Då var jag tillbaka hemma igen och ger mig direkt i kast med en recension. Jag blev nyfiken på Livet på en kylskåpsdörr redan när den kom ut i våras, men har inte läst den förrän nu. Vad som främst lockade var formen, eftersom berättandet helt och hållet utgörs av en korrespondens bestående av post it-lappar.
Boken handlar om den tonåriga Claire och hennes ensamstående mamma som jobbar oregelbundna tider. P.g.a. detta springer de hela tiden om varandra där hemma och tvingas därför kommunicera via post it-lappar på kylskåpet. Till en början handlar det mest om vardagsgrejer som vem som ska handla, vad de ska laga för mat och hur jobbet eller skolan har varit, men ganska snart ändrar berättelsen karaktär blir desto mer allvarlig och intressant.
Det är en gripande bok och jag känner verkligen för karaktärerna och det de utsätts för. Ändå är det berättarteknien som dominerar boken, men tyvärr finns det ett problem med den. För att läsaren ska kunna hänga med i vad som händer i "glappen" mellan lapparna som skrivs (eller med andra ord när mamman och dottern umgås på riktigt) blir vissa av meddelandena övertydliga referat som känns något krystade i sammanhanget. Detta minskar förstås realismen, men samtidigt: hur skulle författaren gjort istället? Läsaren måste ju kunna hänga med i handlingen.
Jag läste boken under ett par korta tunnelbaneresor till och från jobbet, vilket passade formatet ypperligt. Eftersom post it-lapparna är kortfattade liksom svischar man fram och jag gillar snabblästa böcker. Dessutom är formgivningen passande med sina illgula sidor.
6 kommentarer:
När jag läste detta kom jag att tänka lite på Strindbergs "Ett halvt ark papper"... Förstår dock att det var klurigt, själv har jag alltid problem med böcker som frångår det "vanliga" formatet. Däremot tycker jag alltid att det är spännande och jag blir onekligen nyfis på denna!
Vad häftigt men illgula sidor, den finska översättningen var vanlig och tråkig! Men bokens problem är precis som du säger övertydligheten, men som sagt: hur skulle man annars göra?
jag har nytt beställt boken och borde få hem den om några dagar. ser ännu mer fram emot att läsa den nu :)
Lisan: Jag tycker oftast formexperiment är spännande. De säger nästan sig själv att de inte blir perfekta, men jag uppskattar ändå författare som vågar göra något eget.
Magix: Ja, det var en kul idé från svenska förlaget (Forum)... Har nämligen för mig att den inte har gula sidor på originalspråk heller.
Mm, knepigt att komma runt såna problem.
Mana Monroe: Kul! Hoppas du också gillar den.
Jag tyckte förstås att boken var sorglig, den var ju skriven för att vara det.
På något sätt är jag ändå så trött på alla dessa cancerdöende mammor i ungdomsböckerna. Det hade varit mer oväntat och intressant om mamman överlevt cancern, och att man sedan kunde se att krisen förändrade mammans och dotterns relation. Hur många vågar ta det greppet, som nog är lite svårare?
Anna-Stina: Visst var den sorglig... Det finns verkligen en stark tendens i ungdomsböcker att frossa i elände. Hur är ofta är t.ex. inte ungdomarna mobbade och deras föräldrar skilda och därtill antingen alkoholister, svårt sjuka eller döda?
Det är förstås tunga och viktiga ämnen att behandla, men det är lite trist att så många författare till ungdomsböcker skriver liknande berättelser enligt samma formler. Det vore, som du säger, trevligt med några som vågade ta ett nytt grepp och göra dem mer nyanserade och realistiska.
Skicka en kommentar