpris för Lärarinnan i Villette med motiveringen ”En välkonstruerad roman där lekfullhet bryter mot den mörka grundtonen”.

Min spontana reaktion är förstås: Ja, ja, ja! Nattfåk är nämligen riktigt bra och därmed välförtjänt av priset. Ni som ännu inte läst den har något att se fram emot. De övriga två vinnarna har jag inte läst men hört gott om, de kan säkert vara något för mig.

Vilka de nominerade titlarna var? Klicka här.

Grattis P.O.!

Som jag anade vann P. O. Enquist årets Augustpris i den skönlitterära klassen med Ett annat liv. Kanske något att läsa så småningom? DN:s litteraturkritiker har ju listat den som etta på sin kritikertopp många veckor i rad, så jag tvivlar inte på att den är bra. Dessutom har vi den smidigt nog redan hemma eftersom J. fick den signerad på bokmässan.

Fackbok: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius. Fin är den ju, men det är inget man köper bara så där med tanke på hur hutlöst dyr den är. Och stor och tung.

Barn- och ungdomsbok: Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. Den vet jag dessvärre inte så mycket om, men ska försöka kolla in på biblioteket.

Bokenkät

Besvarar också denna enkät som cirkulerar runt på bokbloggarna.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag minns ingen som varit så särskilt hemsk.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Förmodligen Doktor Glas som jag läste på gymnasiet, eftersom den tillsammans med bra svenskundervisning ledde mig in på litteraturvetarbanan.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Nej, faktiskt inte. Å andra sidan läser jag nog inte så mycket läskiga böcker överlag.

4. Vad använder du som bokmärke?
LastLine! Tycker de är helt oslagbara som bokmärken eftersom de pekar ut exakt var på en sida man ska börja läsa och för att de aldrig trillar ur. Har väl en 4-5 stycken i olika färger. Säljs på Akademibokhandeln för 19 kr.

5. När brukar du läsa?
Hemma (oftast på kvällen/natten) eller på tunnelbanan.

6. Vad var den första bok du läste?
Jag började läsa som 4-åring så jag minns faktiskt inte riktigt. Men jag var med i Kalle Ankas bokklubb som liten, så det kan ha varit någon av de böckerna.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?

Jag föredrar generellt pocket som format, mycket för att ofta bär med mig en bok i väskan och för att inbundna böcker ju väger betydligt mer. Dessutom gillar jag den standardiserande pocketstorleken: ser snyggt ut i bokhyllan!

8. Vilken bok läser du nu?
En plats i solen av Liza Marklund.

9. Och vilken sida är du på?
Omkring 190 eller så.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker?

Sällan i skönlitteratur, däremot en hel del i kurslitteratur (om det inte är lånade böcker). Om jag hittar några riktigt bra formulering som jag kan tänkas ville återvända till brukar jag markera stycket med ett svagt blyertsstreck i marginalen. Men absolut inga hundöron eller dylikt - det är för mig ren bokmisshandel!

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja, åtminstone i fråga om impulsköp, då går jag på intressanta titlar och omslag. Om jag däremot blivit nyfiken på en bok genom att den fått bra omdöme och gjort mig nyfiken spelar sådana ytligheter mindre roll.

12. Sidantalet, då?

Om boken är över 500 sidor så ska den verka riktigt intressant för att jag ska vilja läsa den. Jag föredrar generellt romaner av kort och koncist format.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig i livet! Då finns det ju risk för att man får veta något som kan förstöra resten av upplevelsen, särskilt för en deckare vore det förödande. Däremot tittar jag alltid efter hur många sidor en bok har när jag börjar läsa den - dock undviker jag noga att försöka uppfatta något av texten.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Jag lägger hellre min tid på att läsa nyutgivna böcker eller andra som jag finner intressanta än att läsa om böcker. Däremot tänker jag ganska ofta att jag skulle vilja läsa om vissa böcker, men det blir sällan så.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte värre än att jag har skurit mig på vassa blad och börjat blöda några gånger.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag rensar ut böcker med jämna mellanrum, oftast p.g.a. platsbrist. Böcker jag älskar har alltid en given plats i min bokhylla, men däremot ser jag ingen anledning att behålla böcker jag läst men inte gillat eller sånt jag impulsköpt men sannolikt aldrig kommer läsa.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?

Självklart! Varför inte utnyttja tiden?

18. Just det, läser du i badrummet?
Inte i badkaret, nej. Vill inte riskera vattenskador - är alldeles för rädd om mina böcker för att jag ska tåla att se dem rynkiga...

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Japp! Jag har nedskrivna listor på samtliga skönlitterära böcker jag läst sedan 1995 som numera är omvandlade till Excelark. Här skriver jag ner författare, titel, sidantal, genre och ibland även betyg. Det är jättekul att kunna gå tillbaka sen och se vad man har läst när! Dessutom har jag förstås en lååång lista på böcker jag vill läsa, som jag ständigt fyller på och reviderar.

If I was a poet...

... så skulle jag heta Sapphire. (Tyvärr var det något galet med koden, så jag sätter bara in bilden här och länkar till resultatet istället.)

Om man tittar på andra bloggares resultat så verkar testet innehålla många kända namn, t.ex. Sylvia Plath och Gertrude Stein, så döm därför om min förvåning när denna för mig helt okända poet dök upp. Ber på förhand om ursäkt för min eventuella obildning, men vem sjutton är Sapphire?

Dennis Lehane

Efter att ha skrivit hemtenta hela dagen spenderade jag kvällen på Internationell författarscen där Dennis Lehane var gäst. Som jag sett fram emot detta! Förutom att jag gillar hans böcker följer jag sambon The Wire slaviskt för närvarande (så jäkla bra tv-serie, se den!) där Lehane ju är en av manusskrivarna. Jag må vara en riktig nörd som nyligen tjoade högt när en av karaktärna sågs läsa en av hans böcker i ett avsnitt och när Lehane själv gör en cameo som en butter porrtidningsläsande polis i ett annat, för såna detaljer är ju barnsligt underbara. Och det fick mig att längta ännu mer!

Kvällen hade inte kunnat börja bättre, för vem slinker in precis framför mig i en av de fullspäckade rulltrapporna på Kulturhuset om inte författaren själv med sin fru (?) i sällskap. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem det var på utseendet och den klingande amerikanskan, men sedan var lyckan total. Han råkade t.o.m. snudda vid mig p.g.a. trängseln, det ni!

Själva framträdandet var också riktigt bra: Lehane (som intervjuades av Roger Wilson) var på strålande humör, pratsam och hysteriskt rolig. Han fick till flera klockrena one-liners och spontana applåder vid ett flertal tillfällen. Dessutom kretsade samtalet hela tiden kring intressanta aspekter av författarskapet och jag fick ut mycket av att lyssna på det.

Nyfiken på vad som sades? Läs bokhoran Helenas Lehanerapport.

Alan Bennett - Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad är en snabbläst kortroman om 124 sidor, men ack så charmig och underhållande! En dag när den engelska drottningen är ute och rastar sina olydiga hundar upptäcker den bokbuss som glest men regelbundet kommer till slottsområdet. Hon blir genast nyfiken och stiger in, men lånar mest med sig en bok av ren artighet.

Drottningen har aldrig tidigare i sitt liv visat något större intresse för litteratur, men när hon väl ger den lånade boken en chans öppnas en helt ny värld upp för henne. Sakta men säkert förvandlas hon till en bokslukare av stora mått, vilket givetvis får konsekvenser för hennes åtaganden som Englands regent. Drottningens litteraturintresse faller emellertid inte alla i smaken, hon blir motarbetad av såväl sin egen make som sina närmaste medarbetare, och framför allt anses det opassande av henne att be män och kvinnor av folket om lästips istället för att kallprata om vädret när hon gör sina besök runt om i England.

Även om romanen på sina håll har en allvarig ton och verkligen betonar litteraturens värde för den enskilda människan är den samtidigt full av brittisk, underfundig humor och jag läser den med ett konstant småfnissande:

En av drottningens återkommande uppgifter som monark var att leda parlamentets öppnande, ett åliggande som hon aldrig tidigare hade funnit särskilt betungande utan rent av uppskattat. Till och med efter femtio år hade det varit något av en begivenhet att köras ner för the Mall en solig höstmorgon. Men inte nu längre. Hon fasade inför de två timmar som det hela skulle vara. Som tur var åkte de åtminstone i galavagnen, inte i det öppna ekipaget, så hon kunde ta sin bok med sig. Hon hade blivit riktigt bra på att läsa och vinka, knepet var att hålla boken under fönstret och koncentrera sig på den istället för på massorna utanför. Hertigen gillade det förstås inte alls, men hon tyckte verkligen att det underlättade.

- ur Drottningen vänder blad, s. 34 f.

Obama!

Jaaaa! Jag tackar det amerikanska folket som tagit sitt förnuft till fånga och återigen röstat fram en demokrat. Äntligen kan det bli ordning på världen igen!

Den stora färgskrällen

I helgen var vi på Liljevalchs för att se "Den stora färgskrällen" med verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Eftersom Hjertén hör till mina favoritkonstnärer, och jag är oerhört svag för fauvism och expressionism i allmänhet, har jag längtat efter att gå på utställningen i flera veckors tid. Och visst var den riktigt intressant och omfattande med bra blandning av mästerverk och mindre kända dito. Kanske att Engströms måleri sticker ut en aning då han använder sig av helt andra motiv och färgskalor än konstnärsparet vars verk stundtals är förvillande lika till färg, form och uttryck, men ändå... Det är verkligen spännande konst från en spännande tid, och jag önskar återigen att jag varit med i Paris för hundra år sedan då allting hände.