Hanne Ørstavik - Kallet - romanen

Kallet - romanen är den sjätte romanen av Hanne Ørstavik som finns översatt till svenska och den tredje av författaren som jag läst (de andra två är Vecka 43 och Kärlek). Liksom i de tidigare böckerna är de existentiella dragen och intresset för den mänskliga psykologin tydliga, men Kallet - romanen utmärker sig genom att vara ännu mer personlig då den till stor del berättas i jagform med författaren själv i centrum. Den ursprungliga idén med romanen är att skildra farmodern som varit missionär i Kina, men ju längre in i boken vi kommer desto tydligare blir det att författarens eget kall börjar stjäla alltmer uppmärksamhet. Det hela utvecklar sig till en slags metaroman där författaren diskuterar sitt eget skrivande (eller rättare sagt icke-skrivande i det här fallet), men Ørstavik diskuterar även sin familj och sitt privatliv. Eftersom det är fråga om en roman väljer jag dock att inte tolka alla detaljer som sanna rakt av, även om inspirationen av och kopplingen till det självupplevda är uppenbar.

Romanen består av löpande fragment som dels skildrar jagets nutid (då hon tar emot en journalist som ska intervjua henne) och dåtid (minnen från bl.a. uppväxten och sin egen skilsmässa), dels fiktiva glimtar ur farmoderns missionärsliv inspirerade av de fakta författaren har att utgå ifrån. Vad jag tycker bäst om är delarna där berättarjaget möter den unga kvinnliga journalisten och diskuterar skrivandet och sitt författarskap, eftersom de innehåller många intressanta reflektioner där många skulle fungera ypperligt även som fristående citat. Det känns verkligen som det är Hanne själv som talar den här gången, utan att gömma sig bakom en berättelse, och som läsare förstår man att ett kall inte alltid behöver vara den enklaste vägen att följa.

Filmomslag = fulomslag

Jag vet att en del andra har klagat på detta tidigare och nu kan inte jag heller hålla mig längre. Vad är dealen med att byta ut omslagen på böcker så fort de har filmatiserats? I nio fall av tio består de nya omslagen av aptråkiga porträttfoton som totalt hämnar den egna fantasin, jämfört med de mer abstrakta och stämningsfulla originalen. Jag har verkligen inget emot att böcker blir filmer, tvärtom, men tycker ändå att man bör respektera att det är fråga om olika medier: bok är bok och film är film, om än med en bok som förlaga.

Framför allt undrar jag lite vilka de nya omslagen riktar sig till. Ska de som precis har sett filmen/tv-serien bli sugna på att köpa och läsa boken där de redan känner till hela handlingen genom igenkänningsfaktorn? That will totally happen. Alternativet, att man vill ge de nya läsarna (alltså de som vill läsa boken men inte nödvändigtvis se filmen) karaktärer med givna yttre egenskaper inklusive skådespelarassociationer mitt i nyllet, är minst lika absurt. Som sagt, jag fattar inte poängen.

Här följer några fula exempel:

Roslund & Hellström - Flickan under gatan

Roslund & Hellströms fjärde och senaste deckare om kommissarie Ewert Grens i Stockholm heter Flickan under gatan och handlar, som titeln antyder, om gatubarn. Den inleds med att 43 hungriga och klistersniffande rumänska barn släpps av från en buss vid Kungsholms torg och därefter överges, vilket förbryllar polisen som aldrig tidigare varit med om något liknande. Var kommer de ifrån, varför är de här och vem bär ansvaret? Ungefär samtidigt hittas en kvinna mördad nere i en kulvet under S:t Görans sjukhus och spåren leder till Fridhemsplans kloaksystem, en värld dit hemlösa tagit sin tillflykt och som polisen har bristande kunskaper om. Att söka och få tag på en mördare där blir betydligt svårare än de räknat med... Utöver denna massiva arbetsbörda dras Ewert Grens också med betyngande problem på det personliga planet, då hans sedan länge hjärnskadade fru Anni nu är döende.

Boken behandlar ett svårt ämne, barn som lever på gatan, men även om de två parallella spåren syftar till att belysa samma tema görs det ändå på ett ganska opersonligt sätt och jag blir aldrig riktigt engagerad även om fenomenet med gatubarn i sig givetvis är tragiskt. Jag lyckas också lista ut både mördare och motiv lite för tidigt för att det ska hinna bli riktigt spännande. Nej, läs hellre duons föregående deckare Edward Finnigans upprättelse (har skrivit om den här) som kretsar kring dödsstraffrågan och som ruskar om vem som helst ordentligt.

Deckarakademins nomineringar

Upptäckte lite sent att Svenska deckarakademin i fredags offentliggjorde nomineringarna till 2007 års priser. Eftersom jag personligen läser ganska mycket deckare tycker jag alltid dessa pris är intressanta, även om prestigenivån är förhållandevis låg jämfört med andra litterära priser. I år utses vinnarna vid akademiens höstmöte 24-25 november, tills dess får vi hålla till godo med nomineringarna.

Bästa svenska kriminalroman:
Skugga av Karin Alvtegen
Gränslandet av Thomas Kanger
Grymhetens stad av Kristian Lundberg
En helt annan historia av Håkan Nesser
Flickan under gatan av Anders Roslund och Börge Hellström

The Martin Beck Award (bästa översatta roman):
Svart som natten av Ann Cleeves.
Där tvivlen gror av Thomas H Cook
Den okända hustrun av Leif Davidsen
Innan döden kom av Elizabeth George
Vinterstaden av Arnaldur Indridason

Det jag genast förfäras över är att Johan Theorins Skumtimmen, som jag tycker är ytterst välförtjänt av ett deckarpris, inte ens är nominerad. What the fuck liksom, så unisont hyllad som den har blivit? Å andra sidan är han debutant så kanske kommer han att knipa priset för Bästa svenska debut istället, där inga nomineringar sker och priset bara delas ut om det finns en värdig kandidat. En annan möjlighet är att boken inte riktigt kvalar in som deckare. Den faller liksom lite mellan stolarna när det gäller kategorier, många bibliotek väljer t.ex. att placera den bland "vanliga" romaner.

Karin Alvtegens Skugga tycker jag dessvärre inte riktigt når upp till titeln som bästa svenska kriminalroman och Roslund & Hellströms Flickan under gatan, som jag precis läst men ännu inte hunnit skriva om, är visserligen okej men inte heller klockren. Övriga nominerade kan jag inte uttala mig om, även om man ofta brukar kunna lita på Håkan Nesser. En kvalificerad gissning är ändå att Alvtegen kniper priset. När det gäller Martin Beck-award har jag faktiskt inte läst någon av böckerna, men jag har länge varit intresserad av Arnaldur Indridasons författarskap. När jag väl ger mig i kast med det tänker jag dock börja från början, för att läsa serier i fel ordning (även om böckerna i sig är fristående) ger mig ångest.

Postmodern arkitektur? Ja, det har vi ju verkligen gått igenom... NOT

Tentan igår kväll gick riktigt bra, i fem frågor av sex hade jag stenkoll. Där handlade det bara om att ta sig tiden att skriva ner svaren och tanken "Jaha, här sitter jag och skriver VG" fladdrade inte utan vidare förbi ett par gånger. Ingen tenta är dock komplett utan en fråga från helvetet, men välbehärskad som jag är i situationer som denna bet jag givetvis ihop och levererade välformulerade chansningar för att visa mig värdig några poäng. Att anstränga sig brukar ge resultat och helt hjärtlös är väl han inte, arkitekturläraren.

Nu är jag garanterat värd en slapp vecka med bara skönlitteratur, medan jag laddar om inför den avslutande delkursen. För närvarande är jag inne i Hanne Ørstaviks Kallet (en författare jag gillar sedan tidigare), men det finns även andra böcker som länge pockat på min uppmärksamhet och som jag längtar efter ge mig i kast med: Svampkungens son av Marie Hermanson och Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen, bara för att nämna några exempel.

Vad jag spenderar helgen med

Fyra feta (men lyckligtvis intressanta) konstböcker om 1800- och 1900-talets konst och arkitektur. Tre av dem är översiktsverk och har hängt med sen föregående delkurser, medan The Shock of the New tillkommit den här gången. 1100 sidor att plugga in - all in english, of course - och utöver det en massa bildexempel och anteckningar. Så många konstnärer, årtal, byggnader och ismer som snurrar runt i skallen just nu... Men det ska nog gå bra på tentan på måndag, det brukar ju oftast det.

Litterära hjältar

Jag blev utmanad av Spectatia att lista tre av mina litterära hjältar, såna där karaktärer som ger ett bestående intryck långt efter att boken är slut:

1. Lisbeth Salander (Millennium-trilogin av Stieg Larsson)
Hon är intelligent, kaxig, har en släng av Asperger och är både oberäknelig och oförutsägbar. Hon låter inte någon trycka ner henne utan att hämnas och trots att hon kan verka iskall så har hon också känslor, även om hon inte visar det. Vidare har hon sina egna metoder beträffande det mesta, hon skipar sin egen rättvisa och ber inte direkt om ursäkt för sig. Kort sagt: Hon är inte som någon annan och jag diggar henne stenhårt.

2. Hercule Poirot (en av Agatha Christies detektiver)

Han är belgare (inte fransman!) med en charmig accent. Han är lagom rund om magen, gourmet, alltid finklädd och på tok för artig och väluppfostrad bland sina trumpna medmänniskor. Jag är fascinerad av hans friserade mustasch och imponerad av hans små grå celler som gör att han kommer vilken tjuv eller mördare som helst på spåren. Poirot kan man alltid lita på. Framför allt är jag förtjust i David Suchet som gestaltar Hercule Poirot alldeles mästerligt på film.

3. Knut (Det hemliga sällskapet-trilogin av Claes Hylinger)

Han är några år över de tjugo och bor i Göteborg, men ger sig av till den lockande staden Paris så fort han får chansen, där de sanna upptäckterna står att finna. Annars pluggar han på universitetet vilket går sisådär, för han har många distraktioner. Han flanerar, samtalar, äter god mat och dricker vin. Framför allt så upptäcker han ett hemligt sällskap, som sedan kommer fortsätta att dyka upp i och prägla hans liv. Knut är egentligen en anti-hjälte i form av en simpel flanör med glimten i ögat, men likväl en hjälte i min värld.

Jag tänker inte skicka utmaningen vidare till någon speciell. Om du också är sugen på att skriva om dina litterära hjältar, så varsågod!