Jag förväntade mig mycket av novellsamlingen Onda sagor (1924) och kunde därför inte undvika att bli en aning besviken. De onda sagorna känns till att börja med förhållandevis snälla och dessutom upplever jag att novellerna sinsemellan är av skiftande kvalitet. Av ett tiotal är det egentligen bra tre stycken jag tycker om, men dessa är å andra sidan väl värda att läsas.
Den första är den inledande "Far och jag" som skildrar en vanlig skogspromenad, där skogen blir hotfull efter mörkrets inbrott och fadern och sonen nästan blir påkörda av ett nedsläckt, förbipasserande tåg. Genom sonens slutkommentar förstår man att upplevelsen blir en slags metafor för att växa upp, hur det hittills så trygga livet och relationen till fadern håller på att förändras.
Den andra är den blott två sidor långa "En hjältes död" som, i vad som närmast kan liknas vid reportageform, beskriver hur en man accepterar 500 000 kronor som betalning för att inför allmän beskådan hoppa ner från ett höghus mot en säker död. En fascinerande och absurd berättelse som illustrerar konsekvenserna av idoldyrkan i kombination med masspsykos.
Den tredje novellen är "Hissen som gick ner i helvete" där frun och hennes älskare kamrer Jönssons hisstur slutar nere i helvetet där de tas emot av djävulen själv. Detta i sig upplever hon inte som otäckt, desto värre blir det när hon träffar påå sin egen make Arvid alldeles blek och med ett skottsår vid tinningen... Jag upplever novellen som en surrealistisk drömsekvens, måhända symboliserar den kvinnans omoraliska beteende?
Min absoluta Lagerkvist-favorit är annars romanen Dvärgen (1944) som är galet underhållande genom huvudpersonens ondska, missunnsamhet och totala avsaknad av empati - egenskaper som bara framhävs ytterligare av det subjektiva jagberättandet. Bland Lagerkvists diktsamlingar är Aftonland (1953) förstås vacker, men min personliga favorit är klyschigt nog Ångest (1916). What can I say, jag är ju trots allt en melankoliker. Det är för övrigt inte för inte som denna författare och poet skämtsamt brukar gå under namnet Pär Dysterkvist, eller vad sägs om följande:
"Ångest, ångest är min arvedel,min strupes sår,mitt hjärtas skri i världen.""Ingen hand är så tom som min,intet hjärta så öde.Trädde någon i mina gårdar in,han trodde sig stå bland de döde."
3 kommentarer:
Nu blev jag verkligen sugen på att läsa Pär Lagerqvist i alla fall Dvärgen. Är precis som du otroligt förtjust i Ångest, jag är precis som du en liten melankoliker.
Jag ska sätta upp han på min lista, som bara växer och växer när det handlar om böcker jag vill läsa.
Lena: Känner igen mig. Dvärgen är lyckligtvis en kort och snabbläst roman (ca 150 sidor), som du säkert kan pressa in! ;)
Verkligheten-är den vi lever i´ ibland väljer man dikten,lyriken och prosans värld, för att stå ut!
Skicka en kommentar