Lars Kepler - Hypnotisören

Den största dragningskraften med Hypnotisören, och den främsta anledningen till varför jag blev nyfiken på den, beror väl just på att den är skriven under pseudonym och det är roligt att spekulera om vem det kan vara som ligger bakom den. Efter att ha läst boken kan jag dock konstatera att det faktiskt rör sig om en förhållandevis välskriven deckare som lyckas upprättahålla såväl spänningen som mitt intresse rakt igenom och aldrig slår av på tempot.

Boken tar sin utgångspunkt i en srie bestialiska mord på flera personer ur samma familj, där endast sonen överlevt. När kommissarie Joona Linna får reda på att det även finns en äldre syster i familjen, som han misstänker kan sväva i livsfara, kontaktar han psykiatern Erik Maria Bark, som har ett förflutet som hypnotisör. Efter en tragisk incident tio år tidigare har han tvingats lova att aldrig mer utföra hypnos, men beslutar sig ändå för att vara polisen behjälplig i hopp om att kunna rädda ett liv. Utan att veta det sätter han snarare en snöboll i rullning som får katastrofala konsekvenser.

Hypnotisören är till stora delar skriven i historisk presens vilket inte direkt hör till vanligheterna (jag kommer faktiskt inte på rak arm på någon annan bok som gör detsamma), men skapar ett driv i berättelsen. Undantaget i dåtid är en längre mellanpassage i boken där läsaren kastas tillbaka ett decennium och får ta del av Erik Maria Barks omtalade gruppsessioner i hypnos, som allt till syvende och sist bottnar i.

Om det brister någonstans så är det väl i trovärdigheten: morden är lite väl brutala, seriemördaren alltför ung (ingen direkt spoiler, detta framkommer tidigt i boken) och slutet känns helt enkelt några varv för tillskruvat. Totalt sett är jag dock positivt överraskad av Hypnotisören, som bjuder på pulshöjande underhållning i sommarvärmen.