Det är ett idogt jobb...

Jag är sämst på att uppdatera just nu, men så har också de senaste dagarna varit fullproppade med en massa annat: Markus Krunegård på Debaser Medis i lördags (framför allt "Jag är en vampyr" men även "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" hör till det bästa jag upplevt live, I tell you!), lillebrors 22-årsdag igår och årsmöte i bostadsrättsföreningen idag. Imorrn blir det jazzkonsert på Fasching, där för övrigt en bekant står på scenen.

Det har inte blivit så mycket läsa av heller förutom fantasyböcker, men idag var sista lektionen på kursen. Avrundningen var minst sagt avslappnad då den yngre och flummigare av de båda lärarna ägnade 2/3 av lektionen till att bl.a. visa oss fantasy- och skräckinspirerade musikvideor med Fields of the Nephilim, The Mission, Sisters of Mercy och Kate Bush. Jag förstod kanske inte riktigt poängen med allt, men underhållande var det i alla fall... Vad som återstår nu är skriva hemtenta och jämföra gestalningen av tid och rum i två böcker. Jag har valt att skriva om Häxan och lejonet av C.S. Lewis (ett tryggt men tråkigt val som baserar sig på att jag sedan tidigare kan den utan och innan, dessutom är den väldigt tacksam att analysera) och Susan Coopers En ring av järn (som jag upptäckte och fascinerades av tack vare kursen). Parallellt med det ska jag nog försöka klämma in läsning av någon annan bok också som belöning för det hårda arbetet, någonting som bryter av - en deckare kanske?

Fräscht

...med folk som nyser så det stänker ordentligt rakt ner i en biblioteksbok, och sedan förstrött vänder blad för att det ska torka in - en iakttagelse jag precis gjorde från informationsdisken. Det får mig osökt att minnas förra sommaren när vi i bokinkastet fick tillbaka ett av våra nyinköpta exemplar av Stieg Larssons senaste, som vi snart upptäckte hade läskiga fläckar och en omisskännlig doft av spyor (fick kasseras direkt förstås).

Det är galet hur folk beter sig med lånade böcker... Ibland mår man nog bäst av att inte veta var böckerna har varit och vad de råkat ut för.

Miranda July - Ingen hör hemma här mer än du

Jag fullkomligt älskade filmen Me and you and everyone we know (2005) som är Miranda Julys allkonstverk, där hon skrivit såväl manus som regisserar samt spelar en av huvudrollerna. För er som ännu inte sett den kan jag bara rekommendera att göra det så snart som möjligt. Novellsamlingen med lika långt namn som filmen har jag varit sugen på sedan jag hörde talas om att den existerade - och alldeles nyss kom den ut i svensk översättning!

Novellerna, som är femton till antalet och av varierande längd, påminner till stilen mycket om filmen. Berättelserna består av små utsnitt ur vardagen som ringar in de olika berättarjagens personligheter. Vardagssituationer, som på ett djupare plan om kontakten mellan olika människor, kretsar kring teman som kärlek, sex, vänskap och ensamhet. Det känns ärligt och ibland sorgligt, stundtals även humoristiskt eller bisarrt. Jag gillar språket också. Ibland formulerar sig Miranda July så träffsäkert och snyggt om saker att man blir arg för att man inte kommit på och gjort det själv.

I samlingar är det ofta så att man älskar en del noveller, medan andra lämnar mindre avtryck - så även här. Bland mina personliga favoriter finns "Simklubben", om en kvinna som tar sig an några icke-simkunniga pensionärer och lär dem torrsimma (dvs. på land), "Mannen i trappan" om en kvinna som, allt medan en man stökar omkring ute i trapphuset, hinner tänka igenom sin relation till den sovande mannen bredvid sig och ta beslut om deras gemensamma framtid och "Någonting som inte behöver något" om vänskapen mellan två unga tjejer (varav den ena är kär i den andra) som precis har flyttat hemifrån och försöker hitta jobb att försörja sig med.

Tack till Alfabeta som skickade mig ett recensionsex av den här boken. Er vill jag också berömma för den enkla men fina formgivningen som blir den perfekta inramningen till den här boken. Bilden av författaren som pryder baksidan tycker jag också mycket om. Hoppas hon skriver något mer i framtiden!

Enkät om läsning

Nu har även jag besvarat Mats Strandbergs enkät om läsning.

1. Vilken bok läste du senast?
Novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July (som också gjort den härliga filmen Me and you and everyone we know).

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
För fantasykursens räkning har jag precis börjat läsa Neil Gaimans Coraline. När det gäller min "privata" läsning så håller jag precis på att fundera över vad jag ska välja härnäst... Kanske Ur vulkanens mun, som jag norpade åt mig på jobbets aktuellthylla häromdagen, eller Fördjupade studier i katastroffysik?

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag uppskattar det till ungefär 60/40, med övervikt åt kvinnliga.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Jag håller alltid stenhård koll på hur många sidor och hur stor andel av boken jag har läst. I böcker som jag finner lite trögare är det nog mest för att jag behöver milstolpar som motiverar mig att fortsätta, då kan det vara lite "hurra! hälften!" över det hela. Annars är det helt enkelt bara för att konstatera hur långt jag kommit, eftersom jag finner en tillfredsställelse i att kunna mäta och beräkna min framfart genom sidorna. Jag är ju trots allt ett kontrollfreak.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Framför allt generella tips från bokbloggare och genom personliga rekommendationer från vänner och bekanta med liknande smak. Sen håller jag förstås koll på utgivningen, dvs. läser SvB:s kataloger och lagom doser av recensioner på kultursidorna vilket ger en bra överblick. Topplistor tycker jag i sig känns ganska deprimerande och föga inspirerande. Betydligt trevligare är det i så fall med Personalen rekommenderar-avdelningar och liknande på bokhandlar.

6. När blir en bok för lång?
Jag har generellt svårt för böcker som spränger 500-sidorsgränsen (med undantag för böcker som är så bra att man aldrig vill att de ska slut såklart). När det gäller format är jag mer böjd åt det korta och kärnfulla hållet, kring 200-250 sidor brukar jag tycka är ultimat.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Nix. Att läsa böcker på engelska har jag aldrig riktigt kommit igång med, det gör jag bara i undantagsfall. Om en svensk översättning finns tillgänglig föredrar jag denna och jag har heller inget problem med att vänta in en översättning eftersom det finns så mycket annat att läsa under tiden... Originalspråkssnobbism betackar jag mig för!

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Ingen speciell faktiskt. Jag rekommenderar gärna böcker till andra, men försöker i så fall skräddarsy tipsen lite beroende på personens smak. Alla böcker funkar inte för alla.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Javisst! Där säger jag likadant som Helena: "So many books, so little time." Jag har inget problem alls med att lägga ifrån mig en bok, men jag försöker åtminstone ge den en chans innan så sker (minst 50 sidor eller så). Känner inget dåligt samvete alls över detta, utan ofta snarare besvikelse över att boken inte var så bra som jag trott. Men detta händer egentligen ganska sällan, jag vet ju vilken typ av böcker jag brukar tycka om och gör därför sällan dåliga bokval.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Om man bara ser till mina böcker och inte min sambos (vars böcker på flera punkter utgör ett utmärkt komplement till mina sedan de beblandades för snart ett halvår sedan) så dominerar skönlitteraturen totalt. Mestadels består den av "vanliga" romaner, den enda genre jag har brutit ut är deckare som tillägnas ett par egna hyllplan. Deckare köper jag dock egentligen inte så ofta, utan brukar mest låna från biblioteket. Facklitteraturen jag har kretsar huvudsakligen kring fyra ämnen: litteratur, genusfrågor, musik och konst.

Carina Burman - Hästen från porten

Det är mars 1853 och författarinnan Euthanasia Bondesson befinner sig den här gången på kringresande i österlandet tillsammans med sin sällskapsdam Agnes, Agnes fästman och tillika skalden Alf samt den 9-åriga gatuflickan Beatrice som Euthanasia förbarmat sig över efter äventyren i Rom. När en av sällskapets hästar bryter benet ute i öknen och måste avlivas, köper Euthanasia istället den vackraste hästen hon någonsin sett: en arabhäst som hon döper till Djinn! Djinn är emellertid eftertraktad med sin bländande skönhet och blir snart stulen, vilket visar sig vara upptakten till en ännu större härva. Resan blir ett möte med såväl beduiner, haremsdamer och diverse märkliga västerlänningar som knappast har rent mjöl i påsen. Dessutom bjuder den på flera kära återseenden.

Hästen från porten är en bok jag både sett fram emot länge och haft höga förväntningar på, eftersom jag fullkomligt älskat Carina Burmans två tidigare historiska mysdeckare med Euthanasia i huvudrollen, dvs. Babylons gator (2004) och Vit som marmor (2006). Tyvärr tycker jag inte att denna rykande färska uppföljare lever upp till sina föregångare. Den är långt ifrån dålig givetvis - Carina Burman är en författare med hög lägstanivå - men jag tycker att den saknar en del av den glimt i ögat som de tidigare böckerna har. Dessutom har jag personligen betydligt svårare att uppbringa samma passionerade intresse för Istanbul som för de i mina ögon betydligt mer fascinerande platserna London och Rom, som jag själv besökt och har en relation till. Måste också säga att jag föredrar tidigare behandlade queer- och konstteman framför ett spiondito... Men detta är förstås rena smaksaker. Ett verkligt problem tycker jag är att deckarintrigen den här gången har reducerats till ett minimum.* En försvunnen häst, hur vacker den än må vara, är helt enkelt inte tillräckligt spännande även om det senare bara visar sig vara toppen av ett isberg.

På den positiva sidan då? Burman har som vanligt ett fantastiskt språk och är skicklig på att skildra historiska miljöer och på att fånga in känslan i olika städer. För mig blir emellertid den stora behållningen Hästen från porten att följa utvecklingen i Euthanias privatliv och jag gläder mig förstås över att hon både återförenas med Owain Evans från brittiska polisen (från första boken), som ju är en frisk fläkt, och med sin favoritsyster Aurora. Framtiden lämnades också väldigt öppen i slutet av boken, så jag hoppas på en spännande fortsättning så småningom och att detta var en tillfällig dipp - om än en helt okej bok!

Jag kan heller inte låta bli att fundera lite på vilka städer jag skulle tycka det var intressant att Euthanasia besökte framöver... Personligen skulle jag gärna se att hon åkte till t.ex. Paris eller S:t Petersburg. Eller kanske till det stora landet i väst. Något annat Burmanfan med andra heta önskningar?

*Till Burmans försvar kan visserligen nämnas att hon den här gången möjligen inte haft samma intention att skriva en deckare då hon gett boken undertiteln "ett österländskt äventyr", medan de tidigare kallats "ett London-/romerskt mysterium".

Världsbokdagen

Som många bokbloggare redan uppmärksammat är det UNESCOS:s världsbokdag idag, den 23 april. Jag hetsar dock inte upp mig nämnvärt över detta, för liksom Mårten förstår jag mig inte riktigt på alla dessa dagar som syftar till att lyfta fram olika saker: fars dag, mors dag, nationaldagen, alla hjärtans dag m.m. Förklaringen ligger förstås i att jag starkt ogillar kommersiella och nationalistiska jippon av den typen... Nu faller kanske inte Världsbokdagen riktigt in under dessa kategorier, utan hamnar snarare bredvid Kvinnodagen bland Dagarna Med Ett Politiskt Syfte. Jag tycker dock att viktiga frågor såsom t.ex. jämställdhet och böcker/läsning/läsförståelse förtjänar att lyftas fram under årets alla dagar och inte bara punktmarkeras under en enda. Att jag sedan älskar böcker och är förtjust i bokrelaterade evenemang (som Världsbokdagen bjuder på en masse) är en helt annan sak - men det välkomnar jag också året om!

Maria Lang - Farligt att förtära

Så sent som i somras/höstas fick jag, tack vare andra bokbloggare, upp ögonen för Maria Lang. Kort därefter kom jag över en hög av hennes böcker på Tradera för en billig penning. Och jo, visst är hon bra... Pusseldeckare i sig har helt klart sin charm liksom de tidstypiska beskrivningarna (50-tal), men ett ännu större dragplåster är nästan den akademiska prägeln som ju aldrig kan skada.

Maria Langs första bok, Mördaren ljuger inte ensam, läste jag kring jul och tyckte om. Den utspelar sig under sommartid i skärgårdsmiljö där flera mord begås inom en sluten bekantskapskrets, med Puck Ekstedt som huvudperson. Även i Farligt att förtära berättas handlingen ur Pucks perspektiv. Handlingen utspelar sig den här gången på Stockholms stadsläroverk där hennes nyblivne fästman Einar Bure arbetar och där Puck får rycka in som vikarie framåt vårkanten, då en av de ordinare lärarna blir långvarigt sjukskriven. Allting verkar frid och fröjd och Puck håller som bäst på att bli en del av gemenskapen när en kvinnlig elev, i samband med en pjäs som sätts upp på skolan, förgiftas på scenen under pågående föreställning. Strax därefter hittas ytterligare ett lik gömt under scengolvet. Bland de misstänkte finns både lärare och elever som på något sätt arbetat med pjäsen och plötsligt kan ingen lita på någon. Till slut blir det återigen den skarpsinnige poliskommissarien Christer Wijk, med hjälp av Puck, som får bitarna att falla på rätt plats.

Farligt att förtära upplevde jag som snäppet bättre än den föregående boken, dels för att intrigen kändes mer tillspetsad, dels p.g.a. det akademiska i kombination med internatvibbarna då den utspelar sig på en skola där flera av de inblandade är inneboende. Med tanke på det senare låter det som om jag kommer älska En skugga blott (bok nummer fyra) som jag förstått till stor del utspelar sig på Humanistiska biblioteket i Stockholm... Men jag får lugna mig lite, för däremellan väntar nämligen Inte flera mord! - serier ska som bekant helst läsas i ordning.