När jag läste Christine Falkenlands förra bok Trasdockan tyckte jag verkligen om inledningen och stämningen, men lämnades otillfredsställd av slutet som inte alls gav mig de svar jag hoppats på. Eftersom jag tycker att hon är en intressant författare bevistade jag ändå hennes miniseminarium på bokmässan i höstas där hon varvade mellan att berätta om och. läsa högt ur sin nyutgivna Vinterträdgården. Jag tror det var lika mycket berättelsen i sig, om den 40-åriga förskoleläraren som Laura plötsligt förälskar sig i den yngre Sharzad, med ursprung från Iran och dessutom mamma till ett av barnen på daghemmet, som hennes eftertänksamma sätt att högläsa som direkt gjorde att jag lovade mig själv att läsa boken så småningom. Faktum är att hennes högläsning har satt spår i min läsning av boken. Falkenland är ju även poet och hennes lyriska språk smittar av sig även på prosan, vilken föranleder en mer långsam lästakt... Ni vet hur man hör sin egen röst i huvudet när man läser långsamt och liksom uttalar varje ord? Bara det att jag hela tiden hörde Christines eftertänksamma stämma med göteborgsdialekt istället. I början irriterade det mig, men eftersom jag hade svårt att skaka av mig det helt vande jag mig till slut.
Jag tycker framför allt om första halvan av boken där Laura upptäcker sina känslor för Sharzad och försöker närma sig henne, men även de partier som berättar saker om Lauras bakgrund och som format henne till den ensamma människa hon är som fortfarande bor tillsammans med sin pappa och hund. Det är vackert skrivet och jag tycker om Falkenlands förmåga kombinera och beskriva omvälvande känslor och dramatiska inre skeenden med en lugn och stillsam yta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar