Ann Cleeves andra roman, Vita nätter, utspelar sig på Shetlandsöarna under sommartid. Konstnärerna Bella Sinclair och Fran Hunter har en gemensam vernissage där en okänd man plötsligt faller ner på knä framför en målning och brister i gråt. Dagen därpå hittas han hängd i närheten, men vad som till en början ser ut som självmord visar sig vara mord och kommissarie Jimmy Perez får tillkalla hjälp från fastlandet igen.
Jag som var förtjust i Cleeves debut, tycker nog att denna bok är ännu mer skickligt konstruerad rent intrigmässigt. Ett plus är dessutom att den utspelar i kulturvärlden bland konstnärer, teatersällskap, musiker och fantasyförfattare. Dessutom får kommissarie Jimmy Perez äntligen ihop det med Fran Hunter (som upptäckte liken i förra boken), och de passar så bra ihop!
Men återigen finns ett litet aber, för precis som med Svart som natten började jag ana redan halvvägs vem mördaren var. Båda gångerna tycker jag att personerna helt enkelt avslöjat sig utifrån sitt agerande, även om det mer varit en känsla en konkreta bevis... Ni andra som läst Cleeves, har ni också upplevt samma sak? Kanske tänker jag bara i liknande banor som författaren, för jag brukar vara rätt dålig på såna här gissningar vanliga fall.
Hur som helst är de här riktigt härliga deckare, som har precis lagom av allt. Dessutom är det omöjligt att inte låta sig charmas av såväl Jimmy Perez som Shetlandsöarna, som jag vill ha mer av.
4 kommentarer:
Jag har bara läst Rött stoft av Ann Cleeves, men jag föll stenhårt för Shetlandsöarna och Jimmy Perez... :) Jag har den här på min att-läsa-lista.
Lotta: Härligt att höra att även Rött stoft var bra :)
Det här med avslöjandet av mördaren är ju nästan en genre i genren, där vissa författare i princip utgår från mördaren (ex. Hans Holmér), medans andra författare försöker att i det längsta hålla identiteten hemlig (ex. Agatha Christie).
Hur upplever du Cleeves, är det så att hon försöker hålla mördaren hemlig och misslyckas, eller vill hon avslöja mördaren tidigt?
Peter: (Ursäkta dröjsmålet, har haft massor att göra!)
Javisst, avslöjandet kan ske på många sätt, ibland är det t.o.m. det som gör hela boken. Det bästa exemplet torde vara Agatha Christies Dolken från Tunis!
Nej, jag tror Cleeves avsikt varken är att avslöja mördaren tidigt eller att hon generellt misslyckas med att hemlighålla dennes identitet, eftersom jag inte hört andra läsare och bokbloggare klaga. Jag har nog bara haft tur helt enkelt ;)
Skicka en kommentar