För några veckor sen läste jag klart Philip Pullmans omtalade fantasytrilogi Den mörka materian som består av böckerna Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren. Den första boken läste jag redan för ett och ett halvt år sen, men för att helt förstå de övriga två kändes det nödvändigt att läsa om den.
Egentligen räcker det att läsa inledningskapitlet i Guldkompassen där 11-åriga Lyra blir vittne till hur rektorn på Jordan Collage i Oxford (där hon bor) förgiftar vinet som hennes farbror Lord Asriel ska dricka - sedan är man hooked! Det fortsätter med att flera barn kidnappas runt om i staden av några som kallas slukarna, som enligt ryktet utför hemska experiment på dem. Lyra är fast besluten att ta reda på vad som händer barnen, precis som hon börjar luska i vad stoft är, ett begrepp som tycks väcka starka känslor hos alla vuxna. Lyras äventyr blir förstås långt ifrån riskfria.
I och med bok nummer två, Den skarpa eggen, öppnas dörren upp för andra världar och vi introduceras till ytterligare en huvudperson: 12-åriga Will. Han kommer får vår egen samtida värld, men är eftersom han är efterlyst för dråp. Han tvingas fly, medan han letar efter sin far som han inte sett sedan han var liten. Så småningom träffar han Lyra och de blir vänner och följeslagare och Will kommer också över ett viktigt föremål som andra skulle kunna döda för att ha i sin ägo. Medan flera av de tidigare mysterierna börjar klarna, tillkommer nya. Grundkonflikten är emellertid Lord Asriel och andra icke-troendes uppror mot kyrkan/Auktoriteten. Dessutom existerar det en profetia som Lyra som hon själv är omedveten om och hon jagas nu av båda sidorna.
I
Bärnstenskikaren kommer Lyra i underfund med vad hennes egentliga uppdrag består i och dessutom drar det ihop sig till den slutgiltiga uppgörelsen mellan Lord Asriel och Auktoriteten, med påföljande alliansbildningar, intriger och svek. Berättelsen blir allt mörkare och kretsar allt mer kring liv eller död.
Även om det här är fantasy och det ultimat handlar om kampen mellan ont och gott, gillar jag att långt ifrån alla karaktärer är stereotypt skildrade utan i själva verket mänskliga (när det rör människor) och komplexa. Persongalleriet är också fascinerande med daimoner, häxor, pansarbjörnar, änglar, mulefor och gallivespier. Barnen försöker finna sin plats i tillvaron och handlar efter sin egen övertygelse utan att lyssna på några vuxna. Lyra har en vild fantasi och förmåga att ofta ta till lögner, medan Will redan har ett liv på sitt unga samvete. Mrs Coulter, som inledningsvis tycks vara ondskan själv, är en riktigt lurig karaktär som blir alltmer tvetydig längre fram i berättelsen. Och Lord Asriel som leder kampen mot den onda kyrkan är för den skull inte speciellt trevlig, utan i själva verket en kall och ganska osympatisk person. Om jag ska välja ut några favoritkaraktärer i böckerna så är det nog (förutom Lyra, som är given) den intelligenta och omtänksamma häxan Serafina Pekkala och den trofasta och rättskipande pansarbjörnen Iorek Byrnison.
Jag tycker att den första boken i serien helt klart är den bästa, dock tätt följd av bok nummer två, kanske för att det i början råder en större mystik och finns mer att fascineras av såsom förekomsten av daimoner, alethiometern (ett sanningsläsande instrument) m.m. I och med den andra boken får man nytt perspektiv på den första, genom att nya världar introduceras. Den avslutande delen känns inte riktigt lika engagerande som de två förgående, och den är dessutom den tjockaste av böckerna, vilket gjorde att jag blev något otålig över att nå fram till slutet. De avslutande kapitlen lyfter dock upp boken, som får en alldeles underbar avslutning som känns fullständigt självklar och logisk, men snarare är bitterljuv än lycklig. Precis som jag vill ha det! Pullman knyter också elegant ihop alla trådarna i berättelsen, där alla sidospår utgör en logisk del i helheten.
Sammantaget tycker jag att Den mörka materian är en fascinerande trilogi som jag skulle rekommendera alla från tonåren och uppåt att läsa - definitivt även till personer som liksom jag själv sällan läser fantasy, eftersom den här trilogin fungerar utmärkt som introduktion till genren.
Som vanligt struntar jag i allt vad påskfirande heter och beger mig istället iväg till Bryssel med J. för att hälsa på en av hans bröder. Jag ser fram emot Manneken Pis (till höger), Horta Museum med den berömda jugendinteriören (nedan), belgisk choklad och kanske, om jag vågar, den lokala körsbärsölen. Jag avskyr nämligen öl i vanliga fall - en rödvinsdrickare är vad jag är. 
