USA har just fått sin första, kvinnliga president: Helen Lardham Bentley. Bara ett par månader efter att hon svurit presidenteden gör hon sitt första statsbesök någonsin, i Oslo lagom till syttende mai (nationaldagen alltså). Norge antas vara ett av de säkraste länderna i världen, men vad händer? Presidenten försvinner spårlöst från sitt hotellrum redan första natten, utan att övervakningskamerorna registrerat något och utan att ett fönster eller dörr öppnats.
Det visar sig att alla bär på hemligheter i det förflutna med koppling till fallet, inte bara presidenten själv utan även huvudpersonen Inger Johanne Vik (norsk psykolog med förflutet inom FBI). Samtidigt följer vi en man i en helt annan del av världen som verkar vara inblandad i kidnappningen på något sätt, men vars motiv är långt ifrån solklara.
Jag gillar ambitionen med den här deckaren, då Anne Holt många intressanta kopplingar till Hillary Rodham Clinton (förebild för Helen?), 11 september-attackerna och problem med stöddiga amerikaner som är fräcka nog att försöka styra och ställa över norska säkerhetspolisens utredning trots att brottet ju ägt rum på norsk mark. Dessutom tyckte jag det var en kul detalj när Inger Johanne, medan Helen svär presidenteden, utbrister att: "jag hade faktiskt trott att dom skulle välja en afroamerikan innan dom accepterade en kvinna" (s. 10). För jo, med facit i hand vet vi ju att det var så det blev.
Presidentens val liknas bäst vid en thriller. Den håller högt tempo hela vägen och är svår att lägga ifrån sig. Framför allt fortsätter den vara spännande ända in i slutet, även jag om jag tycker upplösningen kanske sker lite väl hastigt.
Slutligen blev jag hur nyfiken som helst på ett sidospår i boken, som efter mindre efterforskningar visar sig utgöra handlingen i Anne Holts föregående roman. Spoilervarning! Ni som inte vill få intrigen eller mördaren i Det som aldrig sker avslöjade bör sluta läsa genast!
När presidentens försvinnande diskuteras i norska nyhetsprogram intervjuas en f.d. deckarförfattare: Wencke Bencke, vilket får Inger Johanne Vik och Hanne Wilhelmsen att fnysa av irritation:
Wencke Bencke var landets mest kända kriminalförfattare. Efter att ha levt ett liv som excentrisk, tvär och otillgänglig i åratal hade hon trätt fram i rampljuset året innan. Kändisar avrättades i långa rader i ett fall som poliser aldrig kom tillrätta med. Inger Johanne blev motvilligt indragen i utredningen, men även för henne verkade morden länge vara utan motiv och inbördes sammanhang. Och Wencke Bencke blev mediernas favoritexpert. Hon briljerade med insikt i kriminellas karaktär och absurda logik samtidigt som hon höll ett ironiserande avstånd till polisen. Alltsammans gjorde sig bra i teve.
Samma höst kom hon ut med sin artonde och bästa roman. Den handlade om en kriminalförfattare som mördare av tristess. Boken sålde i hundratjugotusen exemplar på tre månader och köptes raskt av förlag i mer än tjugo länder.
Bara en handfullmänniskor, bland annat Inger Johanne och Yngvar, visst att boken i grund och botten handlade om Wencke Bencke själv. De kunde aldrig bevisa något men visste allt. Det hade
kriminalförfattaren själv sett till. Det spår hon hade lagt ut var oanvändbara som bevis men tillräckliga för Inger Johanne Vik.
- ur Anne Holt, Presidentens val, s. 157 f.
Vilket stoff för en deckare! Det var min första tanke. Men när jag började snoka runt och insåg att Anne Holt faktiskt redan gjort en bok av detta, kunde jag inte låta bli att bli lite arg på henne. Varför avslöja såväl mördare som motiv inför presumtiva läsare? Långt ifrån alla läser deckare (som oftast är fristående) i ordning och efter att ha fått allt förstört för sig finns det ju heller ingen anledning att läsa den aktuella boken. Synd på en bra story.
